Det här är inte värdigt

0-0 mot Sundsvall. En riktigt jäkla usel fotbollsmatch. Ett riktigt jävla uselt ÖIS. Ett Sundsvall som var ute efter en poäng. Ett Sundsvall som inte spelar speciellt bra, som ger bort bollen i flera klockrena positioner för rödblå anfall. Anfallslägen som slösas bort på ett sätt man knappt skådat sen Nick Leesons dagar. Gud förbannat vad många attacker som slarvas bort på grund av en helt bedrövlig sistapassning. Och inte passningar som slås bort under press, inte passningar som nästan når fram till en medspelare, passningar där man kan känna att ”jaja, tanken var åtminstone rätt”, utan passningar som helt enkelt är så vansinnigt illa slagna att jag nästan börja gråta. Visst kan man prata om spelarnas individuella kvalitet, eller snarare avsaknaden av sådan, men de kan bättre än så här. Jag har sett det, jag har sett samma spelare kunna slå åtminstone varannan krosspassning och inlägg på ett sätt som gör att jag inte skäms å deras vägnar. Som gör att jag inte skäms över att Erik Hamrén sitter och ser på. Det är något som inte stämmer. Man ser det under de sista minuterna när det blir lite desperation, lite panik, när adrenalinet går upp. Helt plötsligt ser inläggen ut som riktiga inlägg, helt plötsligt görs löpningarna inte bara för att man kanske måste utan med övertygelse och med en ambition att skapa något. Det tyder på att något är ruttet i kungariket.

Vi är inte Barcelona. Jag har inga illusioner om att Christoffer Bengtsson ska slå inlägg som Dani Alves eller att Björns förstatouch ska likna Messis på något sätt överhuvudtaget. Men jag förväntar mig att Bengtsson ska få en vettigt träff på mer än ett inspel av hundra och att Björn ska klara av att göra någonting annat än att kämpa som en galärslav. Det är helt enkelt nåt som inte stämmer. Spelarna är inga världsstjärnor men de är bättre än så här.

I samband med att Janne bytte ut vår kanske bäste utespelare i matchen för att göra ett byte rakt av och slänga in den vansinnigt kreativa kraften Seb Johansson(som definitivt inte är i form efter skadan, herrehamrén vilket svagt inhopp) började ett mantra mässa i mitt huvud: Det här är inte värdigt. Det här är inte värdigt. Det här är inte värdigt.

För visst kan man vara ett sämre lag än sin motståndare. Och i dagens match kan man till och med argumentera för att vi var bättre än Sundsvall.

Jag har inga problem med att man inte räcker till.

Men jag har jäkligt svårt för när man aldrig ens spänner bågen.

Då menar jag inte att spelarna inte kämpar för det tycker jag att man gör. Man springer, gnuggar, ”gör sitt bästa”. Men man gör det, återigen, utan övertygelse. Man gör ungefär vad som kan krävas av en men inte mer. Det är inte maximal satsning i djupledslöpningarna. Det finns ingen som är beredd att offra ett näsben för att få en hårtofs på ett inlägg. Och det som kanske blir mest tydligt. Det är inte fullt fokus vid varenda passning, varenda inlägg, varenda avslut. Jag skrev i ett inlägg några få matcher in i säsongen att det kändes anemiskt. Det gäller fortfarande i omgång 25. Man spelar på autopiloten. Och därför blir det kaninöron runt bisatsen ovan. För då är spelarna inte det bästa de kan vara.

Vad detta beror på kommer väl analyseras sönder och samman i takt med att säsongen närmar sig skymning och jag tänker inte försöka mig på en fullödig analys här. Men ett självklart mål för kritik blir ju Janne Andersson. Här kommer för övrigt en klyscha: Det är väldigt lätt att börja ropa på tränarens avgång när det går dåligt. Jag vet. Jag gastar heller inte om att Janne måste bort. Ännu. Men lik förbannat så måste man fråga sig vad halläningen håller på med. Vi har nu spelat 25 omgångar av superettan och fortfarande har åtminstone inte jag sett varken någon spelidé eller något som liknar spelglädje. Det ligger på hans bord. Det har han inte klarat av att leverera. Inte alls.

Axelryckningen över Jannes skills som tränare som jag bubblat om tidigare börjar allt mer ersättas av ett par utslagna armar och ett ”WHAT THE FUCK?”.

Sen kan han snacka marginaler hur mycket han vill. Marginaler kan man ha emot sig vid enstaka tillfällen, men när det sker under en hel säsong handlar det om något annat. Tur är något man förtjänar. Ytterligare en klyscha.

Faktum är att den enda seniorspelare vars utvecklingskurva verkar gå åt rätt håll är Peter Abrahamsson. Och det bör man väl främst ge Magnus Sehlström kudos för.

Som sagt ingen tid eller kraft för djupare analyser ikväll. Jag vill bara avsluta med att konstatera att tränaren ÄR oerhört viktig för ett lag. När Lars-Åke Lagrell bad till gud och Erik Hamrén svarade fick vi också ett solklart bevis på detta. Helt plötsligt har Sverige fått ett fotbollslandslag med vilja och ambition att försöka uträtta något stort på planen. Och som tänkt ha roligt under tiden de gör det.

Givetvis är vi inte i närheten av den kvalitet och de valmöjligheter Erik Hamrén har att välja på men passionen, ambitionen och koncentrationen tycker jag vi ska kunna kräva av våra spelare. Om Janne Andersson inte klarar av att få fram detta finns det liksom ingen poäng att han fortsätter.

Fan vilken pissmatch. So long allsvenskan 2011.