En premiär som lovade mer

Det var sol, det var sång och även om det inte gick som en dans så var det ändå en premiär som kunde slutat så väldigt mycket sämre.

Med en välfylld ståplatsläktare vid sin sida, ett i det närmaste ultimat fotbollsväder ovanför sig och med en harmonisk försäsong bakom sig fanns det inte mycket att skylla på när domare Adnan Jukic satte pipan till läpparna och blåste igång matchen. De goda förutsättningarna betydde också att det var som upplagt för ett antiklimax modell större.

Med de senaste säsongernas premiärer färskt i minnet var årets premiär en lovande sådan. Som den gamla klyschan lyder byggs ett lag bakifrån och ÖIS modell 2014 bygger på en ramstark defensiv. Förutom var sitt misstag från Hannes Sahlin och Jacob Ericsson var backlinjen precis så solid som en serievinnande backlinje bör vara.

Robin Ingvarsson går sannerligen från klarhet till klarhet såväl defensivt som offensivt och kommer med största säkerhet bli en framstående spelare under säsongen. Mittbacksparet Sahlin/Rosén visade på allvar varför Marcus Lantz gett dem förtroendet. Medan Adam Rosén i dominerar luftrummet på ett sätt som får en att vilja ta till krigiska liknelser är Hannes Sahlin allt som oftast följsam och precis i sitt närkampsspel nere på marken där under den flygande jätten från Mariestad.

På vänsterflanken gör Jacob Ericsson som han vill. Med sin kondition också precis hur länge han vill.

Den täta defensiven begränsar sig dock inte till backlinjen. Som många påpekat på twitter och som även matchsponsorn Metallservice AB noterade, då utsåg Andreas Östling till matchens lirare, så fungerade innermittfältet väldigt bra. Slutligen har tycks Marcus Lantz ha fått ordning på rollfördelningen mellan lagets två innermittfältare. Med Jakob Lindström i en offensiv roll och Andreas Östling i regissörsstolen bakom fick man ut precis det man ville.

Andreas Östling kunde både vinna boll och transportera den framåt i banan. Dock kunde man önskat mer offensivt från Jakob Lindström som löste sina defensiva uppgifter på ett bra sätt men som i offensiva omställningar kunde varit snabbare i sitt sätt att fördela boll.

Ojämn offensiv

Tyvärr hade laget framför den fenomenala backlinjen och det så defensivt framgångsrika innermittfältet inte en lika lyckad eftermiddag. Stellan Carlsson gjorde visserligen det han är värvad för, nämligen mål. Jag är av åsikten att det då och då kan räcka för en anfallare. Det gör att Stellan för dagen kvitterar ut ett godkänt betyg. Det gör förmodligen resten av de offensiva spelarna också.

Det är nämligen väldigt svårt att peka på en eller två spelare som gör att resten av laget inte fungerar. Under Marcus Lantz försöker laget spela ett spel som är svårare än det spel man hade under Hans Prytz. 2012 års rakare spel gjorde att man försökte i djupled tills det gick. En taktik som gjorde att man sällan dominerade matcher utan oftast vann på att man ställde sig på gasen och tog ledningen innan motståndarna ens hunnit komma tillrätta i matchen. Något sedermera tvingade upp motståndarna i banan och öppnade för kontringar. Något laget med Emil Karlsson på topp var oerhört bra på.

Under Marcus Lantz vill man gärna bygga spelet på ett större bollinnehav. Ett spel som, när det fungerar kommer ge en trygghet mot sämre lag men som fortfarande fungerar riktigt som det ska. Det gör att det blir svårt att peka på enskilda spelare som inte lever upp till förväntningarna då det snarare är samspelet som ännu inte är så väloljat som man hade kunnat önska.

En påminnelse

Jag är medveten om att det finns stora problem med att kalla det en pånyttfödelse för en spelare som inte ens fyllt tjugo när denne hoppar in och inte ens lyckas göra ett godkänt mål. Jag har dock någonting att erkänna. Jag har tvivlat på Henrik Carlssons förmåga att faktiskt leva upp till de förväntningar jag haft på honom.

I dagens A-trupp är nämligen Henrik Carlsson den spelare jag troligtvis följt i längst tid. Sedan han anlände till klubben från Gais har jag följt hans framfart i såväl Gothia Cup som i A-laget. Jag har sett honom skruva in frisparkar på Kviberg, jag har sett honom göra sitt första A-lagsmål mot Lund och jag har hört honom svära över utebliven speltid som A-lagsspelare.

Jag har skrivit en hel del om honom. Så mycket att jag av någon märklig anledning beskyllts för att ha del i att hans form dalat då jag skulle ha lyft hans rykte till en bild som han inte kunnat leva upp till.

Förra året började jag dock tveka på den spelare jag så länge sett sådan potential i. Ytterst lite speltid under hösten och resultat på träning som inte pekade åt rätt håll gjorde att jag började tveka. En tvekan som förmodligen inte bara jag kände.

George Mourad kommer troligtvis att vara borta i en månad vilket ger Henrik Carlsson chansen. En chans som han under måndagen visade att han är villig att ta. Han är ett kvickare och lite smidigare alternativ till Stellan och George. Kan han bara få till den där självklarheten framför mål som han i juniorlagen alltid haft kan nog tiden utan George Mourad bli intressant ändå. Den enes bröd..

Henrik Carlssons inhopp var en påminnelse om kvalitéer jag faktiskt nästan hade glömt bort. På samma sätt som jag nästan hade glömt bort hur en ljum försommarkväll på Valhalla IP kan kännas.

Visst är det härligt. Det bästa är att det bara har börjat.