Ett stort steg för en stor förening, en liten man och en växande publik

Strax efter klockan slår halv fyra den femte april år 2009 gör Mattias Lindström sitt lags femte mål i matchen mot ÖIS på Gamla Ullevi. Tillsammans med tusentals andra ÖIS:are står en förtvivlad kille på 14 år med händerna i ansiktet och undrar vad som hände. Vid den tidpunkten spelade killen i Gais men hade sitt hjärta på annat håll. I det tillfället började raset för ÖIS som förening och vi alla vet var raset slutade.

Ungefär tre och ett halvt år fälls Sebastian Johansson strax utanför straffområdet, spelar bollen till Emil Karlsson som spelar den snett inåt bakåt och där står han, den här gången utan halsduk runt halsen och aningen gladare. Bollen hamnar framför hans fötter och han kan enkelt placera den i det tomma målet. I min hjärna och i mitt hjärta är ögonblicket då Henrik Carlsson inser att han gjort sitt första mål för A-laget i sitt hjärtas klubb det defenitiva beskedet. Nu är ÖIS återigen vad jag vill att det ska vara. Att se Henrik Carlsson 17 år uppleva en av sitt livs gladaste stunder och springa för sitt liv mot klacken för att glida på sina bara knän och sträcka armarna i luften är obetalbart.

Efter att många gånger ha irriterats över spelare som inom den så kallade moderna fotbollen firar sina mål igenom att se gravallvarliga ut och göra någon minutiöst planerad målgest som innehåller hårkammande, robotdanser, pekfingrar i olika riktningar och annat trams så värmer det i hjärtat på en traditionalist som jag att se Henrik Carlssons firande. Ren och skär lycka och en klassisk knäglidning framför ståplatssupportrarna i euforisk lycka.

Växande publiksiffror

Innan ni läser följande stycke måste jag bara förklara att jag är fullt medveten om att publiksiffran verkligen inte är allt. Jag ser hundra gånger hellre en välfylld ståplats men lite glesare runt den än en välfylld arena med dålig stämning. Ni som står i klacken är supporterskapets hjärta och lunga och det ska ni fortsätta att vara. Så, då var det sagt nu kan vi prata buisness!

Även om spelet lämnade en del att önska i seriefinalen på Gamla Ullevi igår kväll så var den en ren och skär succé på andra sätt. Publiksiffran på 3037 åskådare är självklart en helt fantastisk siffra med Division 1 mått mätt. Att det då blir en seger i en sådan match är givetvis guld värt. Nästa hemmamatch är mot IK Gauthiod på Valhalla IP och som förmatch spelas en match mellan Chalmers och Handelshögskolan. Det går självklart att avfärda det hela som ett jippo men tanken bakom det är ändå god. När jag själv pratade med Mats Janson förra veckan menade han att man ser detta som ett ypperligt tillfälle att ge de studenter som varje år anländer till Göteborg ett favoritlag här. Så även där har spelarna hjärtan att vinna.

Efter matchen mot Gauthiod följer en bortamatch mot Trollhättan. En tåglängd från Göteborg och med vinden i seglen talar mycket för att det kan bli en bortaresa att minnas. En vinst där och de sista bortamatcherna kan locka lite mer folk. Efter den matchen följer 125-öresmatchen som har förutsättningar att bli en publikfest av guds nåde om allt vill sig väl. Och det innebär ett rejält klirr i kassan såklart.

ÖIS är totalfotboll

Även om matchen som tidigare nämnts inte var en av de mest välspelade så var den ett bevis på att laget nog trots allt blir bättre och bättre på att hantera ledningar. Istället för att laget, som så många gånger tidigare den här säsongen, föll tillbaka när man haft ledningen ett tag så redde man ut den inledande pressen man utsattes för och tog sedan tillbaka kommandot i matchen och kunde punktera matchen i slutet.

En tydlig skillnad på årets upplag av ÖIS och tidigare upplagor är förmågan att bemästra olika matchbilder. Gårdagens match utvecklade sig till ett mycket fysiskt ställningskrig. Det fina i kråksången är inte att ÖIS på gammalt tyskt manér lyckas vinna den fysiska kampen utan istället att man även kan klara av att göra matcher som den mot Degerfors när man spelar ut hela registret och bjuder på champangefotboll av sällan skådat slag. ÖIS anno 2012 är totalfotboll!

Även om han bara fick några minuter på slutet så var det en lättnad att se Sebastian Johansson på planen igen. Jakob Lindström och Filip Holländer i all ära men någon av de två kommer sannolikt få flytta på sig när Sebastian nu är frisk igen. Få spelare har samma förmåga att ta ett helt mittfält under sina armar och bära upp det. Med en Sebastian Johansson i form på planen (Vilket han alltid är) känns hösten lite lugnare.

Förlåt om jag lät för positiv men det känns helt enkelt så förbannat bra just nu.