Vad krävs och vad kan förväntas av ÖIS 2017?

Inför fjolårssäsongen var det väldigt enkelt att sätta upp ett tydligt mål för säsongen. En tydlig prestation man i minsta laget kunde förvänta sig av ÖIS. Ett undvikande av nedflyttning, vare sig man menade via kval eller utan, var den tydliga riktningen. Nu klarade man det. 9:a blev slutpositionen. I år är det lite mer otydligt vad man förväntar sig.

Vissa kanske känner att det är att undvika nedflyttning som är kravet som skall sättas på klubben, ledarna och spelarna. Vissa, Marcus Lantz inkluderad, lobbar för en bättre placering än ifjol. Då pratar vi alltså övre halvan. Plats åtta och uppåt. Jag kan tycka att det är en rimlig ståndpunkt. Att inte bli sämre än ifjol skall vara fullt rimligt att ha som krav på det här laget och den här klubben. De flesta betting-sajter verkar även dem tycka att en topp-8-placering är rimligt att förvänta sig av ÖIS 2017.

En av brasklapparna är det faktum att Superettan alltid är väldigt jämn, så att komma sexa eller elva kan ibland innebära relativt likvärdiga säsonger. Men det får man räkna in själv i sina bedömningstankar. Om det “lika gärna” kunde blivit bättre, eller om det “lika gärna” kunde blivit sämre än vad det faktiskt blev.

En till brasklapp, eller snarare en fråga man bör ställa sig när man försöker bena ut vad att förvänta sig av ÖIS anno 2017 är om man tar hänsyn till hur vår spelartrupp faktiskt ser ut, eller hur den borde se ut. Alltså, hur mycket “sportcheferiet” är med i beräkningen. I min värld bör man alltid räkna med det som en faktor. Har man inte lyckats snickra ihop en så slagkraftig trupp som pengarna eller klubbens status säger att man kunde eller borde ha gjort, så får man leva efter det. Det är en faktor minst lika stor som att, exempelvis, befintliga spelare inte presterar. När det i vår situation är Marcus Lantz som i mångt och mycket får leva efter sina egna beslut på värvningsfronten så blir det än enklare att låta det vara en faktor för tränar-, spelar- och resultatbedömningen. Så förväntningar baseras på resurser och möjligheter, inte egentligen på befintligt material.

Ifall man då anser att det snarare bör tas sikte på att undvika nedflyttning under 2017 så kan fjolårets text om detta fortsatt vara någon slags mall för vad man bör uppnå. Texten finns HÄR att läsa.

Men här fortsätter vi med övre halvan som utgångspunkt.

Superettans relativa slagkraft

Spekulerande på högsta nivå. Superettans slagkraft i år jämfört med föregående år. Hur mycket skall kvaliteten på lagen runt omkring spela in i förhoppningarna och förväntningarna? För att titta rent faktiskt på vilka som försvunnit och vilka som tillkommit så är det som bekant Assyriska FF, Ljungskile SK och Ängelholms FF som ersatts underifrån av Östers IF, IF Brommapojkarna samt Norrby IF. Skillnaden rent generellt känns på förhand marginell. Öster och BP lär kunna visa upp minst lika bra motstånd som Assyriska och Ljungskile, medan turbulensen i Ängelholm under fjolåret lär ersättas av ett Norrby som i den rimligaste av världar bör få det tufft i Superettan.

Uppifrån anländer Helsingborgs IF, Gefle IF samt Falkenbergs FF, och de ersätter uppflyttade Halmstads BK, AFC Eskilstuna och IK Sirius. Likvärdigt även här? Mycket möjligt. Namnmässigt så ser det ut som ett litet, litet uppköp för Superettan, men kvalitetsmässigt är det inte så att det sticker ut så otroligt mycket åt något håll.

Sedan är det ju inte alltid så att det tillkommer lika många lag ovanifrån och underifrån varje enskild säsong. Det varierar ju med tanke på kvalspelet som existerar åt bägge hållen. Så den faktorn bör tas i beräkning när man tittar på en relativ slagkraft i Superettan. Nedan ser ni en tabell som visar på hur det sett ut:

Nya lag nedifrån samt uppifrån som tillkommit (senaste 10 åren):
(Max 4 nedifrån, 3 uppifrån, Minst 2 nedifrån, 2 uppifrån)

2008: 2 nedifrån, 3 uppifrån
2009: 3 nedifrån, 3 uppifrån
2010: 3 nedifrån, 2 uppifrån
2011: 2 nedifrån, 2 uppifrån
2012: 2 nedifrån, 2 uppifrån
2013: 2 nedifrån, 3 uppifrån
2014: 2 nedifrån, 2 uppifrån
2015: 3 nedifrån, 2 uppifrån
2016: 3 nedifrån, 3 uppifrån
2017: 3 nedifrån, 3 uppifrån

I år är alltså ett av tre år då det är totalt sex stycken nya lag i serien jämfört med året innan. Den här faktorn behöver inte betyda någonting överhuvudtaget, och det kan vara den mest svårtolkade av de alla, men det tåls att kika på och åtminstone fundera över. Kvaliteten på lagen som faktiskt byter plats, som vi precis kikat på, är den mer intressanta och viktiga delen att ta hänsyn till.

Sedan, lagen som finns kvar sedan ifjol har som sig bör både försvagats, förbättrats och stått still. Att göra en generell bedömning på om kvaliteten här har minskat eller ökat över vintern är mycket svårt, det är en faktor som mer kommer visa sig under säsongens gång. Hur många av de kvarvarande Superettan-lagen från ifjol som tagit steg framåt i utvecklingen eller inte. Lika svårt som att veta om ÖIS gått framåt är det att veta om Värnamo, Degerfors eller Åtvidaberg gjort det.

Ekonomi, spelartrupp och förutsättningar

Ekonomiskt har ÖIS det extremt tufft som vanligt, inget nytt under 2017-solen. Men när det gäller omsättning så ligger vi inte i bottenträsket och kravlar, vi är å andra sidan inte med i den absoluta toppen heller. Men en övre halvan-placering är även här rimligt att förutsätta och hoppas på.

Spelartruppen är spetsmässigt på en relativt hög Superettan-nivå, trots allt. Bredden är desto mer tveksam. Så ser den fronten ut här och nu. Marcus Lantz och kompani har byggt truppen på det här sättet, oavsett hur mycket det gnälls på att pengarna (helt plötsligt, märkligt nog!) är slut så är det det här man fått ihop till 2017-säsongen. I mitt personliga tycke en lite halvt märkligt balanserad trupp, med några till synes lite onödiga investeringar som kunde lagts på andra håll, men i slutändan en trupp som skall kunna klara sig undan den absoluta bottenstriden.

Man har haft förutsättningar för att kunna fixa ihop en mitten-/övre halvan-trupp. Här och nu känns vi oerhört känsliga för skador, åtminstone på vissa, betydande, positioner. Någonstans så måste det å andra sidan skava lite. I bredden, i spetsen, längst bak, längst fram eller utanför planen. Det är få lag i den här serien som har lag som är perfekt balanserade och kompletta. Det här är strategin som följts, det kommer visa sig hur bra den var.

Till förutsättningarna som finns inneboende hos en klubb, adderat till ekonomin är möjligheten att använda och utnyttja potentialen i ekonomin. Dels att på högre nivå kunna ständigt förbättra den ekonomiska situationen och skapa nya, bättre förutsättningar längre ner i organisationen. Och dels att man med en viss summa pengar kan få en viss nivå av spelare i ÖIS, och en annan i Norrby IF. I ÖIS fall, när det gäller spelar- och tränarrekryteringar skapar det nästan bara positiva effekter av att ha ett namn som är välkänt och anrikt. Hade man haft en massa pengar liggandes i kistan ovanpå det så hade det även kunnat inbringa lite jobbigare bieffekter. Det skall också finnas i beaktning när man värderar exempelvis ett truppbyggande. Man är ÖIS, man är från Göteborg, och man har det med sig i en del situationer, garanterat.

Det svåra andra året?

Förra året togs det en titt på hur nykomlingar klarar sig generellt när man kommit underifrån upp i Superettan. Nu skall det, logiskt nog, fokuseras på “det svåra andra året”. Nykomlingarna som faktiskt klarar sig kvar, hur går det för dessa när det andra året skall spelas? Går man vanligtvis framåt eller tar man steg bakåt? 

Andra-års-lag (nedifrån) i Superettan (senaste tio åren):

Jönköpings Södra IF (Första året 2006: 10:a. Andra året 2007: 13:e (kvar))

Enköpings SK (Första året 2007: 12:a. Andra året 2008: 15:e)
IK Sirius (Första året 2007: 7:a. Andra året 2008: 12:a)
Bunkeflo IF/IF Limhamn Bunkeflo (Första året 2007: 5:a. Andra året: 13:e (utslagna))

Qviding FIF (Första året 2008: 10:a. Andra året 2009: 14:e (utslagna)
Väsby United (Första året 2008: 9:a. Andra året 2009: 12:a)
Ängelholms FF (Första året 2008: 5:a. Andra året 2009: 7:a)
Assyriska FF (Första året 2008: 4:a. Andra året 2009: 3:a (kvar))

FC Trollhättan (Första året 2009: 13:e (kvar). Andra året 2010: 15:e)
Syrianska FC (Första året 2009: 4:a. Andra året: 1:a)

Östers IF (Första året 2010: 14:e (kvar). Andra året 2011: 4:a)
IK Brage (Första året 2010: 11:a. Andra året 2011: 14:e (kvar))
Degerfors IF (Första året 2010: 10:a. Andra året 2011: 5:a)

IFK Värnamo (Första året 2011: 13:e (kvar). Andra året 2012: 14:e (kvar))

Varbergs BoIS (Första året 2012: 11:a. Andra året 2013: 13:e (kvar))

Östersunds FK (Första året 2013: 10:a. Andra året 2014: 5:a)

IK Sirius (Första året 2014: 6:a. Andra året 2015: 3:a (kvar))

IK Frej (Första året 2015: 14:e (kvar). Andra året 2016: 10:a)
AFC United (Första året 2015: 8:a. Andra året 2016: 2:a)

Örgryte IS (Första året 2016: 9:a. Andra året 2017: ?)
Dalkurd FF (Första året 2016: 4:a. Andra året 2017: ?)
Trelleborgs FF (Första året 2016: 7:a. Andra året 2017: ?)

Samma placering år 2 som år 1: 0 %
Högre placering år 2: 42 %
Lägre placering år 2: 58 %

Från 2006 till 2009 var det alltså endast två av elva lag som INTE försämrade sin placering det andra året i Superettan. Trenden var där och då väldigt tydlig. Det fanns ett svårt andra år och det drog med sig de flesta lagen ner i sin håla. Senare har det blivit mer svårtytt. Få nykomlingar klarade sig kvar mellan 2011 och 2014, och när det väl hände så var det lika vanligt att man förbättrade sig år två som att man försämrade sig. Nu, till exempel, verkar trenden vara motsatt jämfört med för tio år sedan. De fyra senaste nykomlingarna som klarat sig kvar har gjort ett ännu bättre andra år än första, och te av dem är till och med i Allsvenskan i skrivande stund. I och med att fjolårets nykomlingar sammanlagt gjorde en väldigt bra säsong i Superettan 2016 lär det finnas någon som återgår till att ta något steg bakåt andra säsongen, men visst känns ÖIS, Dalkurd och Trelleborg inte som lag eller klubbar som här och nu skall falla tillbaka mot Division 1-riskerande placeringar?

I vilket fall, de senaste tio åren innehar alltså fler andraårslag som försämras än som förbättras, men trenden just nu är motsatt. Denna nutida historietitt blir upp till var och en hur man vill tolka den, om man överhuvudtaget vill det. Nu finns den där åtminstone.

Poängkrav för topp-8

För att då slutligen utgå ifrån att det är bland de åtta första vi skall sikta på, så är det lite intressant att, som i fjolårets undvika-nedflyttnings-text, kolla på hur många poäng man kommer behöva, nutidshistoriskt sett, för att nå upp till denna plats åtta. Avgränsningen med just plats åtta är ju mer otydlig än de två supertydliga strecken nere i botten, så det är aningen mer godtyckligt, som sagt tidigare i texten, med om det är “okej” med en tiondeplats eller inte, eller om det är en superprestation eller inte med en femteplats exempelvis. Så med brasklapparna därhän, så siktar vi in oss helt och hållet på plats åtta. Nedan ser ni vad man behövt de senaste tio åren för denna placering i Superettan:

2007: 38 poäng (6 poäng ner till 13:e-platsen, 16 poäng till kvalplats uppåt)
2008: 43 poäng (17 poäng till kvalplats nedåt, 11 poäng till kvalplats uppåt)
2009: 40 poäng (8 poäng till kvalplats nedåt, 11 poäng till kvalplats uppåt)
2010: 43 poäng (7 poäng till kvalplats nedåt, 8 poäng till kvalplats uppåt)
2011: 42 poäng (3 poäng till kvalplats nedåt, 11 poäng till kvalplats uppåt)
2012: 39 poäng (5 poäng till kvalplats nedåt, 17 poäng till kvalplats uppåt)
2013: 42 poäng (10 poäng till kvalplats nedåt, 16 poäng till kvalplats uppåt)
2014: 39 poäng (7 poäng till kvalplats nedåt, 21 poäng till kvalplats uppåt)
2015: 40 poäng (10 poäng till kvalplats nedåt, 18 poäng till kvalplats uppåt)
2016: 39 poäng (7 poäng till kvalplats nedåt, 15 poäng till kvalplats uppåt)

Siktet bör ligga någonstans mot 40 poäng kan vi konstatera. Vi kan också konstatera att man vid en åttondeplats varje år, med 2008 som enda undantag, är närmare kvaplats nedåt än uppåt. Med tanke på att det är lika många placeringar att ta åt bägge hållen från en åttondeplats så är det ändå anmärkningsvärt tydlig statistik.

40 poäng, men för att vara på den säkra sidan så kan ju även 45 poäng vara ett sikte att ta. Då skulle vi varje år av de senaste tio åren hamna på övre halvan. Skall vi skrapa ihop 45 poäng så går det att göra en så enkel mall som ens är möjligt. Vinst i alla hemmamatcher, förlust i alla bortamatcher. Klart! En sådan spexig säsong hade ju varit lite småkul att göra, även om det blir många trista hemresor från runtomkring i Sverige.

Så. Övre halvan? 40-45 poäng? Vi kör på det.