Tre inhämtade poäng i Trollhättan

Jag är precis hemkommen från den, med småköer utanför arenan inräknade, cirka sex-sju minuter långa bilfärd jag har från Edsborgs IP till min studentlägenhet här i Trollhättan. Ni måste förstå att det är otroligt för mig som född och uppvuxen på Tjörn att om man vill kunna promenera till en ÖIS-match. Enda gången det skedde på Tjörn som jag minns var 1999? 2000? Skärhamn-ÖIS i Svenska Cupen. Ett-sex slutade matchen. Min första ÖIS-match för övrigt. Vad fan har det här med dagens match att göra då? Ingenting! Förutom att jag bara ville få sagt det jag precis sade.

Sjunde gången gillt. Sju matcher tog det att vinna över det här förbannade Football Club Trollhättan. Jag har haft det på känn sedan ett par dagar tillbaka att ÖIS, just idag, skulle bryta den här jobbiga, jobbiga sviten. Så blev alltså fallet, och det känns otroligt skönt. Skönt på grund av att just få bort Trollhättan-spöket. Skönt på grund av att vi åker och hämtar hem tre poäng med en väldigt skadedrabbad trupp. Skönt på grund av att vi numer är serieledare. Skönt på gr…ja, ni fattar.

Spelet övertygade inte nämnvärt, ÖIS hade svårt att få igång ett bra och ihållande passningsspel, framförallt i den andra halvleken. Men till skillnad från mot till exempel första halvleken mot IFK Uddevalla så tog man, tidigt i matchen, vara på de målchanser som uppstod. Båda målen var dessutom mycket iögonfallande. Lillströms stenhårda, resoluta nick och Johan Hedman knopp med huvudet efter Daniel Paulsons magnifika förarbete.

Försvarsspelet såg stundtals bra, stundtals virrigt ut. Tyvärr måste jag enträget hålla fast vid att David Leinar sett sina bästa dagar, kanske till och med sina bra dagar. Men att försvaret skall se kompakt och superstabilt ut med båda de ordinarie mittbackarna borta är kanske inte något man kan kräva, vad vet jag. Men att Trollhättan får komma igenom såpass ”lätt” som de ändå gör när de faktiskt petar in en boll till två-två i den 92:a minuten är inte bra, oavsett. Att sedan målet av någon outgrundlig anledning blev bortdömt av division ett-domaren (jag nöjer mig så, det epitetet får tala för sig självt) var desto skönare.

Oddevold spelade, som ni säkerligen vet, oavgjort mot Utsikten ikväll, vilket alltså innebär att vi efter sju spelade matcher alltså är serieledare. Spelet har än så länge verkligen inte sett ut som man önskat, men uppenbarligen så trillar poängen in i vilket fall. Antingen ser man på det negativt; att vi haft mycket tur hittills och att vi snart kommer bli avslöjade och straffade för det, eller så ser man positivt på det hela; att spelet bara kan bli bättre och att vi därmed inte dragit igång maskinen fullt ut än. Hur som helst så kan man inte bortse från alla skador ÖIS har när man ser till hur spelet ser ut. Jag tycker personligen att spelet måste kunna se bättre ut än vad det faktiskt gör, men jag har samtidigt förståelse för att det blir svårare att hålla uppe en bra nivå i spelet när halva centrallinjen är borta.

Ni som inte tog er till Trollhättan missade i alla fall något. Sol, seger och härlig stämning på läktaren. En sådan här dag är det väldigt svårt att inte njuta.

Krossa Oskarshamn!