Tändes det ett hopp?

Jag ska vara ärlig. Sedan matchen i Östersund har jag varit ganska säker på att laget varit i stort sett klara för Söderettan kommande säsong. Jag har sett det som mer eller mindre självklart att laget gett upp och börjat förbereda sig för en tillvaro på fotbollens bakgård. Att elitfotbollen varit ett minne blott. Matchen mot Örebro fick mig att tro en aning. Det må göra mig till en fullständig idiot men jag tyckte mig se något där i slutet av tunneln.

Nu har laget iallafall gett sig själva chansen. Sex poäng i de kommande två matcherna innebär kval. Svårare än så är det inte. Men vad var det i spelet som fick mig att verkligen tro?

Jakob Lindström har fattat

Marcus Lantz har letat och tjatat. Han har efterfrågat ledare i truppen, spelare som att luta sig mot när det friskat i. Stöttepelare för de yngre spelarna att luta sig mot när motgångarna blivit för svåra. Jakob Lindström har darrat med bindeln runt armen under året. Lagkaptenen har många gånger sätt med tyngd ut av uppgiften och det har konsensus har varit att lagkaptensuppdraget helt enkelt varit för tungt för den unge från Ahlafors.

När laget gått tungt under hösten har han dock höjt sig såväl i passningsspel som defensivt arbete. Mot Örebro gjorde han mycket arbete i det tysta som störde närkingarnas uppspel på ett formidabelt sätt. Jakob har kanske tillslut när den bistra hösten biter i äntligen kommit fram till vad det innebär att vara svensk elitfotbolls yngsta lagkapten i Sveriges äldsta förening. Han är inte riktigt där än men kurvan går åt ett tillfredsställande håll.

Jakob var dock inte den enda som tog sitt ansvar mot Örebro. Om det inte varit tydligt tidigare så stod det klart igår. David Leinar och Christofer Bengtsson är så mycket mer än bara två skickliga spelare i en backlinje med tungt ansvar i de två avslutande matcherna. Mot Örebro visade det sig men stor tydlighet vilken inverkan veteranerna kan komma att få.

Hannes Sahlin och Jacob Ericsson har haft bättre dagar på jobbet än gårdagens match men mot svårt motstånd stod man upp ändå. Det fanns två rutinerade herrar vid på högersidan som redde ut det mesta. Missade Hannes Sahlin en brytning fanns det en stabil herre från Motala bakom som redde ut det hela. När Ahmed Yasin blev för snabb för Jacob Ericsson och tilläts slå ett lite för bra inlägg dök en fladdrande blond lugg upp i straffområdet som skjuten ur en kanon från högerbacksplats och skallade undan det där inlägget. Det fick fanimej räcka med ett nickmål i fel ände den här kvällen. Nu skulle matchen tas tillbaka. Christofer Bengtsson och David Leinar vet vad det innebär vad spel i både söderettan och superettan innebär och dom vet vad dom föredrar.

Offensiv fokus

Det insläppta målet på hörnan är en markeringsmiss där 195 cm Magnus Wikström hamnar i famnen på den tjugo centimeter kortare Jakob Lindström. Den bollen skarvas på första stolpen och hade annars träffat David Leinars panna. Det är svårt att analysera vem som gör fel eller om Lantz bör ta på sig ansvaret för den dåliga organisationen. Klart är dock att någon skulle stört spelaren som får skarva bollen på den första stolpen. Det går dock som alltid att försöka hitta en förklaring till problemen.

Väldigt mycket av träningstiden under de senaste veckorna har lagts på avslut och offensiva delar av spelet. Kanske har detta gjort att noggrannheten på fasta situationer fallit bort en aning. Försvarsspelet överlag såg med undantag för en period i början av den andra halvleken igår stabilt ut. Den enkla missen vid hörnan ger dock en aningen besk eftersmak till en annars väl genomförd match defensivt.

Visst fanns det en period i inledningen av den andra halvleken då Örebro mycket väl kunde avgjort det hela men känslan av att backlinjen kapitulerade kom aldrig. Hannes Sahlin var visserligen aningen darrig men orsakade inget baklängesmål och laget går nu in i slutspurten med en ett lag som kan lita på sin backlinje. Det är mer än man kan säga om både Varberg och Värnamo.

Dessutom är, den högst subjektiva, känslan att det offensiva spelet börjar närma sig en bra nivå. Utdelningen mot Örebro var bättre än den varit på länge och när läget väl dök upp kändes det vassare än på länge. Kan det vara ett tecken.

Om och men

Att nu påstå att det ser bra ut inför avslutningen är lätt men man bör då ta ett par beaktning.

Öis har inte vunnit en fotbollsmatch i seriesammanhang sedan hemmamatchen mot Assyriska FF den 12:e augusti. Då med ett bortalag i numerärt underläge större delen av matchens 90 minuter. Senast man vann mot ett lag med lika många spelare på planen var i juni mot Östersund. Att man nu skulle ta två raka vinster känns av den anledningen avlägset. Det kan dock om det vill sig väl räcka med ett oavgjort resultat i årets sista match. Skulle Öis vinna mot  Ljungskile kommande måndag samtidigt som både Värnamo och Varbergs BoIS förlorar och kommer ett kryss i sista matchen vara nog för att nå kval för både Öis och Värnamo. En sits som känns bekväm.

Då ska dock svåra Ljungskile slås på hemmaplan. Ett Ljungskile som Öis av tradition har svårt för och som kan spela helt utan press. I en match Öis har ansvaret att dra upp tempot i.

Fast o andra sidan ett Ljungskile där många spelare sitter på utgående kontrakt och ett Ljungskile som inte imponerat på länge i serien.

Nu orkar jag inte mer. Tankarna, scenariorna, om:en och men:en är för många. På återseende.