The legacy of Kent del 2: Den samlade gärningen

Förra veckan gick vi värvning för värvning igenom Kents tid som sportchef. Att vara sportchef handlar dock om så mycket mer än om huruvida en värvning är lyckad eller ej. Jag kommer i denna text ge en mer samlad bild men låt oss först förklara vad sportchefsrollen innebär.

Rollen

Sportchefsrollen innebär att personen som innehar den har det yttersta ansvaret för all sportslig verksamhet som bedrivs i klubben. Kent har under sina år som sportchef ansvarat för att den verksamhet i klubben som bedrivs på en grön matta med boll fungerat. Han har ansvarat för att anställa folk som ska få varje sportslig del av föreningen att fungera. Detta är något alla inte förstår, men om du har rollen som ytterst ansvarig för något så är det också du som ska få kritik när någon del av verksamheten inte fungerar.

Kents roll har varit att få rätt folk på rätt plats och det finns få att skylla på. Rollen är på så sätt väldigt utsatt, men Kent har haft en lön som är satt därefter och har antagit utmaningen.

Det går inte att skylla på att en spelare har dålig inställning om du själv värvat denne, det går inte att skylla på skador när du värvat en spelare som behövt opereras i ett år innan kontraktet skrevs på och det går inte att gnälla på lata ungdomar när du själv tillsatt tränaren som värvat dessa.

Det går inte heller att skylla på att det är tränaren som värvar spelare då det är sportchefen tillsammans med styrelsen som väljer tränare. Sportchefen bör dessutom ha mandat att värva spelare då sportchefen i många fall är i klubben längre än tränaren. För att bygga långsiktigt borde därför sportchefen ha ansvaret för att sätta ihop en spelartrupp och tränare som passar klubbens långsiktiga sportsliga strategi.

Svårt att hitta guldkorn

Det finns några genomgående teman i ÖIS värvningar under Kents tid som sportchef. Det första temat är att han haft en alldeles ypperlig förmåga att värva ytterbackar, Björn Anklev, Robin Ingvarsson, Hampus Bohman och Jacob Ericsson har alla känts som klockrena rekryteringar. Ingvarsson och Ericsson var förra säsongen alldeles strålande och Hampus Bohman har börjat årets säsong på ett fint sätt.

Ett annat tema som inte är lika positivt är att Kent under sin tid som sportchef haft en förmåga att undervärdera klubbens egna ungdomar. Att ÖIS inte ens i Division 1 har plats för juniorer på bänken är ett kraftigt underbetyg åt sportchefen som valt att värva bredd istället för att plocka den från den egna akademin. Spelare som lyfts upp måste inte bli Jakob Lindström. Det går alldeles utmärkt att plocka upp spelare av Joakim Halls kaliber som är andraval som ytterback men vet sin roll i laget och har ett brinnande engagemang för klubben han tillhör.

Ett tredje tema är bristen på förståelse för gruppdynamik. Det är inte så att fler anfallare betyder fler mål, det skapar endast otydliga roller och ger ingen chansen att producera. Det är förståeligt att klubben vill ha ett antal anfallare men då måste dessa vara på olika platser i karriären som gör det rimligt att några av de spenderar tid på bänken. Anfallsbesättningen 2012 är ett bra exempel där Emil Karlsson och Oskar Wallén var självklara förstaval och Ricky Yarsuvat var där bakom samtidigt som Henrik Carlsson fanns på tillväxt.

Just förmågan att komponera en trupp är något som då och då fallerat under Kents tid som sportchef.

Kents ansvar för den ekonomiska situationen är en svår punkt att bedöma då det ligger på styrelsens bord att se till att budget hålls och om kostnaderna skenar iväg måste styrelsen hejda. Många har lagt detta på Kents bord men en bra styrelse har koll på klubbens kostnader. Tyvärr lät Asserståhl med vänner kostnaderna skena på ett sätt som gör att det finns en reell risk att klubben inte finns kvar vid årsskiftet. Det är sorgligt och ett stort svek mot klubbens medlemmar, såväl aktiva som supportrar men inget som går att lasta Kent för.

Vad Kent dock haft på sitt bord är att skapa en verksamhet som är kostnadseffektiv, alltså få så bra avkastning som möjligt på investerade slantar.

Tyvärr har ÖIS till viss del misslyckats på den punkten under Kents tid på posten. Kent har haft problem att hitta spelare som fått betydande utveckling i klubben och man har inte lyckats skapa ett scoutingnätverk som lyckats identifiera oslipade diamanter där klubben fått bra spelare för en billig penning.

Ungdomarna

En punkt som man ofta återkommer till när man pratar om Kents tid som sportchef är den misslyckade ungdomssatsningen. Det är dock svårt för mig som utomstående att prata om huruvida ungdomssektionen bedrivs på ett vettigt sätt eller ej. Mycket kritik har vädrats från alla möjliga håll om ÖIS ungdomssektion. Det är dock svårt att värdera denna kritik då man själv inte har någon vidare insyn i verksamheten.

Klart är dock att det är något som inte stämmer och ÖIS har under de senare åren blivit allt sämre på U19-sidan och mycket av skulden på detta har lagts på spelarna. En utväg som är ganska enkel men som inte kommer leda någonstans. ÖIS försökte under förra året med en hårdare stil då klubben anställde Örjan Glans som tränare för det äldsta av ungdomslagen. Hans rutin från elitfotbollen skulle göra att karaktären på spelarna skulle bli bättre. Slutprodukten blev dock att ett stort antal spelare samt Glans själv slutade efter säsongen och det hela är svårt att se som en lyckad operation.

Om Hans Gren som är ansvarig för de äldsta av ungdomarna håller på att styra in verksamheten på rätt kurs eller ej är svårt att säga. Det kan vara så att det i en övergångsperiod inte fungerar men att Gren håller på att kalibrera men just nu fungerar det inte.

Vi väntar med spänning.

Valet av Marcus Lantz är även det något man ofta kommer tillbaka till när Kents värv avhandlas. Den rekryteringen var sannerligen inte bara Kents förtjänst, utan även styrelsen var delaktig. Den rekryteringen går att ifrågasätta på många sätt, ett är ur ett ungdomsperspektiv.

Marcus Lantz har hittills inte visat sig villig att släppa fram yngre spelare och har hela tiden påpekat att bristen på rutin varit ett problem. Under hans tid på posten har dessutom traditionen att spelare som tillhör U19 fyller ut A-lagsträningarna i stort sett upphört och antalet ungdomar utan kontrakt som fått chansen att träna med A-truppen har varit försvinnande liten.

En ambassadör

Istället för att hitta guldkornen utifrån och ungdomar ur egna akademin har Kent visat att han är en god förhandlare och att sälja ni ÖIS till spelare som Fredrik Björk, Björn Anklev och George Mourad i tuffa tider är starkt. Tyvärr har han bevisligen gjort detta med lite väl stora pengar då ekonomin inte går ihop och utgifterna är för stora. Som jag tidigare nämnt är ekonomin dock inget Kent bör ha ansvar för. Han blir tilldelad en budget och är denna för stor är det styrelsens ansvar.

Kent har dock haft en fin förmåga att övertyga spelare om klubbens förträfflighet i en tid då den knappast varit speciellt imponerande. En förmåga han troligtvis fått från sin tid om agent. Det är också något han ska ha beröm för och alla som någon gång pratat med Kent vet hur bra han är på att just prata.

Kent ska också ha beröm för den öppenhet han haft gentemot supportrar där han alltid varit tillmötesgående och utåt varit en god ambassadör för klubben i hans hjärta. Enligt folk på insidan har han dessutom hjälpt till och genererat sponsorer till klubben.

Kent är har med andra ord visat ett stort ÖIS-hjärta utåt, något som gynnat såväl honom som klubben. Han har under hela sin tid på posten varit tillmötesgående och talat gott om ÖIS. Att han vill klubben väl råder det alltså ingen tvekan om.

Om ÖIS ska ha en heltidsanställd sportchef måste dock denna göra underverk med de slantar denne får. Det har inte Kent gjort, därför känns beslutet att ta bort hans tjänst rätt.

Vi tackar honom dock allra ödmjukast för det jobb han gjort. Vi ses på arenorna.