ÖIS-Ljungskile på 2000-talet

Mindre än sex dygn kvar. Jag får själv inte riktigt in det i skallen att det faktiskt drar igång på söndag. Hela min kropp och hjärna är fast i vinterläge, trots sommartid och närheten till säsongsstart. Men det börjar ju oavsett hur redo jag eller alla andra är. Första matchen har vi vetat sedan länge är Ljungskile SK på bortaplan. Den första bortapremiären på obegripligt länge för vår del. Ljungskile kan tyckas vara ett bekant lag, och det är det väl på sätt och vis, men det är inte allt för många gånger ÖIS och Ljungskile har ställts mot varandra. På 2000-talet är gångerna lätträknade, och det är de gångerna, räknade till sex stycken, som är föremål för den här texten. Hur har det gått när vi väl mött Bohusläns herre på täppan?

2007

Ljungskile SK-Örgryte IS 0-1

Omgång 2. 22 april, 16:00. Starke Arvid Arena. 1838 åskådare.

ÖIS första bortamatch i Sveriges näst högsta division på 13 år. En, relativt sett, framgångsrik period för ÖIS var över och Superettan var faktumet vi stod inför. Vad vi inte heller visste där och då, den 22:a april, var att även 2007 skulle bli ett oerhört tufft år. Ljungskile var dock påväg åt det andra hållet samma år. Denna match indikerade uppenbarligen inte det, utan var istället en av ÖIS tio segrar under säsongen och en av Ljungskiles nio förluster.

Matchens enda mål gjordes utav ingen mindre än Iheb Hamzeh. ÖIS hade i övrigt exempelvis ett mittfält bestående i Mentor Zhubi, Dominic Yobe, Iheb Hamzeh och Christian Lindström. Jag vet inte riktigt vad man skall säga om det där mittfältet. Det är i alla fall spretigt. Nuvarande Ljungskile-spelaren Alexander Mellqvist satt på ÖIS bänk denna dag och de ÖIS-bekantingarna Edwin Phiri och David Leinar utgjorde halva Ljungskiles backlinje.

Örgryte IS-Ljungskile SK 1-2

Omgång 18. 9 augusti, 19:00. Valhalla IP. 2596 åskådare.

Spiralen nedåt för 2007-ÖIS var i full gång och det motsatta för 2007-Ljungskile var lika mycket igång. Iheb Hamzeh som stod för matchens enda mål i bortamatchen tidigt på säsongen gjorde även ÖIS enda mål i denna hemmaförlust. ÖIS spretiga mittfält från det tidigare mötet var helt och hållet utbytt och bestod nu utav Magnus Källander, Alexander Mellqvist, Boyd Mwila, Carlos Espinoza och Tommy Lycén. Mindre spretigt? Kanske. Kanske inte.

Ljungskile, med en mer igenkännlig startelva från det första mötet, vann alltså matchen med 2-1 och deras anfallare Andreas Kristoffersson gjorde bägge deras mål. Ljungskiles uppåt-spiral slutade som bekant med en andraplats och en sensationell uppflyttning, medan ÖIS usla säsong landade i en tionde plats, två poäng ovanför kvalstrecket. Men lagen spelade trots allt jämnt med varandra under säsongen och fick med sig varsin seger från mötena.

 

2010

Örgryte IS-Ljungskile SK 0-0

Omgång 3. 26 april, 19:00. Gamla Ullevi. 2939 åskådare.

Tre år senare var det dags att ställas mot varandra igen. ÖIS hade inlett 2010 med en 1-1-match i hemmapremiären mot dåvarande Väsby United och en 1-0-seger borta mot Degerfors i omgång två. Ljungskile hade å sin sida startat med en 2-0-förlust borta mot Syrianska i premiären och sedan spelat 0-0 hemma mot Landskrona. ÖIS var dessutom återigen färska i Superettan efter en tid i Allsvenskan, denna gången var de 13 åren visserligen utbytta mot ett år.

När man någon gång fått frågan om vilken ÖIS-match som är den tråkigaste jag varit på, så är det alltid svårt att svara, då det varit väldigt många tråkiga matcher. En som fastnat på hjärnan, som åtminstone är där och fightas är denna 0-0-match. Inte mycket hände och inte mycket minns jag. Ken Fagerberg var tillbaka, och det på sin olyckliga, korta, låneperiod. Denna gången var David Leinar i rätt färger, dock var han förpassad till bänken denna kväll.

Mittfältet fick fokus från mig i 2007-matcherna och jag vill göra detsamma här. Fast bara till innermittfältet. För under min tid som mer aktiv ÖIS:are så har vi aldrig haft ett bättre eller finare innermittfält än det ÖIS hade under stora delar av 2010. Sebastian Johansson och Pavel Zavadil är ett innermittfält jag drömmer mig tillbaka till så fort tillfälle ges. Att 18-mannatruppen i ÖIS också bestod av fyra spelare som senare tyckt det varit en bra idé att dra på sig en GAIS-tröja gör de drömska tillbakablickarna betydligt grumligare.

Så de tre första mötena mellan ÖIS och Ljungskile under 2000-talet gick åt tre olika håll. En ÖIS-seger. En Ljungskile-seger. En oavgjord. Let’s move on.

Ljungskile SK-Örgryte IS 1-1

Omgång 19. 1 augusti, 18:00. Starke Arvid Arena. 2502 åskådare.

2010 var de oavgjorda matchernas år för ÖIS del, så det är väl symboliskt på något sätt att båda matcherna mot Ljungskile slutar just oavgjort då. Det jag framförallt minns från denna sena sommarmatch i Ljungskile är Alvaro Santos fruktansvärt taffliga straffmiss. Den är svår att glömma. En halvdant chippförsök mitt i mål i väldigt bra höjd för Ljungskiles målvakt Nick Noble som stod kvar just mitt i målet. Symboliskt även här, för vad Alvaro Santos var och gjorde under 2010. Markus Anderberg gjorde ett av sina sporadiska framträdanden i ÖIS-tröjan och prickade in ÖIS mål i matchen.

Även denna säsongen slutade Ljungskile ovanför ÖIS i tabellen, visserligen skiljde bara två poäng lagen åt i slutändan. Men även 2010 bjöd på ett oavgjort resultat över två matcher mellan de rödblå och de gröna.

 

2013

Ljungskile SK-Örgryte IS 1-0

Omgång 13. 23 juni, 17:00. Uddevalla Arena. 2027 åskådare.

Som ni märker är det inget undantag på treårscyklerna. 2007, 2010, 2013 och nu då 2016. Det är åren vi och Ljungskile stöter på varandra. Vad som då kommer ske fram till 2019 är upp till var och en att spekulera i. 2013 var ÖIS uppe i Superettan för att direkt vända tillbaka ner igen. Endast fyra spelare från 18-mannatruppen i denna match finns kvar i 2016 års trupp. Jakob Lindström och Hannes Sahlin, som spelade från start, samt Sebastian Ohlsson och Daniel Paulson som då höll till på bänken.

Jacob Ericsson hade ännu inte tagit klivet ner till vänsterbacksplatsen, Emil Karlsson spelade fortfarande fotboll och Fredrik Andersson var fortfarande andremålvakt bakom Peter Abrahamsson. Förlust blev det för ÖIS del i vilket fall och Ljungskile landade när 2013 skulle summeras på en stabil niondeplats i Superettan.

Örgryte IS-Ljungskile SK 1-0

Omgång 29. 29 oktober, 18:45. Gamla Ullevi. 1564 åskådare.

Matchen då ÖIS greppade halmstrået, som man sedan släppte igen. Matchen då David Leinar sänkte sitt gamla lag som inte hade mycket att spela för. Matchen då Jakob Olsson fick läge efter läge för Ljungskile men hade siktet inställt fullständigt fel. Matchen då 1500 åskådare enligt någon skribent på någon tidning lät som 15000 åskådare.

Den här matchen har nog för de flesta, trots de nyliga upprabblade sakerna, fallit i glömska på grund av den hemska kvällen i Värnamo endast fyra dagar senare. Hoppet inför Värnamo-matchen byggdes upp rejält efter den här 1-0-segern och blev sedan brutalt nedskjutet. Så varför vältra i detta? ÖIS vann en då betydelsefull, men fyra dagar senare betydelselös match mot Ljungskile med 1-0.

 

Slutord

Så vad har vi fått ut av det här? Jo, framförallt att Ljungskile varken är en nutidshistorisk dröm- eller mardrömsmotståndare. Sex matcher, två vinster, två oavgjorda och två förluster för bägge lagens del. Inte heller kan man utläsa något särskilt om man isolerar resultaten 2013, där det ändå finns kvar några spelare i laget idag som var där då. 1-0, 0-1.

Borta då, som premiären spelas för ÖIS del, finns det något av de tre matcherna att utläsa? Nejdå. En vinst, en oavgjord, en förlust. Jämnheten mellan lagen i de inbördes mötena förslår. Om de fortsätter är omöjligt att sia om, men jag hade allt kunnat tänka mig att lägga en slant på en ÖIS-seger i hemmamötet senare på hösten och Ljungskile går och vinner premiären på söndag.

Det är i vilket fall som helst dags att skriva nya kapitel i Ljungskile vs ÖIS-historian. Låt oss vrida resultaten åt vårt håll detta år. Det hade varit fint på flera sätt.