A pretty good öishelg has come to an end

2-0 mot Åtvidaberg för tipselit äldre på lördagen, 4-2 för Tipselit Yngre mot Örebro och 4-0 mot Sylvia för A-laget på söndagen, skam den som ger sig.

Öishelgen för min egen del började klockan halv tio på busshållplatsen i Landvetter centrum, återigen hade jag tvingat mig upp för en tur till öisgården. Med tjock dimma i luften och aningen dimmig i huvudet var det dags igen, var det verkligen värt det, matchen mot Sylvia betydde ju inget. Men jag åkte ändå dit och tittade på träningen och jag ångrar det faktiskt inte, när jag beskådat träningen med en som flöjd av dimman begränsad sikt så, var det bara att ta en tur hem för att sedan återvända till Tipselit Äldres match mot Åtvidaberg. Det finns något vackert och gemytligt över matcherna på öisgården, särskilt en dag som i lördags, strålande sol och förhållandevis mycket folk. Stämingen var på topp, flaggorna och de norska backhoppningsbjällrorna  hade rotats fram och skramlades med ihärdigt denna den sista soliga dagen innan hösten.

Denna gång var matchen dessutom av största betydelse, vinst med 2-0 krävdes för att på egen hand klara sig kvar i Juniorallsvenskan Elit. Öis mot Åtvidaberg, två klassiska föreningar och också en kamp om hur fotboll ska spelas, som vanligt det vackra öis som i år verkligen har varit det som vi alla vill att Öis ska vara. Tränarparet Karlén och Mattson har en syn på fotboll som jag tycker om, även om resultaten iår inte har gått helt rätt väg så ska de båda ha en elogé för den fotboll som förespråkas. Det spelas 4-3-3 och man de matcher jag sett har man haft ett riktigt bra passningsspel dessutom. Det finns en strävan efter att spela sig till chanser igenom kortpassningsspel som jag verkligen gillar. Även om det inte gjort laget till seriens gigant iår så tror jag att det kommer att ge resultat i framtiden när spelare härifrån kommer upp i a-laget.

Min syn på ungdomslagen i en förening på Öis nivå är nämligen inte att det viktiga är att man är seriesegrare varje år. Enligt min syn är Tipselitlagen till för att producera spelare till A-laget och göra att spelarna passar in i den modellen som vi ser som den självklara Öismodellen. Jag tycker att det är helt rätt att man fortsätter att spela 4-3-3 hela tiden och inte ändrar sitt spel efter motstånd utan spelar enligt den givna modell som ska spelas. Sedan får man acceptera att det kanske inte är den modellen som vinner flest matcher men det är enligt mig den modellen som är den bästa för klubben Örgryte IS.

Det vackra, smånätta och bolltrillande Öis mot tråkiga, långtslående och oöisiga Åtvidaberg var det alltså. Ett Åtvidaberg som Öis tog ett stadigt, hårt och smärtsamt punggrepp på redan från första matchens första spark. Man var tidigt i matchen bara några centimeter ifrån att ta ledningen då Filip Holländer lät högerdojan tala ifrån straffområdeskanten, tyvärr i ribban. Och så fortsatte det, ännu en ribbträff och en hel del halvchanser men förutom de två ribbskotten så kom man inte riktigt till de klara lägen som krävdes.

Efter pausen började öisarna dock vackla en del och släppte in Åtvid i matchen, och vid sidan om skakades det visserligen fortfarande lika frenetiskt i backhoppningsbjällrorna, fast nu mer av nervositet än av glädje.

I den 75:e minuten klev han fram, matchens spelare, framtidslöftet, han som spås bli nästa säsongs ”Jakob Lindström” nämligen den Sören Börjesson-elegante Filip Holländer. Elegant var väl inte direkt men väl en nick i nätmaskorna som innebar islossning för öisarna. Bara tre minuter senare small det till igen, denna gång var det Oskar Kivilos tur att näta, och som han gjorde det. Efter en hörna som nickats ut, klappade han till med en sträckt vänstervrist. Skottet gick i en perfekt bana in i målet en bit nedanför det vänstra krysset. Klang och jubel vid sidan av planen och backhopparbjällrorna skakades än mer frenetiskt än tidigare.

Nu var det alltså helt plötsligt dags för båda lagen att ställa om helt, Öis till tokdefensiv och Åtvid skulle helt plötsligt framåt med allt. Som öisare blir man ju som ni alla vet aldrig säker och det känns aldrig lungt. Men denna gången slutade det lyckligt, jag stod vid sidan och tänkte att äntligen segrade det goda! Äntligen vann Öis när det väl gällde och det om något ger mig hopp inför framtiden.

* * *

Om Tipselitmatchen var en klang och jubelföreställning som jag hade stora förväntningar på inför så var det inte vad jag trodde inför matchen mot Sylvia på Gamla Ullevi, kontakten med toppen förlorad, deppigt i kubik i måndags. Detta kunde väl inte bli värt att titta på, ska jag ens åka dit?

Men jag åkte dit och det är jag faktiskt glad över, det visar sig återigen att Öis är bättre än Sylvia och Varberg. Vi har 10-1 i målskillnad och tagit 10 poäng mot de två lagen över oss, en rensning på mållinjen ifrån tre poäng nere i Varberg dessutom. Detta talar ju sitt tydliga språk, om man ska vinna en serie så måste man vinna de ”lätta matcherna” också. Om man tar sig en titt på säsongen 2008 när man vann superettan så slog då i stort sett alla matcher man skulle vinna. Nästan varenda match som sågs som självklar vann man och förutom en förlust mot Qviding bland annat så höll  sig borta från tabbarna.

I år vinner Öis tyvärr inte de ”lätta” matcherna, det finns tre förluster som jag framförallt tänker på, det är premiärförlusten mot Skövde, förlusten borta mot Motala samt bortaförlusten mot Husqvarna. Med vinster i dessa matcher hade Öis nu legat på förstaplatsen i serien. Om man dessutom vunnit matcher som i måndags och någon av matcherna mot Trollhättan så hade man varit så gott som klara för superettan. Hur surt är inte det att veta då?

Det är ganska svårt att analysera en match som på förhand känns så ointressant som Sylviamatchen, det är liksom inga förväntningar innan att ta hänsyn till och därför är det svårt att säga efter matchen om spelarna levde upp till förväntningarna, det går liksom inte om man inte har några förväntningar. Istället för att utvärdera om mina förväntningar uppfyllts eller inte så tänkte jag prata lite om en person som har växt i mina ögon under året och som jag innan säsongen inte under några omständigheter kunde se något i, nämligen Nicolas Sandberg. Jag minns hur jag under försäsongen hade en debatt med Håkan Wall i ett kommentarsfält till någon artikel här på sambadefensiv där jag tyckte att Luka var självskriven istället för Nico i anfallet, jag såg inte ett uns av talang i Nicolas Sandberg, det ända jag såg när jag tänkte på honom var en liten tanig pojke som sprang allt vad han orkade rakt in i en försvarare och ramlade. Under säsongen i allsvenskan och superettan gjorde han ett mål i tävlingsmatcher och det var en boll som låg på mållinjen som petades in.

Inför säsongen såg jag därför ingen som helst anledning till att låta honom spela, ska jag vara ärlig så tror jag inte ens att jag ville ha kvar honom i klubben. Denna säsongen är han dock den som överraskat mig allra mest. Men Jakob Olsson då? Jo, men för mig är Jakob Olsson ingen överraskning, I saw it coming. Nico däremot tycker jag har tagit enorma kliv i sin utveckling iår och det säger jag inte bara för att han nätade x2 mot Sylva utan för att han nu känns som ett farligt vapen framåt. Den gamla Nicolas Sanderg behövde minst fyra lägen på sig för att göra mål, bortsett från några matcher under säsongen så har han i år blivit mycket vassare. Om däremot ska ta en titt på matchen mot Sylvia så är de två målen han gör riktiga Inzaghimål. Han är vid båda målen på exakt rätt plats vid rätt tillfälle och till skillnad från tidigare säsonger då han gick in i dueller med mittbackar som han inte hade en chans i världen att trycka undan så löper han nu istället smart  och hamnar inte i några situationer som han inte klarar av.

Dessutom, Nico ligger nu bara ett mål bakom Jakob Olsson i den interna skytteligan och ändå pratas det om att Jakob är den spelare som vi inte kommer att få behålla, jag börjar nu tveka på om det verkligen är så säkert att Jakob kommer lämna. Han imponerade inte mot Norrby och var fortsatt blek mot Sylvia, min känsla är att det är nu som scouterna ser sig omkring, skulle Jakobs form då dippa en aning nu så är jga inte så säker på att man imponeras som scout.

Går vi upp så behöver vi ändå inte oroa oss för sådant så vad sägs om att vinna de resterande matcherna och hoppas att Sylvia är knäckta nu? Även om det känns omöjligt så finns det ingen anledning att inte gå stenhårt för det, större mirakel måste ha hänt!

Lite bilder från helgen: