ÖIS går mot sommaren med vind i seglen

Först och främst måste jag be om ursäkt för den dåliga uppdateringstakten den senaste tiden. Radioskuggan på kolonien jag arbetat på gör det inte lätt att driva en hemsida. Här kommer iallafall en pliktskyldig krönika ifrån söndagens match i Trelleborg.

Söndagens match på Vångavallen visade tydligt att ÖIS faktiskt gjort många saker rätt efter degraderingen. Trelleborgs FF är det kanske bästa exemplet man kan hitta på hur en klubb med resurser att tillhöra allsvenskan genom ett antal felbeslut hamnar på fotbollens bakgård. Laget som 2010 slutade på en femteplats i allsvenskan ligger nu på nedflyttningsplats till Division 2.

Pengarna har lagts på den ofrivillige lagledare, Conny Karlsson, som troligtvis helst av allt skulle legat hemma på altanen i Helsingborg och . Tyvärr för Connys del är det fem år kvar tills folkpensionen ramlar in på kontot och tills dess är det bara att bita i det sura äpplet.

Laget Conny byggt är likt han själv namnkunnigt men inte längre speciellt hungrigt. Olivier Karekezi har visserligen gjort fyra mål under säsongen men mot ÖIS står han för en insats som är talande för ett synnerligen sömnigt Trelleborg. Trots att han på pappret är uppskriven som anfallare agerar han snarare i en slags defensiv yttermittfältsposition då han ofta kommer ned djupt på en kant för att hämta boll som han sedan inte gör något vettigt av.

Åldermannen Magnus Andersson skjuter på allt som rör sig men träffar sällan mål, förre supertalangen Alex Nilsson är mest frustrerad men gör mål när läget dyker upp och borde kanske spela högre upp i seriesystemet. I Trelleborgs FF får han dock svårt att bevisa detta.

Rätt satsning

ÖIS hade kunnat ta Trelleborgs väg. Man hade kunnat värva Eric Bassombeng exempelvis som är ett namn i klass med Karekezi men som är klubblös av en anledning. Man hade kunnat strunta i att förlänga med Daniel Paulson och Sebastian Ohlsson. Conny Karlsson hade kunnat sitta på bänken istället för den betydligt hungrigare Marcus Lantz.

Kent Carlzon har tillsammans med sina kollegor plockat ihop ett lag som inte bara har tillräckliga fotbollskvalitéer för att kunna springa hem serien utan en spelargrupp som alla siktar uppåt. En grupp individer som alla strävar åt rätt håll. Att Robin Ingvarsson förutom sin utmärkta inställning till sitt idrottande är en allsvensk ytterback visar hur väl man lyckats balansera kvalité och mentalitet.

”Frasse Pangpå”

Smeknamnen har lyst med sin frånvaro de senaste åren men helt plötsligt lyckades vi sälja in ett slagkraftigt sådant rakt in i Göteborgs-Posten. Frantz Pangop blev ”Frasse Pangpå” utan att vi egentligen bad om det. Smeknamnet är inte på något sätt vår förtjänst. Äran ska ges till mina Jörgen Mannervik och Thomas Munther. Två herrar som jag mer än gärna delar bil med till bortamatcher med och som då och då briljerar med sin fantasi. Jag ska göra allt som står i min makt för att även sälja in smeknamnet ”Stygge-Stellan” i framtiden.

Om vi ska släppa smeknamnet som sådant och faktiskt prata om mannen som innehar det så måste jag erkänna en något. Det är dags att krypa till korset och be om ursäkt.

Jag trodde nämligen aldrig någonsin att Frantz Pangop ens skulle mäkta med att göra självmål efter att ha bevittnat hans första träningar med sällskapet. Bolltouchen var minst sagt slarvig, avsluten träffade på sin höjd staketet bakom mål och passningsspelet lämnade ganska mycket att önska. Jag var helt enkelt beredd att avskriva ”Frasse” redan efter någon vecka på Valhallas konstgräs.

Mot Oskarshamn såg jag någonting födas där och tydligen exploderade det hela under min tid på annan ort. Mot Trelleborg fick jag hans storhet och det som gör honom så förvånandsvärt lovande.

Frantz Pangop är en snabb anfallare. Det är inte direkt någon bristvara inom fotbollen. Division 1 och resten av fotbollsvärlden är ”fullknökad” med spelare som utan sin snabbhet inte varit i närheten av elitfotbollen. För några år sedan höll Kwame Amoateng till i Gais. En spelare som vid sidan av fotbollen innehöll diverse klubbrekord på sprintdistanser i Ullevi Friidrottsklubb. Trots sin exeptionella snabbhet blev han aldrig något aktat namn. Han hade helt enkelt inte så mycket mer.

Det verkar däremot Frantz Pangop ha. Han har nämligen på samma sätt som Nicolas Sandberg en förmåga att använda sin snabbhet. Till skillnad från Boyd Mwila går det inte 25 offsidelöpningar på varje friläge. Frantz vet sin styrka och har lärt sig använda den. Han springer med både huvud och ben. Något som, om inte skadan är för allvarlig, kommer att gynna laget under hösten.

Ensidigt anfall

Frantz succé är självklart så välkommen den bara kan bli i ett lag med anfallsbekymmer. De problem som tonar upp sig nu är dock av mer angenäm karaktär. Mathias Strinäs och Nicolas Sandberg plockades båda in för att förstärka anfallet. Två spelare som båda har kvickheten och djupledsspelet som sin främsta tillgång.

Med andra ord har man inte ersatt George Mourads kvalitéer utan snarare skaffat fler djupledslöpare. Något som när säsongen startade var en bristvara. Någon av Strinäs, Sandberg och Pangop kommer spela. Men bli inte förvånade om Johan Hedman fortfarande innehar en av anfallspositionerna även när Strinäs och Sandberg är spelklara. Nicolas Sandberg kan fungera som ytter i ett 4-4-3 men inte som yttermittfältare i ett 4-4-2. Där har Marcus Lantz ett angenämt problem, om än ett angenämt sådant så fortfarande ett problem.

Nu återstår två matcher innan laget går på semester. Dessa mot bästa möjliga motstånd, tvåan och trean, Lund och Oddevold. Sex poäng i dessa matche och hösten kan bli en fin tid.

Låt det bli så.