En enda känsla

Utomhus biter kylan och när jag står vid busshållplatsen klockan sju på morgonen och fryser, då längtar jag! Jag längtar efter sol och fotboll. Jag längtar efter bortamatcher i mysiga städer. Minnen från säsonger som kommit och gått spelas upp likt filmklipp i mitt huvud. Jag drar åt min Öis-halsduk och den värmer gott.

Även om det är svårt att tro det i kylan så är vi mitt uppe i den period som kallas för ”silly season”. En period där telefoner ringer tätt i fotbollsklubbars kansli. Där ryktet ständigt går om vilka spelare som får nytt kontrakt och vilka spelare som säljs alternativt släpps. Provspelare kommer och går på Öisgården och någon har sett Jeffrey Aubynn på stan… Eller inte!

Årets silly season har hittills varit väldigt lugnt. Det är mest försäljningar till andra ligor och en och annan pengagalen värmlänning som bytt lag men inte stad. För Öis del är enda nyförvärvet en ung anfallare från division 4. En norrman är på provspel  och Marcus Allbäck och Magnus Källander har gjort sitt i Öis-tröjan. Förutom dessa så har även Christian Lindström lämnat klubben.

I brist på annat att skriva om tänkte jag berätta lite om min relation till Öis. Även om jag bara varit Öisare sedan 2002 har jag hunnit uppleva en hel del och känt allt från fantastisk glädje till bottenlös sorg. Att det händer alltid något kring Öis kan man lugnt säga!

Jag hade fått biljetter till matchen Öis – Helsingborg från min faster. Eftersom ingen i min släkt är, eller någonsin varit fotbollsintresserade så hade jag aldrig varit på en fotbollsmatch innan det och jag visste inte heller vad Öis var för något. Min faster hade fått tag på biljetterna via sitt jobb som sponsrade just Öis. Det hade alltså lika gärna kunnat vara Gais eller Ifk och jag ryser vid blotta tanken på att jag kanske hade stöttat något av dessa lagen.

Matchen slutade 2-2, Robert Bärkroth och Paulinho Guará gjorde målen. Det var en underlig glädje jag kände när Öis gjorde mål. Det året slutade Öis trea i Allsvenskan och jag minns hur jag hoppade omkring på skolgården av glädje. Jag lyckades dessutom passande nog pricka in Dick Last enda landskamp 2002.

För mig betyder Öis otroligt mycket. Vinner vi en match kan jag leva på det i veckor och en förlust mot till exempel Blåvitt kan förstöra mitt humör minst lika länge. Känslan när Mellqvist tryckte in 2-1 i 89:e minuten är helt fantastisk och troligtvis det närmaste en total känsla av lycka man kan komma. Att se Leinar och Miller och resten av laget skrika ut sin glädje är underbart. Man såg verkligen hur viktigt det målet var för dem.

När man står i regnet på Strömvallen och domaren blåser av matchen som innebär att vi åker ur så undrar man om det är värt det. Är det värt de åtta timmar som man spenderar i bussen som åker genom Sverige? Är det värt alla pengar man lägger på att ta sig till dåligt plastgräs och sura förluster?

Självklart! Det är värt det när man sitter på bussen tillbaka mot Göteborg och sjunger En enda känsla. Det är inte bara att vinna som räknas. Förluster svider ett tag men kärleken till Öis består. Så länge spelarna kämpar och springer på varje boll. Passar rätt och sliter i 90 minuter plus tillägg så kan man inte göra annat än att bryta ihop och blicka framåt mot nya matcher, mot nya poäng!

Så när jag står vid busshållplatsen i kylan om ett år så hoppas jag att säsongen 2010 värmer extra gott. Att jag kan tänka tillbaka på vackert lir, sköna mål och en underbar uppflyttning!