When the going get’s tough, the tough get’s going.

Frosten. Nu är den här. Den ödesmättade förbannade frosten på morgonen. Den har de senaste höstarna för oss ÖIS:are betytt en uppbyggnadsfas av förväntningar som senare krasas lagom till frosten bytts ut mot den första snön. Jag är fullt medveten om att min syn på en helt vanlig fotbollshöst är rent bedrövlig. Den är så negativ att jag får Ulf Stenberg att framstå som sprudlande och levnadsglad. Men ni får utsäkta mig. Jag kan bara inte stå emot. Det bara blir så.

Det hela eldas självklart på av hur det har sett ut under de senate matcherna. Från den darriga första halvan i Borås till den ganska ruttna insatsen på Valhalla förra helgen. Det är med andra ord dags att varva igång igen nu. Förhoppningsvis var matchen på Valhalla senast den väckarklocka som behövdes för att det här laget, som under hela säsongen envist slagit sönder myten om ÖIS som en samling förlorare, återigen ska visa att det här är en alldeles speciell säsong.

Tro inget annat än att laget inte är medvetna om situationen. Tvåmålsspelet under dagens träning inleddes som vanligt med att Hans Prytz samlade spelarna för att reda ut förutsättningarna och gå igenom vad han ville se. I denna samling tryckte Hasse flertalet gånger på att han ville se en bättre aggresivitet och intesitet i spelarnas agerande jämfört med förra veckan.

Situationer som den som laget just nu befinner sig i visar på många sätt vad det är för lag som vi har att lita på. Vilka är det som kliver fram eller backar undan nu när det börjar dra ihop sig? Allt som oftast är det just nu som det på riktigt visar sig vilka som är ledarna i laget.

Peter Abrahamsson och Christofer Bengtsson är de två allra tydligaste exemplen. Sällan eller aldrig har det varit någon av de två som har vikit ned sig när det gällt som mest. Istället lyfter de båda sig till nya nivåer när det brinner som mest. När det ska till att avgöras är de dessa två spelare som tar ett kliv framåt. Man kan påstå både det ena och det andra om Christofer Bengtssons fotbollstekniska egenskaper. Han är på långa vägar inte den bästa fotbollspelaren i laget sett till teknik. Men när det kommer till avgörande skeden som detta så är han livsviktig. Det finns två spelare i truppen just nu som har vunnit något i ÖIS A-lag: Peter Abrahamsson och Christofer Bengtsson. Det var dessa två som lät överlägset mest på konstgräsplanen på ÖIS-gården idag.

Det handlar givetvis inte bara om röststyrka. Det handlar också om att föregå med gott exempel. Även där var de två helt rätt ute under träningen. Christofer Bengtsson sprang längre än någonsin, vann fler nickdueller än på väldigt länge och var i det närmaste en skaderisk med sina ursinniga satsningar in i duellerna på planen. Men det fanns en som var värre.

Peter Abrahamsson. Räddningen som nästan avgör hela nackaspelet. Efter att ha petat iväg en boll allra längst uppe i krysset ligger han inne i nätet när David Leinar tar emot bollen precis intill stolpen där Peter ligger och kravlar i nätet. David, som har för dålig vinkel för att få iväg ett skott, skickar en boll längs med mållinjen. Mot mållinjen störtar Henrik Carlsson fram och ser ut att vara påväg att göra ett av sitt livs enklare mål. Men icke! Istället studsar Peter upp från nätet där han ligger. På något märkligt sätt använder han nätet som en studsmatta då han likt en kanonkula skjuts därifrån och lyckas sträcka ut och rädda bollen precis innan den passerar mållinjen. Surrealistiskt bra.

Exemplet var bara ett i mängden av Peters ingripanden under träningen. Han är i form.

Även om Bildsköne Bengtsson och Peter Abrahamsson var de två tydligaste exemplen på att hur truppen reagerar på att det är skarpt läge. Det så kallade ”Nackaspelet” som ofta avslutar träningarna brukar oftast vara en målrik historia med ganska uppsluppen stämning. Målfesterna är borta nu. Dagens drabbning var en av de mest tillknäppta på länge, slutade 1-1 och gick till Golden goal. Det säger nog mycket om hur läget är i laget just nu.

Skadeläget i laget är lite ungefär som de varit de senaste veckorna. Johan Hedman har tillkommit i sjukstugan, varför är oklart. Han höll till i gymmet under hela dagens träningspass. I gymmet fick han sällskap av Markus Anderberg och Joakim Hall. För den sistnämndes del rör det sig om en skada i foten vilket gör att han hoppar på kryckor med foten i ett paket. Med andra ord är hans säsong över.

Säsongen är däremot inte över för dessa spelare:

Startelvan är föga förvånande. Det är dessa elva som ska göra det. Den som på allvar kommer i kläm är Ricky Yarsuvat. Detta är något som kan bli ett problem i längden. Ricky har på två starter gjort fyra mål och en spelare med ett sådant facit är alltid väldigt problematiskt att bänka. Ricky själv såg inte allt för tillfreds med situationen när han under hela de avslutande övningarna på fasta situationer där, i stort sett bara spelare från startelvan deltar, satt bredvid ensam kvar och tittade på. Efter en stund kom Prytz fram och pratade med Ricky så förhoppningsvis är begreppen utredda. Och en spelare ska aldrig vara nöjd med att vara petad. Att morgondagens match spelas på konstgräs talar för Ricky dessutom. Kanske är det precis det han känner. Det är väl ingen som bestrider det faktum att klimatet på träningarna hårdnar.

Om stämningen på träningarna är positiv för lagets prestation eller inte återstår att se. Det går att oroa sig för att stämningen är för allvarlig och att det hade vart bättre att släppa på trycket och låtsas som att det är en match som vilken annan som helst. Fast som det är ganska svårt att låtsas som att det regnar. Det är för kallt för det.