Lite tankar till er från oss som alltid finns här

 

Våga vinna! Våga vinna – för alla oss som sitter timmar på tåg och bussar år efter år. Våga vinna – för klubben som funnits i 126 år och kommer finnas i lika många till. Vågar ni så vinner ni allas respekt.

UT OCH KÖR!

Jonathan Larsson, Tjörn

 

ÖIS har existerat i snart 126 år. Även om du är en stjärna idag, så är du högst en petitess i ÖIS-historien. Vi står vid ett vägskäl nu, antingen harvar vi fler år på den bakgård division 1 är, eller så klarar vi oss kvar och börjar byggandet av något stort. Detta är er chans att skriva in er i de rödblåa historieböckerna och i den rödblåa framtiden.

Hannes Persson, Göteborg

This is an article I wrote this morning as inspiration to a team of lads over in Sweden playing for my adopted team, OIS. Two games till the end of their season and I thought I’d write this little piece which perhaps when read to them the days before they play, may just help them dig deep and give their all for their club.We dream to play in the shirt, so play like we dream. Football is, or can be, very much a lot like life in that you can or will be rewarded for doing well in it as you are or can indeed be in life.In hard times people in the sport are reminded of good times past to drive them on to perhaps success during times of hardship. For such moments life can hand individuals moments of inspiration that may assist or inspire them to greater things or simply to just meet a goal or target.
You could be trying to inspire someone scared of the outside world to just hold your hand and walk down to the local shop to buy a paper.A simple task to one but a world of anxiety or pain to the other. I’ve had a few things that may have shaped me to become what i am now.
I’ve lost both my parents as well as my step dad and other family members through cancers of all types.But with such a wonderful family and support system around me life carries on very much like a football franchise is forced to do many times. My synopsis on life is very simple and I’ll explain why now. As a infant it was deemed my time on this earth was over and my parents i presume were resigned to that fact and got a priest in to read me the last rights.          I had Meningitis and tho it seemed everyone else had given up on me. I had other ideas and it seemed I had made the priest have a wasted visit.
Gold star to me right?
Fast forward 47 years and I’ve now been in an enforced retirement for 3 years after spinal problems along with most of my upper joints being affected by Osteo Arthritis after 30 years of hard work.What kick starts my day, and drives me on, is the single act of every morning if i can get out of bed unaided or assisted by my wife it just may well be a good day. The future pretty much only holds pain and possible surgeries for me, but as a infant less than a year old I fought off what had killed many before me and I will continue to fight and not give into the pain I now suffer.Sure i have to limit what I do and, sure the fear is there every day that today may be the day I hit the floor and never get up on my own again, but until that day comes I will not be beaten.Do I take prescribed drugs for these ailments? Sure! And I’ll always be taking them, no doubt. But I simply fought as a baby with an inner strength to survive and every single day that is what makes me attempt to get out of bed on my own.And I’ll never stop striving to achieve that goal till my days are over.If you have something to achieve and you feel the need for help, some pray perhaps. I’m not a godly man, but if you have something in your life you can call on in a hour of need then, like myself, do it.I take one day at a time and so far i’ve succeeded more than I’ve failed.At least be true to yourself and make yourself proud and if you make those around you do the same by your efforts, then surely my words may have had some effect on you or your team or perhaps whatever’s needed to be inspired for that final push to success.
However big or small..

Timmy O’Connell, Harlow, England

 

Då var vi där igen. Slutet av säsongen, kallt, blåsigt och ångestfyllt.

Jag tvivlar inte en sekund på att ni spelare känner som jag. Att ni har en känsla av att det inte riktigt blev som man tänkt sig. Detta som skulle bli så roligt blev inte riktigt det. Nu har dock vi alla chansen att göra denna säsong till något fantastiskt. Två seriematcher kvar. I två matcher ska ni göra fler mål än motståndarna. Det är det enda som krävs för att den där kvalplatsen ska vara i hamn.

Förra hösten stod vi tillsammans och firade. Spelare och supportrar mot världen hade tagit sig tillbaka till eliten från två år i skiten. Vi kommer stå där även den här hösten. Vi kommer sjunga för allt vad vi är värda och ge er precis allt vi har. Se inte det som något pressande. Vi har nämligen komma för att hjälpa er. Tillsammans har vi något som varken Ljungskile eller Värnamo är i närheten av. Vi tar på oss halsdukar och värmer upp på vårt sätt. Ni tar på er tröjan, bär den med stolthet, värmer upp på ert sätt. Sedan ses vi inne på arenan och visar dom jävlarna. Det är slut på tvivlet nu.

Tillsammans kör vi över Värnamo och Ljungskile. Vi kommer pressa oss till vårt yttersta, gör ni detsamma klarar vi detta!

Felix Jonsson, Landvetter

 

Jag minns när min pappa tog med mig på hemmamatch 2009 i allsvenskan mot Brommapojkarna. Vi hade inte tagit en enda poäng hittills i allsvenskan. Och hela Fotbollssverige skrattade åt oss. Jag har för mig att Bengt Andersson även gjorde debut för oss i denna match. Minns att machen gick fram och tillbaka. Men, Öis saknade självförtroende och passion. Spelarna fumlade med bollen och ingenting stämde.Bp fick ett friläge som Bengan räddade. Och det var väldigt skönt att han tog den bollen. Annars hade de nog slutat annorlunda. Men när matchen började gå mot sitt slut byttes Christian Lindström in  och alla tänkte: ” jaha? Jaja, det kan väl inte bli sämre iaf?” Med tanke på att Christian inte spelat så mycket.

Minuterna gick och matchen gick fram och tillbaka tills det kom ett inlägg från vänsterkanten och vem, om inte Christian Lindström, var där och lobbnickade in bollen i bortre burgaveln. När bollen gick in var det nästa obeskrivligt. har aldrig känt en sån underbar lättnad och elektrisk stämning bland Öisarna. Alla ställde sig upp, varenda människa och alla stod med båda armarna i luften och skrek ”Ja”, ”JA” gång på gång. Några hoppade runt och kramades. Någon fällde en tår och några bara skrek. Det kändes verkligen i hjärtat! Vi var Örgryte IS och vi hade tagit ledningen när folk som minst anade det.

Jag fällde en tår och kramades med min pappa. Det kände fantastiskt. Tråkigt nog slutade matchen 1-1 men det var ändå glada miner. Vi hade tagit vår första poäng och folk gick runt med gråt i halsen. Jag tror det var den elektriska känslan som gjorde det. Folk var enade. Vi var stolta och vi var överlyckliga. Så mycket passion för ett Lag har jag aldrig någonsin skådat. Det var en underbar känsla. Nu väntar 2 matcher som betyder allt för vår överlevnad. Även om vi inte riktigt är i samma läge så är det inte speciellt många som tror att vi ska klara det. Precis som mot BP.

MEN vi är Örgryte IS och vi lägger oss inte bara ner. Vi kämpar tillsammans på både läktaren och planen. Vi skriker oss hesa på försäsongen när man står med förstelnad kropp och fryser halvt ihjäl. Men vi ger oss inte! Aldrig! Tillsammans reser vi oss enade bakom samma sköld. Spelare ledare och fans. alla inblandade inom klubben är enade. Ett lag. En känsla. En kärlek.

Sebastian M Högberg, Uddevalla

 

Gamla Ullevi, sista hemmamatchen 2012. Karlstad stod för motståndet på planen. Två säsonger i div 1 södra skulle förhoppningsvis vara nog. Vi ville slippa usla bortaplaner och ännu uslare domare. Vi hade fått känna doften av avancemang redan 2011, om inte den där Emil hade envisats med att måla för Skövde och om bara Lund kunde vinna… Men nä! Vi missade en straff och Sylvia vann med 3-2. Close, but no cigar. Nu var det 2012 och vi hade allt i egna händer. Stämningen på Gamla Ullevi var underbar. Det kändes att vi skulle fixa Superettanplatsen. Alla var taggade till tusen, tom lottförsäljarna av 50/50-lotter studsade fram. Varje cell i varje ÖISare skrek seger, alla var där för att vinna serien. Några minuter innan halvtid började supportrarna plötsligt fira som satan. Kristianstad hade vunnit över Oddevold, vi var klara. KLARA!! Spelarna fattade med en gång vad som hänt, Jakob och Seb kramades lite snabbt, alla sprang runt med enorma leenden och lyckade avsluta halvleken utan att bygga hög. Imponerande! Andra halvlek var mest en transportstäcka fram till firandet efter matchen. Jag minns den knappt. Men jag minns tydligt känslan och stolheten efter matchen. Hedman, Johan Pettersson, Jocke Hall och övriga som inte spelat kom till klacken innan det var avblåst, sen kom laget. Alla, verkligen alla var med och firade. Farbröder och tanter på sittplats jämförde med känslan på 80-talet, småkillar sprang runt och skrek om Emil och Oskar, övriga grät och kramades och brölade mest. Alla kände en enorm stolthet över ÖIS. Vi förlorade tillsammans 2011. Vi vann tillsammans 2012.

Sandra Arvidsson, Göteborg

 

Om att slå någon på käften:
På en tom skolgård full av fallna snöflingor står jag.
Ur den sista tegelkorridoren stängde du ute mig, och de röda dörrarna smällde du igen.
Nu står du och hånler när mitt snor rinner i floder och jag får den tionde snöbollen i nacken.
Jag går i 7:an och det gör du med, du som var min bästa vän står där och hånler medan ett gäng 9:onde klassare turas om med att möla mig.
När så de röda dörrarna snabbt öppnas för att någon vill ut tar jag min chans.
Jag går förbi dig vid elementet och slår jag dig så hårt mina försvagade händer orkar, med all min kraft slår jag dig hårt som fan i ditt fula ansikte.
Chocken det utlöser gör att jag vinner, det är första gången jag slår någon på käften.
Om du inte har testat efter att legat nere på marken, övergiven och uträknad, snälla testa om än bara för din egen skull.
Du kommer minnas det till döden.
Ställ dig upp, slå tillbaka, låt inte dom förnedra dig.

Martin Brittberg, Göteborg

Brinn för det! Kämpa för det! Er glöd skall smitta av sig på oss på läktaren! ”En enda känsla fyller Östra Stå, och elden brinner i hjärtats varje vrå…”

Mattias Andersson, Skepplanda

Att hålla på ÖIS är inte alltid guld och gröna skogar. Känslomässigt går det att liknas vid åkattraktionen Balder. Det går upp och det går ned. Den här säsongen har som bekant mestadels gått utför vilket så sakteliga har ökat frustrationen. Match för match har ilskan omsvärmat klubbens supportrar, men framför allt har rädslan vuxit inombords. Rädslan av att trilla ur elitfotbollen. Att åter se landets äldsta fotbollsförening mäta sig med lag som Sylvia och Utsikten. Att åka till Klostergårdens IP för att bevittna matchen ståendes på en gräskulle 15 meter från planen inför en närmast sörjande hemmapublik.

Men jag är säker på att samma rädsla, irritation och frustration går att finna hos er. Jag betvivlar inte att den ligger på samma nivå bland spelare, ledare och övriga involverade i föreningen som den gör hos oss som bryr oss om ÖIS. Det är snarare någonting jag är tämligen övertygad om. Ni vill det här precis lika mycket som oss på andra sidan sidlinjen. I er iver att visa detta knyter det sig. Viljan står över förmågan.

Av seriespelet återstår två omgångar. Två omgångar som avgör ÖIS närmaste framtid. Ta nu chansen att komma samman som grupp, ta nu chansen att slå Ljungskile och IFK Värnamo. Men framför allt – ta chansen att bli hjälte!

Varenda en i laget har möjligheten att för evigt bli ihågkommen i supporterleden. Varenda en har chansen att bli ihågkommen som den som räddade ÖIS från att falla ned i avgrunden. Alla. Från Peter Abrahamsson mellan stolparna till Emil Karlsson i anfallet. Ni har 180 minuter fotboll på er att frälsa en förtvivlad och tilltuffsad supporterskara. Ni har 180 minuter fotboll på er vända en enerverande säsong till en säsong att minnas.

Vi vet att ni kan. Ni vet att ni kan. Ni har visat det förut. Ni har besegrat Syrianska FC, ni har besegrat AIK, ni har stått upp beundransvärt bra mot Djurgårdens IF på Stockholm Stadion. Det var ni som gjorde det. Ni, ingen annan. Samma skara människor som nu står inför uppgiften att vinna två matcher mot lag belägna i nedre skiktet av Superettan. Kvaliteten finns. Nu gäller det att plocka fram den igen. Det gäller att återfå tron på att ni kan.

En sak är säker.

Kan man slå AIK kan man slå Ljungskile.

Ut och ta er an uppgiften!

Christian Börjesson, Tjörn