ÖIS inväntar Cupen med två raka nederlag

ÖIS går efter dagens förlust mot IFK Göteborg in till Svenska Cupen med två raka förluster. Inte helt optimalt! Den härliga trend som ÖIS byggde upp under försäsongens tre inledande matcher har nu trubbats till en del. Förutom att ÖIS endast har mäktat med att göra ett mål på de två senaste så har försvaret inte varit helt stabilt och släppt igenom hela fem stycken. Inte riktigt vad man hade hoppats på. Långt ifrån drömscenariot att gå in till Svenska Cupen med. Som om det inte vore nog så är det ytterligare tre allsvenska gäng som väntar oss. Först ut kommer Syrianska FC och sedan följs det upp av AIK och slutligen Halmstads BK. Det blir till att ÖIS täpper till ytorna i försvarsspelet, är noga med att spela med marginaler och inte chansa med att dra som sista gubbe när man inte är helt säker på att det kommer att gå vägen. Ungefär som i dag mot IFK Göteborg, alltså. För gör vi inte det kommer vi få smaka på både det ena och det andra och det vill vi ju inte!

Men allt var inte skit i dag. Det kan man inte påstå. Visst, ÖIS var helt klart det sämre laget, men något annat kan man inte riktigt räkna med. ÖIS behövde helt enkelt ändra taktik, släppa spelförarskorna och ägna sig lite mer åt ”det tråkiga”. Att ligga rätt i position och göra det svårt för IFK att finna ytor att komma igenom på. Något som ÖIS skötte relativt bra under långa stunder. Speciellt i den första halvleken. Då hade David Leinar och Adam Rosén rätt så bra koll på de djupledsbollar som sattes mot endera Tobias Hysén eller David Moberg-Karlsson. Värre var det när IFK valde att anfalla via sin vänsterkant, vilket de snabbt märkte var ett utmärkt alternativ. Jonathan Azulay, som för dagen var utsatt att hålla i högerkanten tillsammans med Sebastian Ohlsson, hade en tuff eftermiddag. Vi kan nog räkna tiotalet gånger som Joel Allansson och Ludwig Augustinsson samspelade och lurade bort Azulay där ute på kanten för att sedan slå ett inlägg mot ÖIS straffområde. Det lyckades aldrig fullt ut, men i stort sett varje gång blev det kalabalik modell mindre framför Peter Abrahamsson.

På anfallsfronten var det ganska så tunnsått. ÖIS hann inte riktigt med att flytta upp hela laget och anfalla med samlat front mer än vid några enstaka tillfällen. Istället lades fokuset snarare på att försöka slå en snabb boll upp mot Wallén som skulle ta emot, spela kort bakåt till Jakob Lindström eller Johan Lundgren som skulle söka Emil Karlsson på språng. Det lyckades vid en eller ett par tillfällen, men tyvärr har Emil Karlsson fortfarande förtvivlat svårt att förvalta dessa klara målchanser. Blir det inte ett felplacerat skott så blir det en lätt fösning in centralt där ingen Öisare ens är i närheten. Jag drömmer fortfarande om att Emil Karlsson skall få fart på målproduktionen – eller snarare att han skall få fart på effektiviteten. Någon dag måste det bli verklighet!

Tyvärr visade klasskillnaden mellan lagen upp sig när IFK Göteborg sparkade igång den andra halvleken. Det var som att ÖIS inte riktigt orkade stå emot helt och hållet. Löpningar utan boll hade förmodligen tagit rätt hårt på många av spelarna. Det brukar ju göra det. Aldrig är det så jobbigt att springa som när man inte har bollen och aldrig är det så lätt att springa som när man har bollen i sin ägo. Det var också någonting som IFK Göteborg tog till vara på. ÖIS lämnade stora ytor på mittfältet och lät IFK spela runt lite som de ville. ÖIS presspel fanns inte riktigt där samtidigt som man måste ge IFK att deras djupledsspelet var dödande giftigt. Deras anfallsspelare är helt enkelt på en högre nivå än vad spelarna i Superettan är. Så är det och det får vi leva med. Insticken bakom ÖIS backlinje var många och de kom gång på gång vilket skapade mycket oreda bland ÖIS backlinje. Och det var efter ett sådant kaosmoment som IFK Göteborg spräckte dödläget i matchen. Efter flera försök till att rensa iväg bollen från ÖIS straffområde utan att lyckas hamnade den hos högerbacken Mikael Dyrestam som måttade ett inlägg. Det landade mitt på Mattias Bjärsmyrs panna som retfullt enkelt kunde placera in nicken bakom en chanslös Peter Abrahamsson. Riktigt djävla surt! För billigt! ÖIS fick säkert fem möjligheter att skicka bollen dit pepparn växer, men likväl kunde man inte lyckas med en sådan till synes enkel manöver. Och för det straffades man. Ett mål som hängde i luften.

Nej, den andra halvleken var helt och hållet IFK:s. Det måste man säga. Långa stunder gjorde de lite vad de ville. ÖIS fixade inte att matcha tempot. Istället fick man slita arslet av sig i försvaret, ofta rent förgäves. Men några anfallsförsök fick man ändå till. Dock utan att det på riktigt hettade till kring John Alvbåge i hemmamålet. Det var någon nick där, ett inlägg där och ett skott där men allt var ren plockpotatis. Närmast att kvittera var Jakob Lindström som efter ett undannickat inläggsförsök drog till på volley cirka fem meter utanför straffområdeslinjen. Men precis som för Emil Karlsson så ven bollen för högt och gick över ribban. Som jag har påpekat tidigare: det håller inte att missa chanserna som dyker upp. ÖIS effektivitet måste upp. Nu säger jag inte att Jakob Lindström skall hängas för att han inte satte just detta skott – men generellt sett är det för dålig utdelning på ÖIS mållägen. Ett problem som Hans Prytz, Jonas Karlén och Marcus Lantz måste ta med killarna. Kanske genom att öva mer avslut på träningarna. Risken är väl ganska stor att ÖIS under den kommande säsongen kommer att få infinna sig att lägga försvarsspelet först och sedan ta anfallsspelet därefter och skall man kunna vinna även sådana matcher krävs det att ÖIS har en bättre målprocent per antal skjutna skott. Det är den bistra sanningen.

I slutet av matchen – närmare bestämt i matchminut 82 – avgjorde Hannes Stiller matchen för IFK Göteborg. Via ett i mängden av alla instick kunde Stiller rycka sig fri från Leinars och Roséns bevakning och ganska så enkelt placera in bollen i det bortre hörnet. Synd för Peter Abrahamsson att behöva släppa den efter den heroiska insats som han stod för i andra halvleken. Där räddade han kvar ÖIS i matchen både en, två och tre gånger via fantastiska räddningar. En sak är säker: vi har en målvakt som kommer hålla en riktigt hög nivå i Superettan.