Vi ska bygga något stort & vackert

Det har varit en oerhört tung vecka. I första hand för att jag för första gången denna säsong verkligen har börjat tvivla på att årets trupp har vad som krävs för att nå den allsvenska kvalplatsen. Något som förlusten mot Falkenbergs FF accentuerade allt för tydligt. Sådant svider. Rejält. En säsong till i det helvete som vi kallar Superettan önskar man inte ens sin värsta fiende.

Men det ska också sägas att det har varit en tung vecka eftersom det varit en vecka där det har kastats mycket skit. Oerhört mycket skit. Åt alla håll och kanter. Och på alla sätt och vis. Mellan supportrar och ÖIS-gården. Men kanske framförallt mellan supportrar. Mitt i den här synnerligen osmakliga avföringsfesten har Sambadefensiv stått. Och jag måste säga att det har blivit en hel del av svälja. Och det har fan-i-mig inte smakat gott alla gånger. Vi snackar nämligen om så pass mycket skit att jag numera är helt prickig i plytet. Min kollegor kallar mig Pippi Långstrump och min chef har förbjudit mig att träffa ”kunder” för jag luktar så oangenämt. Men det är smällar som man får ta om man vill komma någonstans här i världen. Det är det värt.

Som om inte allt det här var plågor nog har Sambadefensiv under de gångna veckan också upplevt en allvarlig ”förtroendekris”. En tillräckligt allvarlig ”kris” för att skeppet kunde gått under (åtminstone i dess nuvarande form). Och ja, det stämmer att jag var minuter från att lämna Sambadefensiv, slänga upp två fingrar i luften och be allt och alla att dra åt helvete. Så illa var det.

Varför skriver jag då det här – blir det inte bara en fortsättning på den senaste veckans trätor mellan olika supportergrupperingar? Kanske. Kanske inte. Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte det, men jag hoppas inte det. Vad ni läser nu är helt enkelt en chansning från min sida. Det är möjligt att den slår helt fel, men gör den det så gör den det. Det är en chans jag är beredd att ta. Dessutom vill jag att ni ska ha en aning om hur djävlig den här veckan har varit. Det kanske gör att ni tar till er mer av den efterföljande texten och inläggets huvudbudskap (och ja, vissa av er kommer att känna igen er i vissa argument, formuleringar och beskrivningar, men det har en naturlig förklaring, eftersom jag har skrivit dessa i andra former under den gångna veckan, bara så att ni vet).

Bara för att det inte ska råda några tveksamheter och för att nytillkomna läsare ska förstå det sammanhang som den här texten ingår i ska det inledningsvis sägas att ÖIS/Polisen (det är i dag oklart vem som faktiskt har utfärdat avstängningarna) har stängt av fem supportrar ur grupperingen Inferno Örgryte. Som en följd av dessa avstängningar – som enligt Inferno Örgryte skett på felaktiga grunder och utifrån bristfälliga bevis (något som är omöjligt för oss utomstående att kommentera eller avgöra eftersom det är mycket som inte kommer upp i luften i den här historien) –  valde Inferno Örgryte att genomföra en protest mot hur Örgryte bedriver sitt säkerhetsarbete och hur huliganlagens bestämmelser tillämpas. Protesten tog formen av en banderoll med texten ”ÖIS SÄK – GESTAPO” som hängdes upp på räcket framför klacken. Banderollen följdes sedan av en text av Johan Gellerman här på Sambadefensiv*.

Efter det bröt helvetet loss. Och där står vi alltså i dag.

Nu – ett par dagar efter denna händelse – kan jag bara konstatera att hårda ord har sagts och att det har flugit en hel del skit genom luften, men att jag nu hoppas att vi börjar närma oss slutet på de interna stridigheterna och att vi nu kanske kan börja diskutera hur vi ska gå vidare och hur vi ska komma tillrätta med all den skit som vi dras med. Stundtals uppträder vi nämligen som en familj i någon av Lars Noréns pjäser. Och så ska det fan-i-mig inte behöva vara. Vi är värda bättre. Mer. Något större. Något vackrare. Den här texten är därför en vädjan till samtliga personer uppe på ÖIS-gården och till samtliga supportrar som läser Sambadefensiv (och till denna grupp räknar jag även det dussintal personer som skriver för Sambadefensiv med viss regelbundenhet) om att det får vara slut på det skyttegravskrig som trots allt pågår och som pågått under ett par år (även om inte alla vill erkänna att det). Och ja, jag inser att jag löper risk att framstå som Lars-Fucking-Ohly eller Birgit ”We shall overcome” Friggebo, men tro mig, jag kunde inte bry mig mindre om hur någon annan uppfattar mig.

Jag har helt enkelt fått nog av den här skiten. Nu får det fan-i-mig vara bra. Vi kommer ingenstans om allt vi vill ägna oss åt är att pinka in revir, kasta skit på varandra, uppträda som testosteronstinna babianhannar, mäta penis och strida internt. Allvarligt talat, är det ens någon som bryr sig om vem som är ÖIS mest engagerade och hängivna supportrar? Och finns det någon som kan definiera ett hållbart mått? Jag menar, jag känner personer som har följt ÖIS sedan 1950-talet och som fortfarande går på matcher vecka efter vecka efter vecka, jag känner en person som inte missat en hemmamatch sedan 1970-talet och jag känner en snubbe som inte missat en ÖIS-match sedan 15 oktober 2006. Vem är mest Öisare av dessa? Vem bryr sig! Allt ni – och jag – behöver veta är att de är Öisare. Det räcker.

Det får vara slut på den här förbannade sekterismen. Det räcker nu. Vi är alla Öisare. Det är det som är vår gemenskap och det är det som vi ska bygga vidare på. Ju förr alla parter inser det desto bättre är det. För spelarna på planen. För oss på läktaren. Men kanske framförallt för klubben ÖIS. Som en bekant skrev i ett uppmuntrande mail när ”krisen” rasade som värst: Spelare, ledare och supportrar kommer och går, klubben består.

ÖIS har 123 år av stil, klass och finess och så ska det fortsätta i många år framöver. Men det kommer det inte att göra om vi inte inser att vi måste behandla varandra med respekt och hänsyn. Om vi inte inser att vi är en gemenskap där alla måste dra åt samma håll. Jag vill därför understryka att det under den gångna veckans pajkastning och uppretade diskussioner har det framförts poänger från samtliga läger. Så är det. Allt är inte svart eller vitt. Alla har rätt. Och alla har fel. Men man har inte alltid rätt och man har inte alltid fel. Om vi inser och accepterar det kan vi kanske bygga något hållbart för framtiden.

Min undran är om det inte vore bättre om vi insåg att vi alla tillhör samma gemenskap. Visst, jag har full förståelse för att vissa supportergrupperingar och deras ageranden och aktioner uppfattas som stötande, nedbrytande och ekonomiskt kostsamma av ÖIS och många av oss andra supportrar. Och bara för att det inte ska uppstå några missförstånd, jag är själv starkt kritisk till hur vissa supportergrupperingar uppträder och hur de utövar sin form av supporterskap på Gamla Ullevis läktare. Men det betyder inte att jag vill ta ifrån dem deras rättigheter att utöva sin form av supporterskap eller att uttala sig i olika frågor eller att protestera mot saker som de anser vara orättvisa och/eller bristfälliga.

Jag måste dessutom säga att jag hyser stor respekt för det engagemang och driv som många grupperingar visar upp. Det är ett engagemang och ett driv som om det utnyttjas på rätt sätt kan åstadkomma stordåd. Tro inget annat. Det behöver bara koncentreras åt positivism, istället för negativism. Och det kan det bara göra genom en dialog mellan alla som kallar sig Öisare.

ÖIS är en liten klubb. Det är lika bra att vi erkänner det. Så liten att alla behövs. Ju förr vi inser det desto bättre. Och när vi väl har insett och accepterat det måste vi ta tillvara och uppmuntra alla former av engagemang och drivkrafter som kan göra nytta för klubben. Vi måste alla arbeta för att få en starkare gemenskap och ett starkare lag som på sikt kan dra mer folk till Gamla Ullevi. Och alla måste bidra med det som de kan bidra med. Vissa har cash, andra har idéer, andra gillar att skriva eller att sända radio och andra är riktiga fenor till att fixa till en underbar stämning och inramning på Gamla Ullevi. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Men för att vi ska lyckas med det krävs det att vi arbetar tillsammans även om vi inte alltid är överens i alla frågor. Vi supportrar måste hitta sätt att dra åt samma håll och de som arbetar i och runt klubben måste också inse att de bör förändra sitt arbetssätt och sitt sätt att förhålla sig till supportrar och medlemmar. Och det här gäller alla. Från toppen till botten. Svårare än så är det inte. Vi måste tänka längre än vad näsan räcker och inse att vi är i en djävligt prekär situation och att vi alla måste hjälpas åt för att ta oss ur den. Då kan man inte sitta och klämma på sitt eget lilla särintresse utan då gäller det att se den stora bilden och våga släppa taget om en särfråga för att göra något åt helheten.

Var sak har sin tid och just nu måste det allra viktigaste vara att vända skutan på rätt köl. Att köra ut folk från läktaren eller stänga av folk från matcher på lösa(?) grunder eller att elda bengaler och protestera mot ÖIS ledning och att ägna sig åt penismätning och interna stridigheter har sin tid. Nu är det dock tid för något helt annat. Något viktigare. Något större och vackrare.

Avslutningsvis vill jag rikta en uppmaning till Inferno Örgryte (och är det någon av er som vill diskutera detta med mig eller har invändningar mot vad jag har att säga kan ni kontakta Johan Gellerman som har mitt nummer). Ert självpåtagna utanförskap och er offermentalitet leder inte framåt, snarare bakåt, och det är nog dags för er att lyfta blicken en aning och inse att om ni vill ha någon form av inflytande överhuvudtaget eller bli tagna på allvar av oss andra och bli lyssnade på av några andra än andra ultrasgrupperingar måste ni börja försöka hitta konstruktiva lösningar och föra samtalen i en något mer nyanserad ton än vad som sker i dag. Användandet av Gestapo i tisdagens banderoll – som många av oss förstod och tog precis för vad den var – framstod som osmaklig för många (man får nog inse att alla inte har ett så välutvecklat sinne för metaforer och liknande grepp) och den bidrog sannolikt till att ÖIS avstod från att kommentera händelsen och protesten. Den var med andra ord kontraproduktiv. Ni ville ha respekt, förståelse och folk med er. Ni verkar ha fått något helt annat. Dessutom tycker jag att ni skulle tjäna på en något mer nyanserad beskrivning av problemen (jo, jag känner till att ÖIS inte vill ställa upp på en dialog med er, men då får ni kanske sitta lugnt i båten och invänta en ny styrelse eller försöka påverka styrelsens sammansättning eller att övertyga alla oss andra medlemmar i klubben att ni bör lyssnas på). Ni är inte rättslösa och det vet ni om. Ni är inte förföljda och det vet ni om. Ni har vissa saker på er agenda som strider mot lagar och bestämmelser som vi har tagit fram gemensamt inom fotbollen och det vet ni om. Ni gör nytta och kan vara en bidragande orsak till att vi hittar tillbaka till 2000-2003-tiden igen och det vet ni om. Det är dags att ni börjar agera därefter också. För ÖIS bästa.

Sist, men inte minst, ett par ord till ÖIS ledning (och är det någon av er som vill diskutera detta med mig eller har invändningar mot vad jag har att säga kan ni kontakta Joakim Geigert som har mitt nummer). Det är dags att komma upp ur skyttegraven och börja föra en dialog med alla oss supportrar och medlemmar i klubben. Det går inte längre att sitta tyst på gården och trycka. Den tiden är förbi. Även Roger Federer har utrymme för förbättring. En bra början vore ett erkännande av att man (tidigare har haft) har ett rätt risigt förhållningssätt till supportrarna och aktiva medlemmar som inte springer i styrelsens koppel – jo, barnfamiljer och företagsledare med feta representationsplånböcker hade varit lättare att ha att göra med, men då måste man kanske ha en produkt som kan konkurrera med Champions League eller Let’s Dance, men det har vi/ni inte. Det är därför dags att vi börjar lyssna på varandra och försöker hitta gemensamma lösningar på våra problem och försöker finna någon form av konsensus kring de stora tvistefrågorna. Enbart då kan vi ta oss framåt mot en bättre framtid. Det gäller er i ledningen, det gäller oss på Sambadefensiv och det gäller medlemmarna i Inferno Örgryte. För att inte tala om alla medlemmar i Balders Hage och alla andra som kategoriserar och identifierar sig som Öisare. Vi behöver fundera på om det är de små striderna vi vill vinna eller om det är de stora striderna som är det viktiga.

Jag vill bygga något stort och vackert. Något som vi kan krossa Blåvitt och GAIS med. Framför mig ser jag ett nytt ÖIS som bygger vidare på och förädlar allt det som ÖIS är i dag och allt det som ÖIS en gång varit. En klubb med 123 år av stolthet, stil och klass. En klubb där man visar förståelse och respekt för varandras olikhet, men där man också ser dessa olikheter som en stryka som går att omvandla till framgång. Tillsammans kan vi!

*Och bara för att förtydliga, undertecknad var tidigt i onsdags morse i kontakt med två personer uppe på ÖIS-gården (båda med befogenheter att uttala sig i frågan) för att få ett uttalande från klubben, men man valde att avstå med motiveringen att man inte kommenterar enskilda fall (undertecknad valde att acceptera och respektera detta beslut även om jag också sa att jag tyckte det var en naiv och fruktlös strategi).