Gott nytt år!

Då var det dags igen. Nyårstexten är både en tung börda och ett nöje att skriva. Kanske blir detta min sista på Sambadefensiv. Eller så är jag bara i början av en bygget av ett imperium. Vad vet jag?

Vanligtvis brukar jag sammanfatta året på några rader här när året tar slut och ett nytt börjar. Utmärkelser brukar delas ut och kanske författas någon lista. Men jag hade tänkt gå ifrån detta den här gången och istället resonera lite kring året i löpande text istället.

Till att börja med måste jag berätta en sak för er. Jag har just nu bara en månad kvar här i landet innan jag beger mig mot London för att stanna där en tid. Hur det kommer påverka sidan vet jag inte. Tomas och Jonathan är fortfarande kvar i Sverige så sidan kommer inte dö. Kanske kommer den gå ner en aning i tempo men vem vet egentligen?

Hur som haver ser det i nuläget ut som att jag kommer vara tillbaka i stan till säsongsstarten.

För egen del har året bestått i att likt Markus Lantz blicka åt Tyskland och skruva upp tempot. Tack vare Christian Börjesson kunde vi under sommaren hålla ett tempo jag är oerhört stolt över. Många poängterade att vi höll högre klass än laget och jag är faktiskt beredd att hålla med. Ur ett skribentperspektiv har året varit magnifikt. Mycket tack vare Christian och Tomas som gett mig precis den hjälp jag behövt.

Tyvärr, för vår del, valde Christian att hoppa av sidan när laget degraderades till Division 1 Södra. Så vi tackar honom givetvis för hans tid här.

Skuggan av Turina

Jag hade tänkt fortsätta med den personliga vinkeln i den här texten men först kan vi ta oss en liten tillbakablick till i våras.

Det som började med en euforisk kväll på Valhalla där Henrik Carlsson tunnlade en mångfaldig landslagsman, David Leinar sköt för att döda och där Allmänna Idrottsklubben från Solna fick se sig besegrade av en nykomling i superettan. Något blev starten på en än märkligare säsong än den rödblå för Solnaklubben.

Efter matchen på Valhalla krävde de tillresta gnagarna en förklaring av sitt lag. Fram stegade två män, Nebojsa Novakovic och Ivan Turina. Ut genom en bakdörr smet Daniel Majstorovic. När vi summerar säsongen är känslan ungefär densamma kring de tre männen. Två av dem kommer alltid att vara hjältar och en tredje blev den som smet iväg. Historien om Daniel Majstorovic kan ni förmodligen redan.

Två månader efter matchen på Valhalla gick Ivan Turina tragiskt bort i sömnen. Fotbollssverige sörjde, hylllningarna kom från alla håll. Även på ÖIS-gården satte det sina spår. Jacob Ericsson med ett förflutet i AIK lade ut följande text med tillhörande bild på Instagram:

Satt bredvid dig på karlberg under mitt första år i A-laget 2011. Du var en stor människa och en fantastiskt målvakt. Du körde mig ofta hem utan besvär. Tack Ivan. Vila i frid

Jacob Ericsson fascinerar mig på många sätt.

Det fascinerane med Jacob Ericsson

Gudarna ska veta att jag var tveksam när den gänglige värmlänningen plockades in. Han kom tidigt upp i AIKs A-trupp där han inte lyckades och lånades ut gång på gång för att tillslut hamna i Karlstad återigen. Vid sidan av träningsplanen stod jag och tittade på när det gick minst sagt knackigt för Ericsson. Jag var helt säker på att jag såg ytterligare en tidig talang som inte räckte hela vägen fram och lite för länge levde på det faktum att han en gång i tiden tillhört en storklubb.

Den bilden behöll jag. Visserligen tyckte jag mig se något när han tilläts spela vänsterback mot Syrianska i Svenska cupen för att några matcher senare konstatera att jag förmodligen bara sett något jag velat se men som inte varit sant.

Så kom sommaruppehållet. Hans Prytz försvann och Markus Lantz kom in. En klubbikon och en lagbyggare av den äldre skolan byttes av ett solbränt före detta utlandsproffs med högtflygande planer. Bytet var inte helt olikt det landslaget gjorde när Lasse Lagerbäcks prasselbyxor, femdaragsstubb och sosse-fotboll byttes ut mot en mer groomad Erik Hamrénsk fotboll med stjärnornas ”shining” i fokus.

Ett byte som förmodligen föll Jacob Ericsson helt i smaken. Den misslyckade tiden som yttermittfältare var över och tiden som vänsterback blev en framgångssaga. Fast det är inte Jacob Ericssons förmåga som vänsterback som förmåga som vänsterback som fascinerar mig mest.

Det som fascinerar mig är att han direkt efter matchen i Värnamo som innebar att laget var degraderat till Söderettan gick ut på twitter och gav besked. Att han skulle stanna i klubben rådde det inget tvivel om. Trots påstått intresse från större klubbar förkunnade Jacob Ericsson direkt att han skulle stanna i klubben och följa med på resan tillbaka.

Finns den där ansvarsfullheten som man ofta efterfrågar hos spelare just hos Jacob Ericsson? Kanske är han spelaren som faktiskt, på riktigt bryr sig om och förstår att han är något mer än fotbollsspelare.

Han har demonstrerat mot rasism och under året varit en flitig deltagare i klubbens BUS-projekt där han arbetat hårt för ungdomarna i göteborgsregionen. Det BUS-projekt som jag själv kritiserade en aning i en text där jag jämförde sällskapet med AIK i form av samhällsengagemang. Där jag tyckte att klubben kunnat röra sig åt områden som är mer outforskade än Härryda Kommun.

Det politiska 2013

Jag menade med kritiken att ÖIS kan ta ett större samhällsansvar. Att ÖIS om man bara ville kunde bli förortens klubb i mycket större utsträckning än man var nu. Jag kritiserade det faktum att ÖIS hade en A-lagstrupp som i stort sett enbart innehöll spelare med klassiskt svenska namn och att invandrarungdomar var underrepresenterade. Det tog ungefär en månad så fick jag se mig överbevisad.

Faramarz Gosheh och Meriton Qoraj lyftes efter säsongen upp till A-truppen. Ännu har de inte bevisat något i klubbens representationslag men mycket talar för att det kan bli två trevliga bekantskaper. Kanske början på en ny era.

Jag har annars under året fått en hel del kritik för att vara alldeles för politisk. Speciellt i samband med ett tillfälle då jag kritiserade Kristianstads FF för deras beslut att låta sig sponsras av Sverigedemokraterna i samband med en match i Svenska Cupen. Jag kallades både det ena och det andra. Tydligen skulle idrott och politik inte blandas. Tyvärr mina vänner så är det en omöjlighet att skriva om idrott på det sätt jag vill utan att blanda in politik.

Ska man försöka sig på att analysera saker som händer runt fotbollen och inte bara vem som ska löpa på vilka ytor eller tillåtas slå vilka passningar så kommer det då och då bli politiskt. Ska vi diskutera arenaflyttar är det svårt att inte nämna de politiska beslut som ligger bakom. Ska klubben satsa på hjälpinsatser i utsatta områden blir det ointressant om man inte resonerar kring varför områdena är utsatta. Och ska klubben starta ett damlag är det viktigt att ur ett perspektiv som kan bli politiskt diskutera vikten av detta beslut.

Tyvärr har klubbens damlag nu tvingats lägga ned verksamheten. Men den diskussionen tar vi nästa år.

Gott nytt!