The Janne Andersson Experience

Jaha ja. Så var man tillbaka efter några veckors radiotystnad. Min aktivitet på Sambadefensiv har varit under all kritik, men vad göra, till skillnad från renlevnadsmänniskan Keith Richards and his band of merry men har tiden inte varit på min sida den senaste månaden. Men men så är det ibland inte mycket att göra låt oss bara konstatera att the bitch is back.

Och han är tillbaka med en liten Janne-recension. Eller recension och recension. Snarare en liten reflektion över de första intrycken av vår nye tränare. Det är ju definitivt för tidigt att göra en ordentlig bedöming av hans kvalitet eller eventuell avsaknad av sådan redan nu.

Jag kommer alltså inte låta yxan falla än på ett tag (jag satsar iofs på giljotinen, mycket snabbare och elegantare…) utan  en eventuell avrättning får vänta tills det finns lite mer kött på benen.

Men vi har trots allt avverkat en försäsong, åtta matcher i Superettan och två cupmatcher så lite finns det ändå att jobba med.

Det man kan konstatera så här långt är att Janne är en typisk svensk tränare med allt vad det innebär. Positivt och negativt. Han får spelarna med sig, han sätter ganska snabbt ett grumdspel utan några större utsvävningar, han är engagerad och verkar socialt sett vara en jäkligt trevlig man något säkerligen mina kollegor här på Sambadefensiv som intervjuvat honom kan skriva under på. Det är ju dessutom ställt utom allt tvivel att Janne är en vän av 4-4-2 och att han gillar kontinuitet. Det kommer aldrig bli hela havet stormar i laguttagningarna så länge Janne A är tränare det vågar jag nästan lova.

Han verkar på det hela taget vara en jäkligt homogen och stabil tränare. Spelarna verkar anse att han är en bra tränare vilket är en grundförutsättning för att det ska funka öht, man ska visserligen ha klart för sig att väldigt få spelare vågar vara ärliga om sin tränare så länge han finns i klubben, men jag tror ändå att de flesta är ganska nöjda.

Resultatmässigt kan väl jag tycka att det har gått sådär, visst vi har bara en torsk mot Sundsvall borta, en match som kan vara det svåraste man stöter på i den här serien, men jag tycker ändå att åtminstone en-två av de oavgjorda matcherna borde vänts till seger för att det ska vara helt godkänt. Vi har en trupp och ett lag för uppflyttning då ska vi ligga topp två och det gör vi inte just nu. As simple as that.

Spelmässigt har Janne ställt upp ett tungt och svårslaget lag med bra inställning. Vi har fått höra ett par gånger från motståndarhåll att ”vi kom inte upp i normal standard idag” en väldigt dålig tränarklyscha som jag tror vi kommer få höra fler gånger och som är ett gott tecken. Motståndare som inte tycker att de spelar så bra som de kan visar att vi är jobbiga att möta.

Spelet såg dessutom ut att bli bättre och bättre fram till de senaste matcherna där det varit väldigt mycket upp och ner med vissa dippar som känns riktigt oroväckande. Där har Janne att göra under det lilla uppehållet vi har just nu.

Om jag då ska börja negga så tycker jag den mest påtagliga svagheten i Jannes rödblå tränargärning thus far är någonting klassiskt hos en svensk tränare: Den usla matchcoachningen. Det är väldigt sällan det sker någonting positivt när Janne gör förändringar under matcherna, om han alls gör några, undantaget sist mot Sundsvall men då handlade det mer om att återgå till grundspelet från tidigare under säsongen och man kan argumentera för att han bara korrigerade en coachmiss från matchstart.

I övrigt handlar det om lite för sena byten, med det klassiskt trötta beslutet att langa upp Leinar på topp i slutet av matchen som universallösning, jag säger inte att det är fel att skicka upp sin nickstarkaste spelare på topp i ett desperat försök att jaga mål, men det får inte bara vara en alibiförändring, det måste vara del i en större strategi att tex få in tidiga inlägg. I såna lägen är det idiotiskt att byta ut vår bäste inläggsspelare vilket skett vid nåt tillfälle. Det måste finnas en gameplan för hur man ska göra i ett sånt läge, om det nu gör det så syns det iaf inte och då ligger det på Janne att se till att spelarna verkligen utför den plan som finns.

När såg man förresten ÖIS göra en riktig slutforcering senast? En sån forcering som gör att motståndarna måste slå ifrån sig i panik sista tio? Som gör att man står på läktaren och tänker att jäklar vad starka vi är?

Sen blir det väldigt ofta samma byten som sker match efter match oavsett motstånd, oavsett läge i matchen, vilket gör att bytena mer verkar handla om någon slags tågordning än det handlar om att göra förändringar i matchen. I vissa matcher då vi skrikigt efter en ytter med lite fart och vilja att utmana, nån som rör om lite, och vi har haft Jackie O/Seif på bänken så har vi istället fått se Alvaroharblivittrött-bytet eller Kensaknarsjälvförtroende-bytet och ingenting mer än så, visst Seif och Jakob kanske inte håller för Superettan, men ibland kan en övertaggad junis vara det som behövs för att skicka en signal till resten av laget att nu är det bara att köra. När det gäller byten måste man tänka spelartyper mer än hur spelarna rankas sinsemellan, man kan inte slänga in en mittback bara för att han är före i kön och mer erfaren när det som behövs är en ytter. Återigen, svenska tränare…

Sen ska väl sägas att den stora bristen i årets trupp är kreativitet och fart på kanterna, speciellt när såväl Anderberg  som Elving är trasiga, så han har inga oceaner av alternativ.

Ytterligare en tvekan inför Jannes start som ÖIS-tränare är att de yngre spelarna inte känns speciellt heta, visst det är åt helvete för tidigt för att snacka om hans förmåga att utveckla unga spelare, men han har inte lyckats bygga vidare på de utvecklingskurvor som Åge faktiskt sparkade igång i höstas. Vissa tränare har förmågan att utnyttja unga spelares naivitet och tro på sin egen odödlighet för att få dem att glöda när de är på planen, en glöd som smittar av sig på hela laget och får laget att pulsera av självförtroende och vilja att utmana hela världen. Våra ungdomar glöder verkligen inte. Ken ser mest frustrerad ut. MarGus blandar genialitet med menlöshet. Nico ser ut som en kattunge bland lejon(skulle jag vara tränare skulle jag kräva att han tog ett gult kort nästa inhopp, bara för att få honom att börja ta fram armbågarna lite). Luka har förvisso varit bättre än förväntat, men känns samtidigt inte som ett ungt övertänt kraftpaket utan mer som en kraftfull trettioårig veteran  som tar juniorbeslut ibland. Övriga kids har grävts ned någonstans i slottskogen och verkar helt jäkla iskalla.

Det här gör att laget, som förvisso krigar och sliter, mer känns som en flock tjurskalliga gnuer som tuggar på och gett sig fan på att ta sig till andra änden av savannen än en ström glödande lava som utplånar allt i sin väg. Det saknas lite passion. Nu är det mer grå luthersk arbetsmoral som gäller, något som kan ta oss långt, hela vägen till allsvenskan till och med, men jag tror det går ännu bättre om vi sprakar lite mer. Framförallt blir det roligare.

Sen ska väl sägas att det säkerligen är svårt att hitta verklig spelglädje när alla förväntar sig att man ska ta en av två direktplatser. Det blir mer känslan av ett jobb som måste utföras, man kan i princip bara misslyckas. Men då blir också tränarens roll ännu viktigare för att laget ska hitta den där lilla extra gnistan.

Laguttagningarna har generellt varit bra, tycker oftast han tar ut rätt elva, det lysande undantaget senast mot Sundsvall, där han efter att MarGus enligt rapport gjort sin bästa match för året byter position på honom, ändrar om i spelsystemet som trots allt sett bättre och bättre ut under säsongen för att spela med bara en renodlad forward, en ensam forward utan självförtroende och mål så här långt, dessutom tycker jag det var en miss att ta bort Björn från högerbacken, vi möter Sundsvall borta, bättre att låta backlinjen som varit rätt stabil så långt vara ograverad när vi möter seriens kanske bästa hemmalag på bortaplan. Visst saknade vi forwards, men jag ser hellre att man spelar en formsvag Nico eller nån annan junis från start än fipplar runt för mycket med spelare fram och tillbaka, speciellt spelare som alltmer börjar hitta rätt i sina roller. Jag förstår hur Janne tänkte men jag håller inte med. Fast det är mer en diskussion som handlar om tycke och smak och det är lätt att vara kritisk med facit i hand, överlag finns det inget att anmärka i stort på de startelvor Janne tagit ut så här långt.

Annars har ju den mesta kritiken kring elvorna handlat om två saker, Tommy von Brömsen som vänsterback och Pavels mer tillbakadragna roll.

Vad gäller TvB så är han ingen vänsterback, han är en ganska bra mittback, som inte gjorde bort sig ens när han fick spela just mittback i AS förra året, anledningen att han fǻr spela vänsterback är väldigt enkel, han är vänsterfotad. För några andra skäl till att en så pass typisk mittback ska spela ytterback finns inte. Han är bra på det som mittbackar är bra på, närkampsspel, kliva upp i rygg på sin gubbe, han är bra och bestämd en mot en de gånger han kommer ut rätt i pressen vilket han väldigt sällan gör av den enkla anledningen att hans positionsspel är en mittbacks, han har för övrigt rätt bra positionsspel som mittback, han är ofta lost som vänsterback, ffa när det blir snabba omställningar. Offensivt tillför han ingenting. Så nej någon vänsterback han inte. Duktig mittback ja. Vänsterback no no no.

Samtidigt förstår jag Jannes beslut. Med Adam fast kring absoluta nollpunkten och Alex sjaviga försvarsspel så har han inte jättemånga alternativ. Även om jag kan tycka att man kan chansa med Alex i vissa matcher, speciellt kanske under matcherna om vi ligger under eller det står oavgjort och det bara är ösa på framåt som gäller (vi ska alltid gå för tre poäng, vi är ett topplag för fan, möjliga undantag när vi spelar i Sundsvall, Södertälje eller Norrköping).

Det bör också sägas att sååå jäkla dålig har inte TvB varit, han har hållit ihop det hyggligt bakåt och får mycket oförtjänt skit också. Med det sagt så skulle laget utvecklas en hel del med en naturlig vänsterback av hyfsad kvalitet men det ligger kanske främst på Dicks bord.

Vad avser Pavel är jag helt på Jannes linje. Pavel får mer boll och utrymme längre bak i banan. Har man en boll och passningskicklig central fältare som klarar det defensiva jobbet så är det klockrent att ha honom som def mitt. Vi får som Janne säger i intervjun i Radio ÖIS som Martin återgett här en uppspelspunkt, en ”förstastation när vi vinner boll som får i gång ett bra passningsspel” vilket är guld värt och är den typen av spelartyp  som kan utveckla ett lag oerhört. Så länge Pavel klarar det defensiva ansvaret, vilket han gjort så här långt, är han perfekt på den positionen. Speciellt med tanke på att han inte är den där kreative snidaren som hittar instick och går på egna genombrott som man vill ha som trequartista utan mer en skicklig passningsspelare som är trygg med bollen och slår bra längre passningar, han är dessutom alldeles för dålig djupledsspelare för att vara den typen av off mitt som tar sig in i box och hittar avslut. Vad övrigt är så sammanfattar väl Janne det rätt bra i Radio ÖIS.

Just Jannes förmåga att formulera sina tankegångar kring hur han ställer upp laget, något han visat vid flera tillfällen, gör att jag ändå har en del hopp om honom som huvudtränare. Än så länge tycker jag dock att han känns mer som en inte dålig tränare än en riktigt riktigt bra tränare som lyfter laget till en extra nivå. Han är liksom ingen José Mourinho(det är ingen), Erik Hamrén(svårt det också) eller Nanne Bergstrand. Eller Åge Hareide för den delen. Det saknas lite taktisk finess. Mer en habil tränare grodd ur steg fyra-odlad jord, kanske snäppet bättre än genomsnittet av svenska elittränare. Inte killen som får ett lag att överträffa sig själva men han kommer heller inte göra bort sig fullständigt.

Så det initiala betyget blir en axelryckning.

Men som sagt, det är för tidigt för att dra alltför stora växlar, det finns massor av utrymme att bevisa att jag är helt fel ute, ingen blir lyckligare än mig om Janne tar fram hela demontränarregistret och ÖIS börjar plocka fram storspelet lika ofta som iPhone-ägare plockar fram sin iPhone.