Stort nöje…

…eller varför hemmamatch känns som en bortaresa.

Det är inte enbart matchen i sig själv som är av största betydelse när man bor utanför Göteborg. Resan dit med alla nerver, förhoppningar, förväntningar och inre syner bidrar enormt mycket – såväl känslomässigt som rent mentalt. Att under första året som utflyttad Göteborgare åka ner till matcherna var ett nervdaller som hette duga. Dessutom var det soloåkningar utan resesällskap… fraktionen på orten där jag bor har utökats till två, det visade sig efter premiärmatchen ifjol, till min stora glädje. Allt som har med ÖIS att göra känns så mycket lättare att bära när man kan kanalisera och analysera tillsammans med en blodsbroder.

Vi sätter oss på bussen ner till härliga Gôtet imorgon för att bevittna premiären, men lika viktigt som att vara på plats under matchen är verkligen att uppleva allt som sker inför match. Tjôtet på puben, stimmet som gör att nerverna blir än mer okontrollerade och de obligatoriska dryckeseskapaderna som inte alls lugnar kroppen, utan bygger upp känslan än mer, lustarna som väcks när man är på väg till arenan och, givetvis, alla kära återseenden. På plats finns ju alla de vänner man fått under årens lopp och det är totalt underbart, smått euforiskt, att få delta i detta spektakel – som inte hade varit speciellt roande eller givande om det inte varit för det gemensamma målet; Örgryte Idrotts Sällskap, anno 1887.

Sambadefensiv spelar också en stor roll i detta. Ofta är jag inne vid flertalet tillfällen per timme… trots att jag vet att det inte hunnit läggas upp något alls i nyhetsväg. Sambadefensiv har blivit som den osynlige, hemlige kompisen man behöver i ett liv av nöd och abstinens… det liv som levs på annan ort, där varje tripp till hemmamatch känns som en bortaresa. Tills man är på plats i stan, vill säga!

//x-et på räcket