En lång söndagskrönika om Pontus, Mattias, Robin och Gary.

Regn på tvären och fem plusgrader, vemodet och ovissheten hängde i luften.

Årets sista träning hölls i tisdags och det var inte bara den sista träningen för året utan förmodligen så var den den sista med laget någonsin, eller i varje fall på väldigt länge.

I stort sett hela staben kring A-laget kommer att bytas ut, förutom Roberto och Tomas så kommer även målvaktstränaren Kent Spångberg och sjukgymnasten Susanne Malby att lämna. Både Susanne och Kent på grund av arbete. I detta faktum kan man såklart se både för- och nackdelar. Fördelen är att Hans Prytz får möjlighet att forma sitt eget team kring laget och på så sätt ge sig själv bästa möjliga förutsättningar. Nackdelen å andra sidan är att spelarna inte får en kontakt med en tränare under en längre tid utan man behöver återigen lära känna nya röster att lyssna till. Då står man alltså i valet mellan vad som är bäst? En tränare som känner sina kollegor bra, eller spelare som i alla fall känner delar av ledarstaben bra?

Min syn på lagidrott är dock alltid att spelarnas intressen bör vara de som ska tillfredsställas i första hand. Med det är det inte sagt att jag tycker att det är fel att man nu byter ut lite folk, det kan i längden göra gruppen bättre, men det bör bytas med omsorg och spelarnas röst borde finnas med förhandlingarna. Nu har man nämligen ett ypperligt tillfälle att skapa en perfekt ledarstab runt laget. Jag hoppas att man tar chansen att välja folk med omsorg, och framförallt välja rätt folk.

När jag var på öisgården i tisdags och tittade på den där sista träningen så tog jag också chansen att tacka Roberto för året som varit. Det är nu de senaste veckorna som jag på allvar förstått vad han egentligen har gjort. För mig är Roberto Jakobsson en beundransvärd man som tillsammans med Tomas och de andra förtjänar ett stort tack för det de tillsammans har gjort under året. Man måste komma ihåg att Roberto gick ifrån Kållered in i en klubb som upplevde en av de värsta kriserna en svensk fotbollsförening någonsin har upplevt. Han har under året i stort sett tränat laget utan ersättning samtidigt som han har arbetat heltid. Dessutom lyckades han få ut så pass mycket av en relativt ny spelartrupp att man mäktade med att knipa en tredjeplats. För mig kommer Roberto alltid att finnas med på listan ”tränare vi minns med ett leende”. Men det är inte bara Roberto som bör hyllas efter en säsong som denna utan alla som har arbetat med och kring laget förtjänar ett stort tack.

Pontus och Mattias lämnar

Nog med hyllningar och tack för ett tag, och låt oss istället  koncentrera oss på vad som ryktas var på gång, nämligen att Mattias Johannesson och Pontus Otterstedt sägs vara på väg bort från klubben. Enligt flera källor så fick ingen av de två nytt kontrakt. För mig är detta så fel det bara kan bli. I min bok är detta ett beslut som rimmar väldigt dåligt med den filosofi jag vill att Öis ska ha. Två unga spelare som nyss kommit upp i A-laget och gjort det förhållandevis bra, får bara ett år på sig att visa vad man kan. Även om ingen av de två har visat upp talang i ”Jakob Lindströmklass” så tycker jag definitivt att de är värda ett år till att visa upp sig. Att Mattias Johannesson, som imponerade på försäsongen men efter dess varit skadad inte får en chans att visa upp sig på riktigt tycker jag inte är rättvist. Återigen tycker jag att det saknas fingertoppskänsla. Även om Johannesson har varit skadad denna säsongen så måste man ge honom och Otterstedt chansen ett år till, av den enkla anledningen att man måste ge de unga spelarna tid och trygghet.

Vissa tar upp det faktum att Jonathan Lindström får förlängt kontrakt samtidigt som Otterstedt och Johannesson inte får det. Jag är splittrad inför det faktum att Jonte får sitt kontrakt förlängt. Samtidigt som jag gillar Jonathan Lindström starkt som fotbollsspelare så vill jag veta varför man väljer att förlänga hans kontrakt. Jag vill nämligen inte att man förlänger Lindströms kontrakt om man har för avsikt att använda honom som någon form av utfyllnad i truppen likt förra året. För ska man behålla en spelare så länge som man har gjort i detta fallet så måste det finnas en tanke med det, en plan för vad spelaren ska kunna tillföra till laget, behöver man någon som sitter på bänken så ser jag hellre att någon junior sitter där, alla dagar i veckan. Som det är nu tror jag inte att någon ens vet vilken position som Jonathan Lindström har. Jag vet var jag vill se honom men jag vet inte var klubben vill ha honom.

Överlag måste Öis bli mycket tydligare med saker som rör laget. För om det finns en tydlig förklaring till vad man vill med varje spelare och om det motiveras varför det skrivs nya kontrakt så blir det också som supporter mycket enklare att förhålla sig de beslut som tas. Dessutom slipper klubben problemen med att det sprids falska rykten om kontraktslängder, löner och anledningar till att spelare lämnar. För det går faktiskt inte att gnälla på att det sprids rykten kring klubben om man inte är öppna med vad som är sant och inte. Här har ju självklart jag ett ansvar också, och jag får ta och göra en intervju till våren och reda ut lite olika saker när spelarna börjar träna igen i januari.

Nico till Norge?

Tyvärr är det så att det är många dystra besked såhär års då de flesta spelare som lämnar gör det nu och många av nytillskotten inte anländer förrän i januari. Dessutom tränas det inte under hela december vilket gör det hela ännu mer ovisst då det inte går att utläsa av träningarna vilka spelare som är påväg hit eller dit.

Några spelare kommer dock att lämna. Nicolas Sandberg, som jag ser det så är han förlorad, det har pratats om superettaklubbar som Falkenberg och Varberg, men nu känns det inte som att det är dessa två man behöver vara mest rädd för. Varberg känns uteslutet, efter att de gjorde klart med Gabriel Altemark och Joakim Sjöhage så ser jag det som att deras uppsättning av anfallare är full då man dessutom har förra årets anfallspar Hans-Erik Månsson och Patrik Larsson kvar i truppen. Nu säger rykten att det istället är Norge som är mest aktuellt för både Nico och Jakob Olsson. Då jag helst inte ser öisare i andra svenska klubbar så känns detta som ett bra alternativ.

Att Adam Eriksson inte kommer att ingå i nästa års trupp kommer väl inte som någon större nyhet. Då han ska flytta till Varberg och den klubben är Sveriges kanske köpgladaste klubb i nuläget då känns det väl inte som en omöjligthet att det är i BoIS han kommer att spela nästa år.

Gamla Ullevi även nästa år

Mattias Balkander måste ha en eloge för att han har lyft upp Öis, i alla fall en liten bit, ur den totala medieskugga vi har befunnit oss i under året. I förrgår skrev han om att det är klart till 99% att vi kommer att få uppleva ännu ett år på Gamla Ullevi. Ett beslut som känns ganska väntat. Under hela året har jag fått signalerna att spel på Valhalla inte är aktuellt. Även om jag själv föredrar spel på en mindre arena så tycker jag att lösningen med att flytta allt till nedre etage på Gamla Ullevi ändå har fungerat bättre än förväntat. Om man dessutom nästa år kan hitta något sätt att locka lite mer folk så tror jag att det går att skapa en riktig gryta där. Fast hade jag fått välja själv så hade det blivit gamla hederliga Vippen, tyvärr är det även spelarnas val och det känns tråkigt att man inte kan tillfredställa deras önskemål.

Robin, Erik eller Felix?

Balkander skriver även att det är en mittback som man i första hand letar efter i nuläget. Frågan är om det ska tolkas som att forwardsjakten tog slut samtidigt Johan Hedman anslöt, vilket kanske inte låter helt otroligt då jag skulle tro att man vill ha en något mindre trupp nästa år jämfört med iår. En mittback ska in, frågan är bara vem? Om jag hade fått välja så hade valet stått mellan Erik Berthagen i Gais och Robin Jonsson. Berthagen är öisare, till och med så inbiten öisare att han så sent som för några säsonger sedan stod i klacken. Ryktet säger även att han inte riktigt trivs i Gais, han har fått väldigt lite speltid i A-laget, det sägs att han kan tänkas vilja röra på sig. För mig känns Berthagen som en klockren ersättare till Danny, då han är yngre, öisare och dessutom riktigt talangfull. Problemet är att Berthagen har kontrakt med Gais i två år till och att lösa ut honom från detta kan bli ett problem. Dock finns det en liten chans att man kan göra någon deal med Gais då det sägs att Gais fortfarande är skyldiga Öis utbildningsbidragspengar för honom, detta är visserligen ganska lösa rykten som säger det men ändå. Om man då hade kunnat lösa det på något sätt så  att båda parter blir nöjda så låter det som en fantastiskt bra lösning.

Robin Jonsson då? Det sägs att hans liv uppe i Ljungskile inte leker direkt, Ljungskile är inte nöjda med Robin och Robin sägs inte vara speciellt nöjd med Ljungskile, dessutom är han kontraktslös. Låter inte det som en perfekt storm? Jo visst fan gör det de. Hade jag varit Hans Prytz så hade jag inte tvekat en sekund på att slå en signal norrut. Robin Jonsson är en av de bästa mittbackarna Öis har fått fram de senaste åren och ihop med David Leinar passar han perfekt. Jag tycker mycket väl att man kan ringa Robin och lägga fram ett förslag, det är han värd.

Skulle det bli så att man plockar in någon mittback så måste han vara riktigt bra. Annars kan det kvitta och då är det dags att ge Felix Sehlström chansen, så som han har spelat i Tipselit Äldre under året så är han värd en ärlig chans. De matcher jag har sett har han varit fullkomligt briljant. Jag pratade dessutom med en pappa som följt Tipselit äldre under året och han höll med om att Felix varit en av de klarast lysande stjärnorna i årets upplaga av Tipselit Äldre. Det var dessutom bara några år sedan han var på ett landslagsläger senast så denna försäsongen måste han få en ärlig chans.

Måste jag gissa i nuläget vem man tar in så skulle jag lägga mina pengar på Erik Green däremot. Han är den mittback som har varit på provspel längst och känslan jag har fått är att man är nöjda med honom. Jag är dock lite tveksam.

Några rader om Gary

Denna texten blir bara längre och längre, men jag ska nu försöka avsluta den med att skriva några rader om något som kan tyckas inte ha något alls att göra med Öis, men på något sätt ändå har det.  Gary Speeds självmord, som slog ner som en bomb i början av veckan och sedan har legat och gnagt i mitt huvud. Jag tycker att det säger så mycket mer om dagens elitidrott och fotboll i synnerhet än vad det gör om Gary Speed själv. För det är nämligen så att det de senaste åren har blivit mer och mer påtagligt vilken otrolig press man lever med som fotbollsspelare i världen idag. För ett år sedan tog en tyska målvakten Robert Enke sitt liv som en följd av en depression som orsakats av fotbollstyskland och fotbollsvärldens press på honom och för några veckor sedan försökte den tyska domaren Babak Rafati att ta sitt liv. Detta är för mig väldigt alarmerande, och så långt ifrån det som idrott bör var för folk, nämligen något positivt.

Det pratas ibland om att idrottssjärnor är korkade och självcentrerade, en anklagelse som säkert stämmer i många fall. Men det är så att detta är något som faktiskt underlättar i dagens fotbollsvärld. Om du ska klara av att bli framgångsrik inom fotbollen eller någon annan idrott idag så underlättar det något helt otroligt om du är en självgod människa utan någon som helst förmåga att reflektera över din omgivning, för då tar du helt enkelt inte till dig kritik och gräver ner dig i det. ”Tyvärr” så är det många spelare som inte är just självgoda och utan någon reflekterande förmåga, och som istället tar till sig av det som händer runt dem och försöker förstå sig på och börjar fundera över det.

Efter Gary Speed och Robert Enkes självmord så pratades det om vilka snälla och fantastiska människor de var, som alltid när någon dör, men i detta fallet så tror jag faktiskt att det kan ligga något i det. Gary Speed och Robert Enke var kanske helt enkelt för snälla för den moderna fotbollen. I en hård värld som den fotbollsvärlden som många av oss lever och verkar i så finns det inte utrymme att fundera.

När jag som någon form av journalistliknande figur nås av beskedet om Gary Speeds bortgång så börjar även jag att reagera över vad jag själv håller på med och vilken makt att påverka jag har. Vilken inverkan har det på en spelare om jag skulle såga honom i en text? Jag vet att en del spelare läser Sambadefensiv, kan det vara så att jag spelar någon form av roll i deras fotbolls-, och även privatliv?

Inom Öis har vi ju faktiskt fått uppleva Mikael Ljungbergs tragiska självmord som en direkt eller indirekt följd av hans liv inom elitidrotten. Då var det en av de största tragedierna idrottssverige upplevt och en sådan situation glömmer man aldrig av.

När jag gjorde den ganska misslyckade enkäten med spelarna för några veckor sedan svarade Adam Eriksson att hans spel hade påverkats av den ovisshet som var i vintras. Det fick mig också att fundera en aning kring hur en sådan dramatisk förändring eller händelse som konkursen ändå var kan påverka en person eller fotbollsspelare. Man måste verkligen ta med det i bedömningen av denna säsongen att spelarna verkligen inte är mer än människor, och kanske måste vi alla börja tänka på det faktum att vi faktiskt kan påverka så otroligt mycket i livet för en fotbollsspelare. Kanske inte så till den milda grad att någon tar livet av sig men pressen fran oss alla kan verkligen påverka en spelare på många plan

Många frågor blir det, men man måste väl också påpeka att det inte är helt klart huruvida det var pressen utifrån som fick Gary Speed att göra något så drastiskt som att ta självmord men man börjar ju fundera.

Grattis på 124 årsdagen förresten alla öisare!