Whatever happened to?

Det är banne mig dags att se tillbaka lite. De senaste veckorna har vi levt i nuet och framtiden. Hela tiden velat veta mer, ta oss framåt och gapat efter mycket. Av just den anledningen är det dags att ägna sig åt lite härlig nostalgi. Offside släppte nyss ett kultnummer så varför ska vi vara sämre? Nej just det. Det är dags att följa upp några gamla rödblå lirare. Det kanske inte är de tre mest namnkunniga men det är kanske just därför vi frågar oss vad som egentligen hände? Därför ber vi er välkomna den gamla Sambadefensiv-klassikern ”Whatever happened to?”

Roy Miller

Ni kanske minns vänsterbacken från Costa Rica som värvades sommaren 2009, i samma transferfönster som Sebastian Johansson. Efter diverse försök till att lösa krisen som rådde på vänsterbacksplatsen efter Anders Prytz pension 2008 fick man tillslut tag i en reslig ytterback med yvigt hår från Costa Ricas huvudstad San José. Han startade sin karriär i klubben Cartaginés i hemlandet Costa Rica. Som ung var han i Argentina för ett provspel, men trivdes inte i Argentina och vände ganska omgående hem till Costa Rica. Konstigt nog lockade Bodö/Glimt i Nordnorge desto mer och det blev vänsterbackens första europeiska klubb.

Efter succén uppe i Bodö fick dåvarande norska dominanterna och ständiga Championsleaguedeltagarna Rosenborg upp ögonen för Miller och lockade 2008 honom till Trondheim. Efter att genast ha lagt beslag på platsen till vänster i backlinjen i Trondheim tvingade en knäskada honom ut från startelvan och som en del av rehabiliteringen lånades matchotränade Miller ut till ett Örgryte IS i kris.

Väl på plats i Göteborg blev han direkt en del av startelvan som vänsterback. Efter mycket letande hittade man äntligen en vänsterback som kunde konsten att både försvara och göra skillnad på offensiv planhalva. Efter en vår med Alex Silva var man inte bortskämd med så mycket mer än överstegsfinter i mängder. Millers två allra tydligaste kännetecken var att han sköt som en kärlekskrank hingst sparkade och var osedvanligt nickstark för att vara ytterback.

Ett av mina egna starkaste minnen var i höstderbyt mot IFK Göteborg då han halvvägs in på offensiv planhalva lät vänstefoten tala och med den näst intill patenterade ”brasseträffen” träffade ribban med ett skott som hade blivit årets mål om bollen hade dykt lite tidigare. Roy Miller var till stor del ett uppvaknande. Ett uppvaknande då han fick mig att gå ifrån den gamla bilden av en hjälte som alltid betydde den bästa spelaren man kunde hitta. Med Roy Miller fick jag en favorit som, även om han var en högst kompetent ytterback, inte var en favorit enbart för hans egenskaper på fotbollsplanen. Roy Miller kunde jag beundra för att han hade det där brassetillslaget, alltid blev gladast när laget gjorde mål och hade en cool frisyr.

Tyvärr blev inte Roy Miller långvarig i sällskapet utan lämnade klubben när degraderingen till Superettan blev ett faktum och Millers avtal med klubben gick ut. Så istället för att åka till Domnarsvallen i Borlänge och leta efter en 181 centimeter lång och lite för tung Álvaro Santos i straffområdet fick han leta efter en 188 centimeter lång och betydligt spänstigare fransman i diverse superdomes i staterna. Roy Miller Hernandez värvades nämligen till New York Red Bulls i januari 2010, i juli samma år skulle den amerikanska klubben presentera Arsenalikonen Thierry Henry som en av sina tre ”designated players” (spelare som får ha en lön som går över lönetaket).

På den amerikanska östkusten har den gode Roy rönt stora framgångar och tagit en ordinarie plats som vänsterback med den gamle barcelonabacken Rafael Marquez på sin högra sida som mittback. Under Millers tre säsonger i klubben har det enligt Wikipedia blivit 79 matcher. Roy Millers största framgång hittills i klubben kom under hans första säsong då laget vann grundserien i den Östra konferensen.

I det efterföljande slutspelet samma säsong blev det dock respass redan i semifinalen efter en tung bortaförlust mot San José Earthquakes. Kommande säsong får dock Roy klara sig utan förra årets tränare Hasse Backe så lämnade klubben efter förra säsongen efter att Roy Miller varit starkt bidragande till att laget förlorade sin semifinal då Roy Miller i den första matchen gjorde ett självmål som i slutändan blev avgörande. Men efter Roys tid i ÖIS är ingen motgång omöjlig att ta sig ur.

Alexandros Pappas

Stockholmaren med grekiskt påbrå, Alexandros Pappas kom till ÖIS som ett av flera nyförvärv inför superettasäsongen 2007. Högerbacken kom från Jönköping Södra, men vi börjar hans historia i Assyriska FF där han höll till 2004. När Alexandros var på väg till träningen en fredag i september 2004 ringde hans telefon. Det var en man som med lugn stämma berättade för honom att om han fortsatte spela för Assyriska FF så skulle mannen döda Alexandros. När Alexandros väl tagit sig till träningen fick han reda på att han inte var uttagen till helgens match mot Pappas moderklubb Brommapojkarna.

Kort efter beskedet bestämde sig Alexandros att det var dags att lämna klubben. En inte helt problemfri tid i klubben för Alexandros Pappas var över. Under säsongen som gått hade han spelat 22 matcher men också lämnat klubben utan tillåtelse vid två tillfällen för provspel med klubbar utomlands, något klubben av förklarliga skäl inte tyckte om. Båda parter var således ganska tillfreds med beslutet att skiljas. Alexandros nästa klubbadress blev Jönköping södra, där han spelade tillsammans med bland andra Patrik Elmander i två år. Det första i dåvarande division 2 som nu är division 1 och nästkommande år i superettan. Han var dock inte helt nöjd med tillvaron i Jönköping då han begav sig ut på två resor för provspel med bland andra Sheffield United.

Efter goda insatser i superettan 2006 värvades han till ÖIS som högerback och med Valhalla som hemmaplan blev det 27 matcher i den rödblå tröjan. Mestadels placerades han som högerback men även ett fåtal matcher som mittfältare då skadorna hopade sig och platser på det centrala mittfältet behövde fyllas. Efter säsongen gjorde Alexandros vad han gjort några gånger innan. Han begav sig ut i världen för att provspela. Den här gången hamnade han i Frankrike och klubben RC Strasbourg där han fick dela omklädningsrum med inlånade Álvaro Santos innan denne lämnade för ÖIS.

I Strasbourg blev det ingen lyckad tid för Pappas och 2009 bar det hemåt igen och efter en ny runda med provspel hos diverse klubbar hamnade han i IFK Mariehamn på Åland. IFK Mariehamn är för er som inte vet, svensk fotbolls bermudatriangel, då en spelare försvinner från radarn och man börjar undra var han är så finns han mer stor säkerhet på Åland.  På Åland blev det sporadiskt med speltid för den gode Alexandros och han vände hem till Sverige efter bara en säsong. Då till Division 1-laget Akropolis.

På planen blev det inga rubriker för Pappas men på våren 2011 dömdes Alexandros Pappas i hovrätten mot sitt nekande till 60 dagsböter för grovt bedrägeri. Han och några bekanta hade på Ikea i Barkaby utanför Stockholm utnyttjat självscanningen i butiken och scannat in flertalet dyra möbler på prislappar som tillhörde varor för betydligt billigare priser. Åtalet var med allra största säkerhet slutet på Alexandros Pappas karriär. Vad 34 åringen gör idag vet vi faktiskt inte. Han finns inte med på Akropolis hemsida längre så troligtvis är hans karriär över.

Robin Eriksson

Robin Who?

Egentligen ska väl inte Robin Eriksson vara med på den här listan då han aldrig tillhört sällskapet även om det GT i en artikel nyss fick för sig det. Men Robin Eriksson provspelade under en period med laget inför förra säsongen. Jag berättade då om Robin Erikssons livsöde och varför det var så uppseendeväckande att han just då tränade med en klubb i division 1 södra. Men det kanske är god tid att ta det en gång till.

Robin Eriksson startade sin karriär i Kärra/Klareberg på Hisingen och var i tidig ålder framgångsrik i sin moderklubb. Så framgångsrik att holländska Herenveen fick upp ögonen för anfallaren och värvade honom som 17-åring till sin ungdomsakademi. Inledningsvis lekte livet för Robin Eriksson på den holländska landsbygden. Under sitt tredje år i klubben nådde han karriärens höjdpunkt så långt då han blev utnämnd till bästa anfallare i den holländska motsvarigheten till Juniorallsvenskan. Han kunde dock inte medvara vid prisutdelningen då Robin och hans sambo några veckor tidigare varit med om en allvarlig krock på väg till Smögen. I krocken hade Robin brutit nacken och på sjukhuset fick han beskedet att hans fortsatta fotbollskarriär hängde på en skör tråd och att hans förmåga att gå kunde vara i fara även den.

Mot alla odds lyckades dock Robin Eriksson med bedriften att ta sig tillbaka till fotbollsplanen. Med ett år kvar på kontraktet valde dock Heerenveen att låna ut anfallaren och han återvände till Hisingen och BK Häcken. I allsvenskan blev det däremot ingen succé, när det blev klart att han skulle lånas pratades det om att man hade hittat ersättaren till Mathias Ranegie som klubben precis sålt för en rekordsumma till Malmö FF under sommaren. Tyvärr för Robins del var förväntningarna aningen för högt ställda och säsongen blev inte alls som han hade tänkt sig och när säsongen skulle summeras hade han medverkat i ynka en match.

Kontraktet med Heerenveen löpte ut och inte heller Häcken valde att förlänga samarbetet. En Robin Eriksson helt ur form och med ett självförtroende i botten valde att kontakta ÖIS som lät honom provspela i två veckor. Två veckor som blev smärtsamma. Det var tydligt hur Robins huvud och hjärta ville mycket mer än vad hans kropp tillät honom göra. Varje gång han sträckte sig efter en boll i straffområdet gjorde hans kropp honom medveten om vad han hade gått igenom.

Det blev inget kontrakt med ÖIS så Robin hade inget val. Det var bara för det forna ungdomsproffset att vända hem till moderklubben. Kärra/Klareberg i divison 4 var långt ifrån de ambitioner Robin egentligen hade för ett år sedan men han hade inget val. Det visade sig vara ett bra beslut.

Väl tillbaka i moderklubben på Hisingen fick Robin Eriksson troligtvis det lugn han behövde, för säsongen blev en succé för hans del. Med träningar tre dagar i veckan och en lugn och trygg miljö lyckades Eriksson hitta målet igen. Hela 31 mål i seriespelet blev det och Robin var tillbaka på banan.

I november blev det klart. Robin Eriksson är tillbaka i elitfotbollen. IFK Mariehamn i den finska högstaligan, Nordens bermudatriangel hade snokat reda på det gamla ungdomsproffset och valde att ge honom ett kontrakt. Den fjärde april på arenan Keskuskenttä i Rovaniemi spelas IFK Mariehamns premiär i finska ligan kommande säsong. Kanske finns det en symbolik i att det är just i tomtens hemtrakter som Robin Eriksson kan göra sin comeback till elitfotbollen?