Att skjuta straff, en social verksamhet?

Fotboll är en enkel sport. Elva spelare möter elva spelare, en boll, två mål. Flest gjorda mål vinner. Coachens roll är placera ut de elva spelarna på planen på det sätt som maximerar skillnaden mellan gjorda mål och insläppta mål. Trodde jag i alla fall. Det gäller tydligen inte vid straffläggning.

Vi ÖISare är inte direkt bortskämda med straffsparkar genom åren. När Kim Bergstrand för några dagar sedan klagade över att BP inte fått straff på 38 matcher rynkade vi ÖISare på näsan och tänkte ”38 matcher? Det är väl inget att gnälla över, jag minns i början av 2000-talet…”. Ja, ni minns säkert att ÖIS spelade flera säsonger utan att få en enda straff med sig – och när man äntligen fick en så brände man den. På senare år har det i alla fall blivit bättre och numera får vi i alla fall straffar emellanåt.

Mot Öster så händer det då igen, det vi inte är så bortskämda med. Vi får en straff. Fram kliver Alvaro Santos, lägger upp bollen och skickar den säkert i mål. Allt är frid och fröjd, 1-0 i halvlek och applåder till Janne Andersson som vågar satsa på Santos som straffskytt igen. Eller vänta nu. Det där är en efterkonstruktion. Vi backar bandet och funderar på vad vi egentligen såg hända.

Det står 0-0 i en match som vi måste vinna. MÅSTE. Vi har svårt att göra spelmål och det är en minut till paus så straffen är således extra psykologiskt viktig. I det här läget väljer Janne Andersson att skicka fram en spelare som inte gjort mål de senaste sju matcherna och på den tiden missat fler målchanser än någon annan i hela laget. Dessutom missade spelaren en straff för två matcher sedan och är helt klart i allmän mental obalans och totalt utan självförtroende.

Janne vet självklart om att Santos inte är den spelare som i nuvarande form är bäst från straffpunkten. Det krävs ingen raketforskare för att förstå det. Så beslutet måste alltså helt vara baserat på att Janne anser det är viktigare att Santos får en ”självförtroendeboost” genom att få göra mål igen. Vi är alltså beredda att minska sannolikheten att Örgryte gör mål mot att Alvaro Santos ska få bli målskytt och att det ska gynna ÖIS i slutändan.

Jaha, men dåså! Jag har noterat att Robin Jonsson är på väg in i en liten formsvacka. Framförallt uppspelen höll i gårdagens match väldigt dålig klass. För att låta Robin få tillbaka lite självförtroende så kanske vi ska låta honom slå några hörnor så att han (med lite tur) kan få en assist? Inte? Varför är inte det ok, vi gör ju bara mål på uppskattningsvis 5% av våra hörnor – straffar sätter vi ju kanske 80%. Skillnaden mellan olika hörnläggare är mindre än skillnaden mellan olika straffskyttar men ändå kan vi inte tänka oss att släppa dem till någon annan än den bäste.

Så varför fick Santos slå straffen? Helt enkelt p.g.a att våra tränare sätter en enskild spelares framtida målfabrikation framför att vinna matchen man spelar. Denna gång gick det vägen. Faktum kvarstår emellertid att det var ett ordentligt felbeslut som inte får göras på denna nivå. Sen när blev straffläggning en social verksamhet?