Det är något speciellt med ÖIS-GAIS på vintern

2010 slutade matchen 2-0 till ÖIS. 2012 slutade matchen 1-0 till GAIS. 2013 slutade matchen 1-0 till ÖIS. Vad skall det bli av försäsongens höjdpunkt 2015?

För visst är det något speciellt med dessa matcher? ÖIS-GAIS, alltså. Och då menar jag just försäsongsmatcherna. Det speciella är inte heller det mest uppenbara, att det är ett derby. Det är bara en del i det hela. Dessa vinterderbyn har en helt annan känsla över sig jämfört med seriematcherna mot samma motstånd. Den där yttersta nervositeten och ångesten finns inte där. Men å andra sidan gör det att den enorma laddningen inte heller finns där.

Vad är det då som sållar dessa matcher till en helt egen kategori? Jag tror att det finns några huvudanledningar. Först och främst så är försäsong alltid försäsong i den bemärkelsen att förhoppningen om en fin säsong fortfarande finns där. Förhoppningen att det är i år vårt lag skall lyfta till nya höjder. Att gå in med den känslan till en match mot ett lag man inte direkt har så mycket till övers för är härligt, visst är det det?

Men det kan ju inte bara vara det som är grejen med just de här matcherna. Det måste vara något mer. En andra anledning tror jag är en annan sak som även den är relativt allmängiltig vad gäller hela försäsongen, och det är känslan av att man kan vinna mot vilka som helst, och skulle man inte göra det så är det inte hela världen. Alltså, när ÖIS och GAIS står uppradade på lördag så tänker man inte på att GAIS ligger en division högre och att dem därmed borde vara en nivå över oss i kvalitet. När matchen sätts igång så kan vem som helst vinna, på vilket sätt som helst. Och vem går runt och tänker på att GAIS vann 2012? Jag fick till och med tänka efter när jag funderade på vad den matchen egentligen slutade. Det jag kommer ihåg från den matchen är Hannes Sahlins tackling på Bassombeng, vår nya anfallare Emil Karlssons idoga springande och fina ribbskott som sånär smet in och Jakob Lindströms stundtals briljanta mittfältsspel. Däremot snackar man om seriemötena 2009 t.ex. så är det ENDA jag minns hur hemskt det var att förlora.

Mer då? Ifall jag ska utgå från mig själv, vilket jag förmodligen måste göra då denna texten blir enklare att skriva då, så har de här matcherna blivit mer speciella med tanke på att det nästintill har blivit ett stående inslag i försäsongen. Att man har de gamla matcherna färskt i minnet, Jakob Olsson och Kenneth Gustavssons handgemäng 2010, Johan Hedmans styrning till 1-0 2013, Jakob Lindströms brutala, men fina, tackling på någon GAIS:are jag inte minns vem det var, samma år.

Jag nämnde tidigare, att själva derby-grejen i sig inte är hela anledningen till att dessa matcher är speciella. Men det går ändå inte att hoppa över det i en sådan här text. Det ÄR ju en stor del i det hela att det är den enda matchen under dessa långa vintermånader där två klackar ställs mot varandra (detta faktum spelar in än mer nu när man kuskar runt i småstäder i Division 1). Det ÄR ju också en stor del i det hela att GAIS har börjat ha för vana att plocka på sig spelare med rödblå bakgrund, även ifall de två mest namnkunniga som är där nu i Lundgren och Björkeryd inte har svidit lika mycket i den rödblå själen som de två tidigare spelarna. Dem som tog klivet rakt över motorvägen utan stopp. Att GAIS blivit en större rival de senare åren på grund av detta och på grund av att vi mött de oftare än den största antagonisten historiskt sett i IFK Göteborg gör ju inte att dessa matcher blir mindre härliga att se fram emot.

Rivalitet är en fin sak. På så många sätt. Och i det ligger själva grundbulten för de här matcherna, såklart. Jag avskyr GAIS. GAIS avskyr oss. Jag älskar det.