Christofer Bengtsson blev symbolen för mitt fotbollsintresse

Jag hade ju lovat mig själv att inte göra detta. Att jag inte skulle sitta på andra sidan Nordsjön och skriva om vad som händer på hemmaplan. Vissa saker får man dock göra undantag för.

Att Christofer Bengtssons framtid i den rödblå dressen hängt sannerligen löst i några månader har väl knappast varit någon hemlighet. Är det något jag redan under min korta tid som skribent på den här sidan lärt mig så är det att inte ta ut något i förskott. Därför kändes det inte mer än rätt att vänta med att skriva dödsrunan för Christofer Bengtssons rödblå spelarkarriär tills det var klart med en ny klubb.

Igår blev det dock officiellt. Han återförenas med sin gamla vapendragare Tommy Lycén i klassiska Västra Frölundas grönvita dress. Två värvningar som visar att Västra Frölunda under ledning ordförande Erkan Saglik menar allvar med sin satsning tillbaka mot elitfotbollen efter år av degraderingar, ekonomiska bekymmer och allmänt elände.

Denna text ska dock inte handla om Erkan Sagliks fingerfärdighet som ordförande, Västra Frölundas historia eller ens svaret på frågan vilken Tommy Lycéns bästa position egentligen är. Nej detta handlar om en av mina fotbollsmässiga favoriter. Christofer Bengtsson.

Christofer Bengtsson är inte bara en riktigt bra högerback. Han är också en symbol för Örgryte IS vad jag värdesätter hos en fotbollsspelare och människa.

Början för båda

Christofer Bengtsson drog för första gången på sig den rödblå tröjan 2008. Efter en sejour i Norge värvades han in till det lag som på ett ganska komfortabelt sätt sedermera skulle springa hem Superettan och avancera till Allsvenskan. Säsongen blev speciellt lyckad för Christofer Bengtsson som spelade samtliga minuter under säsongen och blev efter säsongen utsedd till årets spelare av supportrarna.

2008 var också året då jag på allvar började förstå mig på vad det innebar att följa ett lag på nära håll. Trots att jag länge varit ÖIS:are hade mina besök på hemmamatcherna varit minst sagt sporadiska. 2008 tog det hela dock fart. Både för mig och Christofer Bengtsson.

Där och då förstod jag inte riktigt men med tiden har insikten vuxit fram. Christofer Bengtsson personifierar mitt fotbollsintresse. Som den fotbollshipster jag faktiskt får erkänna mig vara.

En symbol för ett intresse

Det enda som faktiskt talar emot att han är  precis vad jag letar efter hos en fotbollsspelare är det faktum att han valdes till lagets bästa under sin första säsong. Som fotbollshipster är det nämligen viktigt att inte hålla på de allra bästa och starkast lysande stjärnorna. Likt med pop- och rockband gäller det att hitta guldkornen innan någon annan. Det allra finast putsade och tillrättalagda sångerskan är aldrig lika intressant som en skramlig gitarrtrio från, låt säga, Sheffield.

Christofer Bengtsson är visserligen bildskön som få men som fotbollsspelare är han ganska långt ifrån mallen över hur en favorit hos kidsen bör vara. Träningsprodukter som Bengtsson är sällan det. I min mall passade han dock in alldeles utmärkt.

2008 var han bara en i mängden av kvalitativa fotbollsspelare. I allsvenskan var han petad men med tiden skulle hans stjärnstatus utkristalliseras. Gemene supporter fortsatte att gnälla på att hans inlägg inte höll måttet trots att han inte släppte en jävel över bron bakåt och sällan eller aldrig slarvade i uppspelen.

Christofer Bengtsson hade sina brister, likt hela klubben. Han tog sig i kragen, gav sig fan på att ta sig tillbaka in i startelvan efter petningar i högre divisioner och filade på sina inlägg. Som hela karriären igenom blev bättre och bättre. Ryktet om hans dåliga fötter fanns dock alltid där.

När Daniel Nannskog påpekade det i en TV-kamera skrattades det. Det spelade ingen roll hur mycket han visade upp sina goda sidor. Han dömdes lik förbannat för sina gamla synder. Likt hela klubben.

Jag minns hur han efter en kall och regnig träning träning i september förra året skrek ”Bara tre till!” till en ganska uttråkad Ricky Yarsuvat som nickade boll efter boll i mål när Bengtsson skulle stanna kvar efter träningen och slå inlägg. Ricky ville helst av allt gå in i värmen. Bengtsson ville dock annat. Han skulle ju för bövelen träna inlägg. Dom jävlarna skulle inte få ta honom. Det skulle ingen frusen boråsare stå i vägen för.

Humlan

En inställning som genomsyrade hela hans uppenbarelse som fotbollsspelare. Han visste sina begränsningar, spelade efter dessa. Men bara så länge begränsningarna fanns där. Han accepterade möjligtvis begränsningarna för stunden han såg sig dock aldrig handfallen att inte åtgärda bristerna.

Hans längd gjorde att han inte hade speciellt mycket att säga till om i en vanlig nickduell på defensiva hörnor. Vad göra? Han fick väl utveckla en alldeles ypperlig teknik i att rensa på mållinjen och språngnicka låga hörnor, inte svårare än så.

Han fick aldrig ha lagkaptensbindeln. Vad göra? Skita högaktningsfullt i faktumet och prata oavbrutet så att den långe mannen med bindeln bredvid honom i backlinjen inte fick en syl i vädret.

Ryktet säger att Bengtssons resultat i fettprocentstesterna något år inte riktigt motsvarade de uppsatta målen. Vad göra? Sätta ynglingarna på plats i en maktdemonstration i jojo-testet. Något som han för det mesta vann trots att han från första stund såg synnerligen utmattad ut.

Behöver jag dra den löjliga jämförelsen med humlan? Nej.

Christofer Bengtsson har visat att en vilja av sten kan ta en människa väldigt långt. Om inte till de finaste arenorna så in i hjärtat på de närmast sörjande till en klubb med ett sargat självförtroende och för en kille som inte riktigt hittat rätt i sin syn på fotboll.

Tack för att du lärde mig lite om riktig fotboll Christofer!