Gästkrönika: ÖIS år 2020 – en framtidsvision

Sambadefensiv är väldigt mycket här och nu. Det är allt som oftast fokus på det senaste: på den senaste träningen; de senaste skaderapporterna; den senaste matchen; de senaste spelarbetygen; och de senaste ryktena. Allt för sällan stannar vi upp och sätter oss framför spåkulan, tarotkorten eller tesumpen för att försöka se in i framtiden. En som har tagit sig tid att fundera över hur ÖIS framtid kan se ut om tio år är Björn Söderbergh. Glädjande nog har Björn också orkat plita ner sin vision och skickat in den till Sambadefensiv i form av en gästkrönika. Och låt oss bara säga att det är ”a hell of a” gästkrönika. Vackra tankar, vackra bilder, vackra känslor. Som Lou Reed sannolikt skulle sagt, ”I guess I’m falling in love”. Låt den sköna nya världen komma fortare än kvickt.

Göteborg år 2020, någonstans i närheten av ÖIS-gården.

Sen vårdag i slutet av april. Tar mina första steg på ÖIS nya hemmaarena som står färdigbyggd inför säsongen 2020. Har med mig min son på 10 år som såklart har fått en ny matchtröja med favoriten ”Gustafsson” tryckt på ryggen. Nummer 5.

Det rödblåa myllret av folk runt omkring oss blandas med lukten av överkokt korv och avslagen öl. Atmosfären är olik något annat jag känt på tidigare ÖIS-matcher. En ny vår för Öisarna. En ny era.

Samtliga 12 000 biljetter har sålt slut sedan länge och premiärmatchen mot Elfsborg har hypats i media i flera månader. Vid ett tillfälle blir vi tillfrågade av en man i svart keps om vi vill köpa biljetter till matchen. Vi tackar så klart nej då våra årskort har varit beställda och bokade flera år i förväg.

Vi går upp mot läktarplats och sätter oss tillrätta på våra säten högt upp på L3 och blickar ut över arenan. Några sektioner bort, på södra kortsidan sjunger ÖIS-klacken hyllningssånger och tifogruppen jobbar frenetiskt med att få klart dom sista detaljerna på premiärtifot. Alla platser är inte fyllda ännu och några stolar gapar tomma i färgerna rött och blått. Men det är fortfarande 30 minuter till avspark, så de platserna är strax upptagna.

Det var för fem år sedan som en grupp av starka sponsorer annonserade att man tillsammans med ÖIS AB tänkte satsa stort på att ta tillbaka Örgryte IS till Sveriges absoluta elit inom fotbollen.

ÖIS hade i flera år gått som en jojo i seriesystemet och tappat allt fler marknadsandelar och publik, främst till BK Häcken och IFK Göteborg. Klubben hade klamrat sig fast i gamla allianser som inte gynnade någon klubb och spelade fotboll inför cirka 2 500 personer på en arena som kändes gammal och sliten redan på premiären den 5 April 2009. Ett omstritt men till slut bejublat beslut att splittra alliansen fattades år 2015 och ÖIS kunde koncentrera sig på att skapa ett unikt varumärke, totalt skiljt från de forna alliansklubbarna IFK Göteborg och GAIS.

Första steget var att spika planerna på att lämna Gamla Ullevi och att bygga en egen arena i förbindelse till ÖIS hotell och konferensverksamhet i Delsjöområdet. Bygget är nästan uteslutande finansierat av sponsorer och har därför namnet ”Stena Arena”, med plats för 12 000 och stora möjligheter till utbyggnad.

Fem år senare står bygget klart och ÖIS har för första gången på flera år en slagkraftig trupp, stabil ekonomi och man har framförallt lyckats omvandla sig till ett unikt alternativ i Göteborgsfotbollen, istället för som tidigare då man endast var ett komplement.

Första målet är nått och nu tar man sikte på nästa mål. Allsvenska toppen och regelbundet spel i Europa.

Det är dags för matchstart och trupperna äntrar planen till Björn Afzelius sång ”Du är det finaste jag vet”. Hela arenan står upp och det är total allsång. Publiken överröstar högtalarna fullständigt. Tifogruppen har verkligen överträffat sig själva denna gång och en stor banderoll rullar ned för kortsidan med en rödblå illustration av fågeln Phoenix som reser sig ur askan. Vacker symbolik när den är som bäst.

Ett hav av rödblåa flaggor fyller resten av arenan förutom på bortasektionen där 1 500 tappra Elfsborgssupportrar gör sitt bästa för att höras och synas. Mäktigt.

Tittar man upp mot ena storbildsskärmen ser man ÖIS manager Marcus Allbäck bli intervjuad av TV4-sporten strax före avspark innan han går och sätter sig bredvid den eviga andratränaren Janne Carlsson.

Matchen slutar 2-0 till Sällskapet efter ett vackert frisparksmål av ÖIS-legenden Markus Gustafsson och ett mål av den nya, unga publikfavoriten från samarbetsklubben i Gambia.

Min son och jag sitter kvar några minuter efter slutsignalen och njuter av alla intryck. Vem hade trott detta för tio år sedan?

Göteborgsfotbollen kändes då helt hopplös och man släpade sig till ÖIS matcher, driven enbart av passionen och kärleken till den anrika klubben Örgyte IS. Nu finns det helt plötsligt andra drivkrafter. Hopp. Tro. Optimism.

Vi diskuterar matchen och individuella spelare och har redan tankarna på nästa bortamatch mot svenska mästarna Malmö FF.

Innan vi skall resa oss upp och gå till en av skyttelbussarna, som skall ta oss ned till Heden, tittar min son upp på mig och säger: ”Så skönt att vara Öisare”.

Ja. Äntligen är det skönt att vara Öisare igen.

Björn Söderbergh