Hey Now, Don’t Dream It’s Over

Precis hemkommen från en handbollsturnering i en turisthåla på Spaniens östra kust har jag missat de två senaste matcherna, men kanske är det lika bra det. Jag har märkt efter att ha läst i kommentarer m.m. att stämningen i nuläget av förståeliga skäl inte är den bästa, och visst har jag också funderat över varför i hela (placera in ett antal valfria obscena svordomar) jag håller på med detta. Funderat på vad det tjänar till att stå där match efter match efter match och genomlida halvtaskig fotboll på en leråker med halvtomma läktare samtidigt som man intalar sig att det är nog lite mer lir i år även om laget leder långbollsligan. Vad är det då som gör att man fortsätter gå till Gamla Ullevi år ut och år in då?  Ett exempel är förra året då hela säsongen kändes som en riktig plåga, kryss efter kryss, men så kom den helt plötsligt som en spruta adrenalin och ny livslust rätt in i bröstet… Hammarby-matchen! på ett halvtomt Gamla Ullevi när allt kändes som jävligast. Ni kommer säkert ihåg den, Björns ändlösa löpande, 3-0 och Räddningen! Då helt plötsligt spelade det ingen roll hur många gånger man spurtat i lätt regn över Heden för att hinna med Röd Express och sedan ändå missat bussen och tvingats stå i ännu en grymt lång halvtimme och fundera på om det inte är dags att lägga årskortspengarna på något annat nästa år. Men efter Hammarbymatchen så var plötsligt årskortet värt varenda krona och fotboll var återigen det bästa som fanns.

Ett annat sådant ögonblick var då Luka gjorde sitt mål mot Trollhättan förra året, då han efter några av sina majestätiskt bestämda kliv tagit ned bollen och dragit undan den framför Trollhättan-målvakten Tobias Wennergrens händer och rullat in den i ett öppet mål framför klacken och vi alla såg hur det brann i ögonen på vår nya unga anfallare. I det ögonblicket var jag fullständigt säker på att jag såg en framtida stjärna födas. Det bör väl dock nämnas att vi inte vann matchen mot Trollhättan utan den slutade tro det eller ej med ett kryss. Även om dessa matcher inte gjorde förra säsongen till någon succé så visade det ändå hur det, när det ser som jävligast ut helt plötsligt kan hända saker som gör att det är värt alla besvikelser man genomlidit.

Vad har då allt detta med årets säsong att göra? Jo, nu när det är som jävligast så måste vi tro på att den där matchen som får oss att tycka att Öis är det finaste som finns igen kan komma när som helst. Och det kan vara det som vänder denna något kantstötta skuta och får den att komma på rätt kurs igen. Tro inte att jag är någon som romantiserar över det faktum att vi ligger i Söderettan, så är det inte alls. Jag hatar Söderettan, det finns inget vackert med att spela här. Men istället för att vältra mig i allt elände som det innebär att vi sitter i denna skiten så måste vi nu enas och komma överens om att nu gör vi tamejfan det. Nu fyller vi den öppna delen av arenan; mamma, pappa mormor, morfar, farmor, farfar, kusiner, polare m.m. – bara bring it! Blir det tillräckligt bra tryck så kan spelarna inte med något annat än att springa livet ur sig. Jag vill se glöden i Lukas och de andras ögon igen. Jag vill se Leinar springa framför klacken och slå sig för bröstet, jag vill se Jakob Olsson springa med ursinnig blick framför oss på läktaren och kyssa det finaste av klubbmärken.

Vad man också måste komma ihåg innan man ger upp denna säsongen och skriker sig hes efter Robertos avgång är att det hittills bara spelats två matcher – TVÅ MATCHER! – och det krävs lite mer än så innan i alla fall jag ger upp. Efter säsongen 2009 och vändningen som vi nästan fullbordade då så kräver jag en hel del mer innan jag ger upp än några förluster i seriestarten. Visserligen så har varken Hammarbymatchen eller vändningen 2009 gjort att vi lyckats fullt ut men det visar att man aldrig ska räkna ut oss och jag är fortfarande en av de som tror helt och fullt på att vi kommer att gå upp i år och att vi kommer att klättra upp i seriesystemet en vacker dag igen och ta oss tillbaka till dit vi hör hemma. Detta tror jag för att jag måste tro på det för att jag över huvudtaget ska kunna sätta min fot på en arena där mitt favoritlag spelar igen. Annars hade det bara känts meningslöst.

Varför är det då så självklart att vi ska ha en plats högt upp i seriesystemet? Jo för att även om man inte är det på pappret så är vi en elitklubb, och kommer i mina ögon alltid att vara detta. Varför är vi då en elitklubb? Jo för mig är man en elitklubb om man har fans som inte har en självklar anledning till att man håller på klubben. Varbergs BoIS är ingen elitklubb t.ex. den håller man på för att man bor i Varberg och för att det inte finns något annat där att hålla på. Dessutom håller de flesta som håller på exempelvis Varberg på Varberg och ett ”storlag”, t.ex. Elfsborg. Vi däremot är Örgryte IS och vi har våra egna fans och det är vi på läktaren som gör oss till en elitklubb. Därutöver så har vi vår historia som gör oss till en elitklubb. Men framför allt så tycker jag att det är vi fans som gör oss till en elitklubb och det ska vi fortsätta vara enligt mig. Så därför ska vi uppträda som en storklubb på söndag och bara köra över Lunds BK och resten av lagen som råkar stå i vår väg emot det finrum som vi alla måste tro på att vi kan nå om vi ska komma någonstans. Vi måste tro på det! Jag säger som David Leinar: Nu fan kör vi!

Felix Jonsson