Kanske finns det något vackert med detta ändå…

Det är väl dags att skriva något…

Jag väljer att sätta mig vid datorn denna fredagskväll för jag känner att det känns som att denna försäsongen behöver reflekteras lite över. Det är nämligen så att det börjar närma sig så smått nu. Om ingen visste det så är det nu bara lite mer än två veckor kvar innan denna pinan är över. Men pinan har vissa gånger varit lite skön. Som jag skrev innan den urladdningen mot Qviding så är det dags att varva upp nu, och som man varvade upp. Motorerna började frusta i första halvlek för att sedan på gränsen till överhettas och det brändes mer gummi än en fredagskväll i Eskilsby.7-0 är respekt.

7-0 vinsten mot Qviding värmde i mig på alla möjliga olika sätt. Först och främst gladde för att laget vann med just 7-0 såklart. Nu har man förhoppningsvis en gång för alla visat att problemet man hade med att göra mål förra året är har botats och förhoppningsvis aldrig kommer tillbaka. Det var väligt länge sedan ÖIS var så fruktansvärt effektiva framför mål som man just i detta nu är. Som några redan påpekat i kommentarerna här på sidan så har vi nu dessutom flera olika målskyttar vilket är oerhört glädjande. Ta er en titt på denna skytteligan:

4 mål. Emil Karlsson
Oskar Wallén

2 mål. Christofer Bengtsson
Johan Hedman
Filip Holländer
Johan Pettersson

1 mål. Alexander Jeremejeff

Totalt antal mål: 17

Som ni ser är det ganska bra spridning på målskyttarna samtidigt som de båda tänkta ordinarie anfallarna har levererat helt enligt planerna. Eller nej vänta lite, det har dom väl inte? Var det verkligen planerat att Oskar Wallén skulle bli så här bra? Skit samma om det var planerat eller inte, vi alla kan väl komma överens om att han är förbannat bra just nu. Han är starkare, snabbare, mer teknisk men framförallt är han bestämd. Den lite mer osäkre Oskar Wallén som sprang runt på Gamla Ullevi och bad lite om ursäkt för sig själv förra året har åkt hem till Kode igen och kommer förhoppningsvis sätter han aldrig sin fot här igen. Nej du gamle Oskar Wallén, ring inte oss vi ringer dig!

I utbyte mot den gamle försiktige Oskar har vi fått ett monster. När Oskar 2.0 vill något så gör han det, det har vi denna försäsongen sett otaliga exempel på. Bestämdheten och förmågan att använda sina fysiska kvalitéer har varit helt fantastiska. Om han bara kan slipa till sin bollbehandling lite till och lyckas förbättra sitt huvudspel en aning så är jag rädd att han kan försvinna redan till sommaren.

Det är dock inte bara Oskar Wallén som överträffat förväntningarna, det har i stort sett alla nyförvärven gjort. Hannes Sahlin har visat att han är ett ypperligt alternativ som mittback, Robin har varit precis så bra som vi alla förväntade oss när han kritade på och Emil Karlsson kanske vi inte behöver prata så mycket om, likt Oskar Wallén har han tillfört precis det vi saknat tidigare på alla sätt.

Sen kommer vi till Johan Hedman som vissa anser inte gjort bra ifrån sig den första tiden. Att Johan Hedman är den spelare av nyförvärven som imponerat minst är nog sant. Att han är ett dåligt nyförvärv är dock inte en rättvis bedömning, av flera anledningar. Johan Hedman är den av nyförvärven som spelat minst på sin naturliga position och han är den spelare som kommer från lägst nivå. Under tiden han hittills spenderat i klubben har han redan haft en utvecklingskurva som ger hopp. I matchen mot Gais var han absolut inte bra men ju längre tiden lidit har han bättrat sig succesivt.

Matchen mot Trollhättan blev på många sätt matchen då det lossnade för Hedman. Kanske lossnade det mot Varberg men den matchen såg jag inte så det kan jag inte bedöma. Mot Trollhättan kändes det för första gången som att Johan Hedman hade hittat ett litet lugn i sitt spel och behövde inte längre kämpa lika hårt för att klara av tempot utan kunde istället bli lite kreativ. Det är ungefär i den fasen som han fortfarande befinner sig. Han har kämpat för att våga hoppa från sjuan och nu måste han bara lära sig att dyka och gör volter. Ungefär. Förhoppningsvis kan Hedman snart ta ytterligare ett steg och börja styra spelet och blomma ut som det kreativa geni som jag vill tro att han är. Om man ska tro Johan själv så är han nu i fysisk topptrim också. Detta syns då han ser ganska mycket mer slimmad ut nu än för någon månad sedan.

Men faktum kvarstår: Han är inte yttermittfältare. Johan Hedman är urtypen för en släpande anfallare och borde också spela i den positionen. Problemet är att det redan finns två stycken som gör det förbannat bra i anfallet.

Hur bra ÖIS än var i onsdags så kan man ju inte hålla sig ifrån att fundera lite på hur många det var i Qviding som spenderade kvällen kallduschandes i fosterställning. Jag hoppas för Qvidings bästa att hela laget gjorde det, var någon spelare i Qviding det minsta nöjd med detta borde han nog ta sig en liten funderare.

När Oddevold besegrades med 6-1 i somras hade Oddevold stora skadebekymmer och en hel del ordinarie spelare saknades. Så var inte fallet i Qviding FIF under onsdagskvällen. Laget Qviding ställde upp med i matchen mot ÖIS var inte speciellt långt ifrån det lag man kommer att mönstra i premiären av serien. Att man var så urbota usla i en match lite drygt två veckor innan premiären kan inte ses som något annat är mycket, mycket alarmerande för eventuella Qviding-fans (det finns ju tydligen en hel drös sådana, det fick vi ju reda på under deras senaste årsmöte). För mig seglade Qviding i söndags upp som en riktigt stark kandidat till att ta en av de tre platserna till Division 2. Någon däremot?

Det var egentligen inte Qviding jag skulle skriva om i denna texten men jag var bara tvungen att nämna något om det. Det jag egentligen ville beskriva för er kära läsare är hur otroligt vackert jag tyckte att allting var i onsdags. Det finns inte en chans i världen att jag hade velat byta ut någonting i dagens ÖIS mot det som blåvitt eller Gais håller på att bygga upp. Jag har länge förnekat det och inte riktigt velat erkänna det men jag måste medge att det finns vissa saker i att vi ligger i division 1 södra som jag gillar. Sällan har väl fans och lag känts mer som en enhet. Kanske är det för att jag under det senaste året sett så otroligt mycket av laget som gör att jag känner så men jag vill ändå påstå att vi är mer av en enhet nu än tidigare år allihop.

Det må finnas tusentals högerbackar i världen som är bättre än Christofer Bengtsson i världen men jag hade inte velat byta honom mot någon av dem. Jag säger som Gustav Svensson: ”Han (den) ska stå där!” Christofer Bengtsson ska vara där! När han gör sitt drömmål i andra halvlek blir jag genuint lycklig och allt är glass och ballonger och klackarna i taket. För att jag känner att Christofer Bengtsson är en av oss och han är en spelare som jag kan relatera till och har minnen ihop med. Han har spelat i laget i stora delar av min tid som aktiv ÖIS-are och är därför något av en ikon för mig. Det är inte bara Christofer Bengtsson jag känner så med utan det är flera i laget som gör mig genuint lycklig. Dennis Jonsson var på ett annat sätt en liknande spelare förra året. För mig bringar spelare som Dennis Jonsson, Christofer Bengtsson och andra spelare med en historik i klubben en lycka större än den något nyförvärv i världen kan ge mig.

Jag är medveten om att jag håller på att bli en idiot som romantiserar över det bonniga med att ligga i en serie på den här nivånoch att jag håller på att bli en Åshöjdenromantiker av det allvarligare slaget. Men jag vill ändå tycka att det just nu är lite mer äkta än vad det varit på länge. Kanske kan det vara så att detta laget kommer att hållas intakt i några år och kommer att klättra uppåt i serierna, men jag vet inte.

I vilket fall som helst så kommer jag nog att njuta lite under denna säsongen ändå.