Det är kallt ute. Ett glest snöfall färgar en ganska så grådaskig himmel. I ett fönster någonstans i stan står en skål av glas på en dragig fönsterbänk. Skålen är inte tom. Den är fylld med vatten och vattenytan rör sig stilla strax under skålens kanter. Man kan nästa se hur krampaktigt de få växter som finns där i letar sig mot det dunkla dagsljuset utanför, sakta vajande i takt med snöflingornas dans ner mot den snömoddiga gatan. Plötsligt, bakom en ensam sten på skålens botten, tittar en guldfisk fram. Den har precis vaknat från en stunds slummer efter morgonens skrovmål som fallit som manna från himlen ner på vattenytan. Han börjar simma.
*Varv 1*
- Hm… intressant. Har jag varit här förrut? Jag tycker mig känna igen mig. Déja vu? Växterna där borta… Jag tror jag simmar vidare. Oj! Men vad är det där som tittar fram bakom växterna? En sten!? Den har jag aldrig sett här innan! Vaf-n? Skit samma. Jag simmar vidare.
*Varv 2*
- OK? Nu får det ta mig f-n vara bra! Var är jag? Jag känner ju inte igen mig alls. Ja, och tillbaka kan jag ju inte simma för jag minns inte från vilket håll jag kom ifrån heller. Hm… det är lika bra att fortsätta. Suck… Alla dessa växter. Att de aldrig tar slut! Ah… äntligen. En sten. Det blir perfekt att vila lite bakom den innan jag fortsätter.
*Varv 3*
- Jag tar en titt runt stenen för att se vad som händer om jag väljer den här vägen innan jag simmar vidare. F-ck. Massa växter. Då så. Valet är enkelt. Jag vänder och tar den andra vägen. Jag simmar förbi den här… VA?! En sten? Har jag varit här innan? Helt otroligt! Skönt. Kan vara dags att vila upp sig lite kanske. Jag simmar vidare senare.
OK. Så kanske ett liv i en guldfiskskål kan se ut? Vad vet jag. Jag har iallafall alltid förundrats över hur man kan med att ha en fisk i ett såpass trångt utrymme, samtidigt som jag har förundrats över vad fisken egentligen tänker när den varv på varv simmar runt där. Först lite uppåt, sen lite nedåt. Lite runt åt ena hållet, sen vänder den och simmar åt det andra. Så håller det på dag in och dag ut. Ett under att guldfisken inte drar läppen över huvudet och sväljer för att hitta en utväg.
Guldfiskminne. Vad i hela friden har det här med fotboll att göra? Ja, ärligt talat inte så mycket och man får inte ta mig bokstavligt i det här läget. Men jag tyckte mig känna samma ”guldfiskvibb” över ÖIS igår. Något som jag brukar göra vid den här tiden på året när det är försäsong, med försäsongsmatcher som krydda på moset.
I intervjun med Janne Andersson efter matchen så hör man ju klart och tydligt att matchen inte har så jättestor betydelse resultatmässigt sett. Det är jag verkligen beredd att hålla med om. Det är lite väl magstarkt att döma ut ÖIS redan nu. Det skall jag heller inte göra. Däremot så känner jag ofta en viss tveksamhet till sättet man väljer att förklara bort ev. förluster såhär tidigt på säsongen (och dessvärre även dåliga trender ibland mitt under brinnande säsong). Det slog mig igår igen. Man hör ofta tränare säga (och detta gäller givetvis inte bara tränare i ÖIS utan i alla lag):
– Ja, det såg lite stelt ut i passningsspelet, men vi har inte tränat så mycket på det. Vi måste slipa på detaljerna.
– Ja, det blev lite virrigt i backlinjen, men vi har inte tränat så mycket på det än. Vi måste slipa detaljerna.
– Ja, vi var inte bra i sista tredjedelen, men vi skall träna mer på det när gräset blir grönt. Vi måste slipa detaljerna.
Ungefär så. Må vara hänt att man inte har hunnit träna det här tätt inpå matchen under en försäsong. Men då kommer ju de logiska följdfrågorna som kan relateras till min dragning om guldfisken tidigare:
– Vad gjorde ni då förra säsongen? Spelade ni inte fotboll då också? Finns det möjlighet för er att komma ihåg hur det ungefär kunde se ut under en match då, och försöka göra ungefär likadant igen? Please?
ÖIS har en näst intill identisk trupp sen förra säsongen i Allsvenskan. Inga direkta avgörande nya namn har tillkommit i A-truppen sedan dess. Möjligen kan man ju sakna både Allbäck och Santos, men saker och ting är ju som de är. Valter har i o f s tillkommit men inför gårdagens match mot BK Häcken var läget det samma som innan. Inför den matchen så ställde vi upp ett hyfsat ordinarie lag på plan som jag ser det. För mig är det då ett under att manskapet på banan skall ha ”glömt av” hur man slår en passning, hur man håller tag i bollen och hur man väljer att ligga i position för att få grepp om sitt egna spel. Allt det som krävs i fotboll. Nog för att man är inne i en hård försäsongsträning men att glömma av hur man spelar tillsammans och hur man passar för att man inte har tränat på just det innan är inte en gångbar bortförklaring till att man förlorar en match. Inte när man är en avlönad fotbollsspelare på heltid. Att man är ringrostig efter ett juluppehåll förstår jag fastän att det faktiskt var ett tag sedan tomten hälsade på. Att man inte har den där exakta touchen på bollen såhär tidigt på säsongen förstår jag också. Men då är det den förklaringen man skall ge och inte att man inte har tränat så mycket på en specifik sak för att det skall gå vägen under match. Om Janne Andersson dessutom hävdar att de har koncentrerat sig på att träna försvarsspel nu det senaste så förklarar ju det varför man inte kommer till speciellt många avslut under matchen. Men hur förklarar man då 2 insläppta mål mellan matchminut 9 och 12 t ex? Jag får inte ihop det.
Givetvis så är det många faktorer som spelar in om man vinner eller inte i en match. Det finns ju dessutom en motståndare på plan som antingen gör laget bättre, eller som igår, sämre. Det måste man ha med i beräkningarna. Däremot så kan man ju slå till med klyschan ”Förutsättningarna är de samma för båda lagen” vid den här tiden på året. Speciellt om man tänker på väder och vind igår. BK Häcken borde desutom inte ha haft speciellt mycket mer träning med boll än vad ÖIS har haft? Visst, de var i Norge och spelade. Men det är faktiskt bara en match. ÖIS verkar å andra sidan inte ha haft något speciellt spel på helplan vad jag har läst. OK, där har vi en liten orsak till varför allt inte klaffade just igår. Men som sagt. Kärnan i kunskapen om fotboll borde vara den samma år efter år med små modifikationer vad gäller taktiken beroende på vilken tränare man har. Spelare som har spelat på elitnivå, eller tränat i en klubb på elitnivå, under några år borde vara där för att de just är elitspelare. De slår bättre passningar än en genomsnittlig fotbollsspelare. De spelare bättre på sin position än en genomsnittlig fotbollsspelare. Därmed borde de vara taggade nog och beredda på vad som krävs för att slå en passning och få igång lite spel. Sen är det säkert också en inställningsfråga. Vem tycker det är så förbannat kul att spela fotboll i ett snökallt Göteborg ibörjan på Februari? Pavel Zavadil? Knappast.
Jag köper att det är trist som skam att behöva snöra på sig skorna och möta BK Röva mitt i vintern. Jag köper att inte viljan är på topp när musklerna värker efter hård fysisk träning i stort sett varje dag i veckan. Men låt oss för guds skull inte hoppas att spelarna är som guldfiskar där de har har glömt av vad som krävs av dem för att spela fotboll på hög nivå utan att någon säger till dem hur man gör:
Tränaren:
- Spelare X. Du tar bollen. För den framåt med foten. Välj den fot som känns mest bekväm. Försök ta dig fram efter kanten och försök att inte låta motståndaren ta bollen ifrån dig. Spring gärna om du kan. När du kommer nära hörnflaggan så försöker du sparka bollen till en person som har samma färg på tröjan som du har. Glöm ej att kolla upp detta innan du börjar springa i första läget…
Skämt å sido. Jag tror att det är en inställningsfråga i slutändan. Vill man vinna och känner att man kan vinna, så gör man det. Är det lite kallt ute och man egentligen inte känner för att spela en match på 2 x 45 så vinner man kanske inte de där viktiga duellerna som ändå krävs. Inte heller känns touchen på bollen bra. Det känns tröstlöst. Ja, inte f-n vinner man några matcher då inte. Det är där tränaren/coachen kommer in i bilden. Inte för att lära spelarna att vinkla upp foten så att bredsidepassen blir hårdare och mer precis (det förutsätter jag att de fattar själva) utan för att få dem att tagga till. Den enda slutsatsen jag kan dra efter gårdagens match är att Janne Andersson kanske inte var så hima hård eller tydlig med målet för den matchen och vad han ville se. Å andra sidan. Vem bryr sig egentligen? Det var första matchen på året. Nu är den överstökad och Janne Andersson har fått en bättre bild av spelarna och har något att utgå från inför nästa drabbning på helplan. Det kommer fler tåg innan seriespelet drar igång. Det är bara att hoppas på att spelarna får lite mer inspiration till fotbollen allteftersom dagarna går och isen släpper kring nagelbanden.
Samtidigt i ett guldfiskskål någonstans i stan.
*Varv 2318*
– Shoot me! Jag svär att jag har sett den här stenen någonstans innan. Ah… nu är det dags för käk.
'Livet i en guldfiskskål' have 6 comments
4 februari, 2010 @ 13:20 För kort som målvakt
Ibland, som nu, önskar att jag var utrustad med ett guldfiskminne. Tyvärr har jag försäsongen 2009 alltför färskt i minnet för att inte bli hypernervös över 3-0 mot Häcken. Nu var jag inte på matchen och jag skall försöka att inte överdramatisera men jag minns hur jag under försäsongen 2009 var en av sveriges bästa konstruktörer av undanflykter och bortförklaringar. Usla prestationer viftades bort med ett enkelt ”spelar roll, det är inte nu det gäller”. Inte ens den nesliga och ytterst förödmjukande förlusten som skickade ut oss ur Svenska cupen kunde oroa mig förra året. Jag är nervös och trött på förluster och krav på skönlir. Snälla, börja vinna! Grisspela, bara vi vinner. Även träningsmatcher.
4 februari, 2010 @ 14:13 Rafael
Du berör något jag tänkt på Mikael. Har den intakta truppen vi har sedan förra året ”glömt” hur man slår en passning, hur man ligger i position, hur man vinner matcher. Eller har dem någonsin kunnat det? När var senast vi förde en match? Vissa verkar vara besvikna efter gårdagens insats, men var det inte ganska väntat egentligen.
Let face it, vi gjorde 2-3 hyfsade matcher i förra årets allsvenska, thats it. Finns det egentligen något som säger att vi kommer föra matcher mot superettanmotstånd, kommer jävlar anamma och vinnarinsikt helt plötsligt infinna sig bara för att vi befinner oss i en lägre divison. Visst skall man vara optimist vid den här tiden på säsongen, visst är nivån på superettan lägre än i allsvenskan, men är det verkligen självklart att ett lag som spelat uruselt i ett helt år, helt utan självförtroende, spelidé och vinnarkänsla, plötsligt, bara för att laget är intakt och att vi spelar i superettan per automatik ska bli en vinnarmaskin. Jag ställer mig tveksam till detta.
Dick Last och många andra verkar tro på att behålla trupp. Det verkar finnas någon slags konsensus i att om man ställer upp med vårt allsvenska lag så kommer saker och ting ordna sig, vi spelar ju trots allt i superettan sägs det. Det låter ju toppen. Det finns bara ett problem; vi var aldrig i närheten av att vara ett allsvenskt lag 2009. Höga hopp ställs till unga spelare som egentligen inte har bevisat någonting, till en en obalanserad trupp som i snitt i allsvenskan lyckades etablera spel på motståndarnas planhalva 2-3 gånger per match. Jag tror att man valt fel strategi, jag tror öis hade mått bra i att rensa ut i den trupp man har och få in nytt hungrigt blod. Att samma gamla gäng ska få fortsatt förtroende att mala sin förlorarmentalitet efter fjolårets säsong rimmar illa i min bok. Det var därför glädjande att höra den ännu oförstörda Luka i intervjun på hemsidan säga, ”vi ska upp till allsvenskan, så är det bara”. Jag tror mer av denna typ av entusiasm, på spelare som vill bevisa något, för många av dem vi väljer att behålla har endast bevisat att de ligger långt långt långt ifrån att vara spelare som klarar av allsvenskan. Är detta verkligen rätt gäng att satsa på?
4 februari, 2010 @ 14:53 Mikael Carlsson
Oförstörda Luka. Där sa du något. Jag håller med. Det lyste om grabben igår under intervjun med Jocke Geigert. Det kändes enda in i själen att grabben gjorde det här med sann glädje och att han var genuint stolt över att få vara en del av ÖIS och få spela för klubben. Det är sådana spelare jag också vill se mer av i ÖIS. Den inställningen och den stoltheten att alltid vilja göra sitt absolut yttersta för att lyckas. Hoppas Luka får utvecklas till den där bra spelaren vi alla har förhoppningar om att han kan bli.
4 februari, 2010 @ 15:56 Felix
Luka verkar störtskön och han verkar dessutom vara en riktig vinnare, och det är vi ju inte allt för bortskämmda med. Mikael du e en GRYM bloggare riktigt bra texter!
4 februari, 2010 @ 16:20 Johan Gellerman
Huvudet på spiket, det kanske kan bli ett bloggpris nästa år ändå om vi klarar av att upprätthålla nivån.
Förhoppningsvis ska Janne A bli detta som jag har saknat i ÖIS sedan Hamréns tid. Jag är trött på att någon trycker på reset-knappen efter höstens sista match och man får börja i januari med att göra precis samma sak som man gjort varje januari de senaste fem åren. En långsiktig strategi bygger ju på att försöka hålla truppen intakt, behålla sin tränare, sin idé och ta nya kliv varje säsong för att man kan bygga på det man har spelat in från föregående säsong. Det funkar inte att varenda jävla försäsong börja med att gå igenom grunderna i försvarsspel och ”röd spelar röd” när det kommer till anfallsspel. Det är en usel strategi och även om man kanske inte tappar mark mot andra lag så tappar man ju möjligheten att gå ifrån andra lag! Det är återigen ett slöseri med resurser.
4 februari, 2010 @ 20:34 C
Reflektion: Sa inte Janne inför matchen att det skulle bli spännande att se passningsspelet då laget tränat en del på detta och att det sätt bra ut under träning. ’
I SE är det inte så mycket skönspel som gäller. Grisa och vinn. Det senare räknas i tabellen.
Kan en försäsong fixa några vinnarskallar till ? Valter har i alla fall en.