2000-talets främsta ÖIS:are – Anfallare

Antalet avviker för första gången hittills. Vi skippar nu topp-fem och kör istället en topp-tio-lista. Och det gör vi av den enkla anledningen att vi relativt till de andra positionerna haft så många fina anfallare i klubben under detta århundrade. Har det funnits stjärnglans i laget har det ofta varit i anfallet det existerat.

Men, fortfarande är det eftermäle, kvalitet och meriter som räknas. Fortfarande är det i ÖIS-tröjan och under 2000-talet som gäller. Anfallarna alltså näst på tur. Nedan följer dessa.

 

Topp-10:

 

10. George Mourad (2013-2016)

Oj, som man tvekade inför den här värvningen. Jag själv var ytterst kritisk. Det kändes ju inte rätt på ett enda sätt. Men jag har gjort avbön sedan länge och insett att värvningen slog väldigt väl ut. För inte trodde man att den 31-årige gamle Blåvitt-anfallaren George Mourad skulle komma till ÖIS och göra sin näst längsta sejour i en och samma klubb i sin karriär och lämna laget som lagkapten efter att ha varit helt ordinarie i tre och en halv säsonger. Jag tog till mig honom. Inte utan invändningar, men det fanns ju inte mycket att klaga på hos den gode Mourad. Inställningen var alltid på topp och hans egenskaper var oerhört viktiga för ÖIS spel under ett antal tunga säsonger, även när han började kvalitetsmässigt gå ner sig en aning mot slutet. Det som såg så uselt ut blev ju väldigt bra, trots allt.

 

9. Johan Elmander (2000, 2017) (Även 1999)

En och en halv säsong blev det för Johan Elmander i ÖIS-tröjan under 2000-talet. Ett genombrottshalvår just efter millennieskiftet och sedan en återkomst under fjolåret. Han gjorde bara två mål i Allsvenskan under våren 2000 innan han såldes till Feyenoord, men kvickheten och arbetsförmågan var tydlig och uppenbar och gjorde att mycket intresse drogs åt Alingsås-sonen. Återkomsten sedan blev inte som någon hade hoppats på. Mål i premiären, men sedan en tung säsong för både laget och Elmander själv. Var skadad när det skulle avgöras, och försvann efter säsongen, trots ett år kvar på kontraktet. Hur som helst så fanns det inga tvivel om att Johan Elmander var fjolårets egentliga lagkapten, och när det blåste som mest så var det han som stod först i ledet. Synd bara att de fotbollsmässiga kvaliteterna var långt ifrån så bra som bilderna i huvudet var kring dem. Trots det ganska trista avslutet så är Johan Elmander en ÖIS:are värd att hylla, för att ständigt ha viftat med den rödblå fanan under sin karriär, och för att han de facto valde att komma hem till ett Superettan-spelande ÖIS, när det garanterat fanns åtminstone ett par andra anbud på bordet.

 

8. Alvaro Santos (2009-2010)

Eftermälet är väl knappt ens existerande, men hösten 2009 var för bra för att inte göra så att Alvaro Santos kliver in på denna topp-tio-lista. Gnällde sig ifrån klubben både innan och efter en i mångt och mycket uselt genomförd Superettan-säsong 2010. Men var ju alltså nära att vara högst bidragande till att ÖIS mirakulöst kunde ha löst ett nytt Allsvenskt kontrakt säsongen innan. Hattrick mot Kalmar, hattrick mot Helsingborg och många glimtar av en anfallare som gjort ganska stora saker i sin karriär. Men ändå är det ju framförallt en rund och gnällig brasse man tänker på när man tänker på Alvaro Santos i ÖIS. Och så kanske 2000-talets sämst slagna straff av någon i en ÖIS-tröja, den borta mot Ljungskile. Men, alltid detta men, inte många på den undre halvan på den här listan har gjort 10 allsvenska mål under en säsong i ett över hela säsongen sett ganska dåligt fungerande lag. Det är något, trots allt. Kvaliteterna var ändå väldigt tydliga.

 

7. Ken Fagerberg (2007, 2010)

Man ville ju att Ken skulle få en så mycket finare karriär än vad som blev. Också att han skulle återvända storstilat kanske runt tiden vi är i nu. Men det blev som det blev, vilket dock inte förtar den säsongen, 2007, som han stod för. Som 18-åring slog han igenom med buller och brak och slog an den kommande Jens Cajuste-vägen och blev såld till Midtjylland efter säsongens slut. Hem kom han ju igen, drygt två år senare, på lån, dock ur balans, och gick mållös från den tio matcher långa sejouren. Sedan har vi inte sett av honom i ÖIS något mer, även om det var ganska nära för ett par år sedan då han själv åtminstone var sugen på att återvända. Men 12 mål i Superettan som 18-åring tar honom ganska långt ändå. Och visst drömmer man ändå på något jävla sätt fortfarande om ett lag fyllt med Ken Fagerbergs?

 

6. Boyd Mwila (2003-2008)

Sjätte bästa målskytten under 2000-talet, samtliga serier inräknade. Även sexa på denna lista. Ett ojämnt yrväder, som kom in som en ny frälsare, gjorde mål i derby och sprang in i många ÖIS-hjärtan på en gång. Det blev aldrig så bra som det först förutspåddes. Men då hade det kanske heller inte pågått så länge som det tillslut gjorde. Sex säsonger i ÖIS-tröjan (där han hann med att ha fem olika tränare) och trots att han var Filippo Inzaghi-bra på att ligga offside så var han ständigt ett orosmoln för alla motståndare. Både som ytter och som anfallare. Efter ÖIS blev det Djurgården, sedan blev det nedtrappning och numera är det taxi-business i hemlandet Zambia som gäller för Boyd. Han känns nästan lite bortglömd numera. Det pratas i alla fall väldigt lite om Boyd Mwila. För det är trots allt vår sjätte främsta anfallare under 2000-talet. I alla fall säger denna lista det. Och målstatistiken säger detsamma.

 

5. Joachim Karlsson (2000-2002) (Även 1988-1989 och 1998-1999)

Kraft, kompromisslöshet men samtidigt spelmässig skicklighet. ”Jocke” Karlsson hade hela paketet, så att säga. Norrlänningen gjorde sju säsonger i ÖIS, varav tre av dem var på 2000-talet. Nådastöten för hans ÖIS-karriär stavades Afonso och Paulinho, men fram till dess var Jocke Karlsson ett givet alternativ längst fram. Kan bara föreställa mig hur brutalt jobbigt det måste ha varit att möta denne aldrig tvekande, alltid framåtgående anfallaren. En anfallare som man i första taget varken sprang snabbare, längre eller intensivare än. En anfallare som man som försvarare i första taget varken hade mer vilja eller bättre speluppfattning än. Skapade ständig oro hos motståndarna och var en vital del av inledningen av ÖIS fina period i början av 2000-talet.

 

4. Paulinho Guàra (2002-2005)

Fortfarande ÖIS bästa målskytt i seriesammanhang under 2000-talet. En position som delas med William Atashkadeh, men då medan Atashkadeh gjort de flesta målen i Division 1 gjorde Paulinho samtliga i Allsvenskan. Tillsammans med Afonso Alves så fick han ”Brassespåret” att blomma ut under några år. På den tiden det fortfarande gick att hämta bra brasilianska spelare till Allsvenskan utan att det kostade Quirino-pengar. Paulinhos målmässigt bästa säsong i ÖIS-tröjan var den andra, 2003, då han dunkade in 14 mål på 25 matcher. Om Afonso var allkonstnären, liraren och superstjärnan, så var Paulinho den renodlade målskytten. Men får man en renodlad målskytt från Brasilien så får man något annat än Stellan Carlsson. Då får man magiska fötter på köpet, och därmed var även Paulinho Guàra ofta en njutning att bevittna även i spelet. Dock spelat fler matcher för Hammarby än för ÖIS, vilket gör att han inte känns lika mycket som vår, som nummer tre på listan…

 

3. Ailton Almeida (2004-2006)

…som är den underbare Ailton Almeida. Kom hem nu bara! Det är dags nu. Vi gör det igen. Efter fyra år i Danmark, två år på Cypern, tre år i Ryssland, ett år i Saudiarabien och nu cirka två år i Förenade Arabemiraten så börjar det bli dags att sluta cirklar, knyta säckar, backa band och så vidare. Avtrycken den gode Ailton gjorde under sina tre år i klubben är otvivelaktiga. Kanske är det den mest underhållande spelaren att titta på av samtliga på dessa listor. Och innan Momo och Jens Cajuste såldes i somras så var det även den kanske sista hemvändaren från utlandet vi hade att längta efter inom ÖIS, efter att ha varit relativt bortskämda med dessa under 2000-talet. Ailton är och var en magiker, en bolltalang, som dribblat av både Sundsvalls-försvar och Real Madrid-försvar, prickat in cykelsparkar runt om i Europa, och ständigt återkommit till Göteborg. Familjen finns här, både den vardagliga och den fotbollsmässiga. Dags att komma hem. Kontentan av det hela. Ailton är vår.

 

2. Afonso Alves (2002-2003)

Visst är det lite coolt att kunna sätta kanske hela Allsvenskans bästa spelare under 2000-talet på ANDRA plats över ÖIS främsta anfallare under samma period? Visst är det det. Lika coolt är det att titta tillbaka på en spelare och inse att den här framskjutna placeringen hade kunnat nås även om man plockat bort samtliga matcher från hans ÖIS-sejour utom en. 5-2 mot Blåvitt, 2002, är 2000-talets match nummer ett, och det var Afonso som lekte med allt och alla. Landade kanske inte in lika djupt i våra hjärtan som exempelvis den nyss nämnde Ailton, men kvalitetsmässigt är han ju nästintill på en egen nivå i ÖIS under 2000-talet, samtliga positioner inräknade. Saknade startsträcka och inbromsning. Det dunkades in frisparkar, dribblades av försvarare och glänste och glimrade från start till mål. Afonso Alves definierade ÖIS senaste storhetstid (om man nu väljer att kalla det det) och det kommer att pratas om honom i decennier och förhoppningsvis århundraden framöver.

 

1. Marcus Allbäck (2000, 2008-2009, 2011) (Även 1992-1997 och 1998-1999)

Vi nådde fram till slut. Från bakåt i planen till längst fram. Från lista till lista. Från plats tio till plats ett. Från stora ÖIS:are till ännu större. Fram till 2000-talets största ÖIS:are, Marcus Allbäck. Afonso må ha varit bättre. Men det spelar föga roll. Ingen rår på Marcus Allbäck, så är det bara. För min generation med omnejd så är det inte många som inte håller Allbäck som den största. Bakåt finns det Sören och det finns Agne och det finns Sven och det finns allt möjligt. 1990-talet och framåt är Allbäcks. 2000-talet för Allbäcks del är inte gigantisk i ÖIS-tröjan. En halv säsong 2000, en och en halv 2008 till 2009 och så en match 2011. Ändå är förstaplatsen hans. För eftermälet är så ofantligt tungt. Tyngre än nästan allas. Och nummer elva är som ju som bekant för alltid nummer ett.

 

Så. Fanns det någon som utmanade denna fullsmockade lista, då? Jovars. Tre spelare var det som framförallt knackade på dörren, som lika gärna, utan tvivel, kunde ha landat in på listan. De jag pratar om är Ola Toivonen, Christian Hemberg och William Atashkadeh. Det här har varit den svåraste listan att sålla i, och jag funderade länge på vart de olika gamla anfallsessen skulle landa in. Och Christian Hemberg exempelvis skulle väl egentligen lika gärna kunnat ligga på en åttondeplats, som att, som nu, vara utanför listan. Så jämnt är det. Utöver det, lite längre bak i ledet, fanns där även exempelvis Oskar Wallén, Emil Karlsson, Patrik Fredholm och Patrik Elmander. Och flera därtill, såklart.