Då var vi där igen.

(Svordom)

”Varför går det aldrig som man tänkt sig?” Är en klyscha man brukar dra till med när det blåser snålt. Fast den här gången gick det tyvärr som jag tänkte mig. En premiär är liksom inte längre en match man riktigt vågar hoppas på. När man blivit sviken en gång för mycket blir det lätt så. Jag vill inte vara en person som säger: ”Vad var det jag sa?” För den åldern har jag inte nått än, men jag tillåter mig själv utbrista i ett försiktigt ”jag hade det på känn” iallafall.

Oavsett eventuella känslor innan matchen så kan vi konstatera att det fallerade på mer än ett ställe i matchen.

Försvarsdebacle

Försvarsspelet har under försäsongen varit den kanske tydligaste ljuspunkten. Laget har byggt sitt effektiva kontringsspel med utgångspunkt från en backlinje som stått pall för det mesta. Mot AIK stod man emot ett bombardemang av sällan skådat slag i början av den andra halvleken och det täta försvaret har genomsyrat hela våren. Tyvärr tog man inte med sig detta till Gamla Ullevi under tisdagskvällen.

Jonathan Azulay fick kliva in i mitten igen efter några matcher som vänsterback och samarbetet mellan honom och David Leinar blev allt annat än lyckat. Frisparken som Falkenberg gjorde sitt första mål på orsakades av en lite för hård satsning av Azulay och straffen kom till av en hands på David Leinar. Tyvärr var dessa två incidenter inte på något sätt olycksfall i arbetet. David Leinar stod för en svag insats och Jonathan Azulay vill förmodligen glömma varje minut av sin första seriematch i den röda tröjan. Detta var hans sämsta match i ÖIS-tröjan.

Hade det inte varit för Peter Abrahamsson så hade matchen förmodligen slutat värre än den gjorde. Det går att argumentera för att Peter skulle motat bort frisparken som blev 0-1 men i övrigt är hans insats felfri och bäst på planen.

David Leinar och Jonathan Azulay har spelat ytterst få matcher tillsammans som mittbackar och i veckan har förmodligen David fortsatt tränat med Adam Rosén vid sin sida och därmed inte hunnit trimma sitt spel tillsammans med den IFK-fostrade ynglingen. Men det får i en premiär inte spela någon roll. Alla möjliga scenarion ska ha testats. Förra året gick diskussionen varm om huruvida laget skulle klara en hel säsong på två mittbackar eller inte. Den frågan aktualiseras återigen. Är besättningen mittbackar för tunn? Och vem vet hur bra Adam Rosén klarar sig på superettanivå egentligen?

Fantasilöst mittfält

Försvarsspelet var dåligt och så även anfallsspelet. Det går att ställa frågor kring hur medvetna spelarna är om sina roller i anfallspelet när det ser ut som det gjorde långa stunder i den första halvleken. Så fort någon av spelarna i backlinjen fick bollen lyfte som på en signal hela mittfältet upp på offensiv planhalva för att invänta en långboll som alltför ofta blev på tok för lång, på tok för kort eller hamnade på en på tok för hårt markerad anfallare.

I den andra halvleken blev rörelsen bättre men efter 0-2 och en utbytt Oskar Wallén samt mycket rockader på kanterna fanns det inte längre någon där uppe som kunde ta tillvara på de chanser som erbjöds. Dessutom var passningskvalitén i den andra halvleken fortfarande lika bristfällig som i den första vilket gjorde att den ökade rörelsen inte bar frukt över huvud taget.

Vad gör vi nu?

En premiär är alltid en premiär och med  en skadelista bestående av Adam Rosén, André Nilsson, Henrik Carlsson, Ricky Yarsuvat, Johan Hedman och Filip Holländer. Blir det svårt att göra något åt den matchbild som uppstår. Det blir tydligt när Hans Prytz byter in förre mittbacken Tobias Bratt  som yttermittfältare att alternativen är få. Självklart går det att argumentera för att Daniel Paulson borde fått chansen som ytter i det läget men i stora drag gick det inte att göra så mycket. Henrik Carlsson och Johan Hedman var nämligen inte speldugliga.

Skulle Adam Rosén tillfriskna till nästa vecka kommer han att ta en plats i startelvan men i övrigt finns det inte mycket att möblera om. Det går att byta yttrar och det går att peta in Ricky bredvid någon av Emil och Oskar. Men i stora drag är det en ganska tunn trupp som Hans Prytz förfogar över.

Självklart finns det en mängd frågetecken men vi ska nog inte lägga oss för att dö ännu. Med tanke på vad klubben gått igenom under de senaste säsongerna är en förlorad premiär ett ganska litet bekymmer. Men frågan är hur hårt den unga truppen tar ett nederlag som det i premiären. Jakob Lindström må vara en vinnare ut i fingerspetsarna men hans A-lagskarriär har hittills bara innehållit framgångar. Nu ska han leda sina spelare ur en match som för många var en mardröm.

Fast å andra sidan var det den här truppen som slog Gais, utklassade AIK, spelade jämnt med Halmstad och som under hela försäsongen sett ut att kunna ta sig ur vilken knipa som helst. Så varför skulle man inte kunna ta sig ur denna?