Jag vill inte hålla på så här

Då satt jag där igen. Och malde på om villkorstrappan, om att svensk fotboll tjänar på det aktiva stödet, hur attraktiv ”produkten” blir av levande kortsidor. För några år sedan hade jag åtminstone ursäktat mitt fula ordval men nu gör jag knappt det längre. För att åtminstone ha något kvar av det jag älskar har jag behövt bli nån form av PR-konsult för supporterkulturen. En tolk som ska förklara varför vi sjunger det vi gör, att villkorstrappan handlar om mer än pyro samt hur man bör formulera sig som matchdelegat.

Det var inte det här jag signade upp för.

Jag minns tydligt när jag intervjuade Johan Gellerman för några år sedan. Vi var då både ganska överens om att vi inte brydde oss speciellt mycket om hur det såg ut på långsidorna så länge de som var där röjde och stämningen var bra. Jag levde på den tiden fullt ut i symbios med den subkultur som kom att forma mitt liv. Läktarkulturen. Det och skrivandet var det jag på riktigt brydde mig om, och att ÖIS vann såklart. Jag hade inga större visioner om att vi skulle bli stora och mäktiga eller att folk skulle förstå kortsidorna.

Det var då. Nu derbyladdade jag med att dricka mineralvatten tillsammans med en moderat riksdagspolitiker för att förklara riskerna med åtgärdstrappan och efterspelet handlade om att försäkra mig om vilka beslut domare respektive arenabefäl tagit. Givetvis kunde jag gotta mig åt vinsten men i takt med att läktarkulturen som vi känner den attackerats har jag märkt hur mitt beteende förändrats. Och det gäller sannerligen inte bara mig.

”Vi har blivit så jävla corporate”

Citatet kommer från en deltagare på SFSU:s sommarträff för några veckor sedan och jag är beredd att hålla med. Jag vill bara gå till matcherna, leva jävel och hata Gais (Eller vilka andra som riskerar att komma ivägen) men nu finns det knappt tid för det. Vi ska ju skriva ett pressmeddelande tillsammans.

Vi vet i nuläget inte med säkerhet att vi kommer kunna gå på samtliga matcher den här säsongen ens om vi vill. Redan har en match i Superettan (Dalkurd-Syrianska) spelats utan publik och tyvärr vågar jag inte försäkra mig om att det var den sista. Hammarby, och Kalmars respektive säkerhetschefer har polisanmälts, den förste gick fri, den andra vet vi inget om än. Förbud mot delar av tifon har redan implementerats och ingen vet riktigt vad som kommer härnäst och när.

Man behöver inte förstå

 

För gemene sittplatssupporter kanske detta låter som ett evinnerligt massa självömkan från min sida. Det är det till viss del, jag har lärt mig så ofantligt mycket av att engagera mig i supporterfrågor och det är ytterligare något jag har det här livet att tacka. Förändringen av mitt beteende är dock intressant och jag tror att det finns ett värde av att då och då använda sig av jag-form också för att beskriva någonting som kanske är mer universellt.

Faktum är att detta handlar om så mycket mer än mitt liv eller några bengaler. Det som pågår just nu är att en subkultur hotas. En subkultur som format många av mina vänners liv. Som lärt dem allt från att måla flaggor till att organisera bussresor och få snurr på souvenirförsäljning. Det hotar också att ta bort en av våra mest lyckade mötesplatser. Ta en titt på Balders Hages album från derbyt och fråga er själva om hur många andra platser det finns där så många människor möts som på en ståplatsläktare.

För det är inte bara ultrasgrupperna som kommer försvinna. Kostnaden för ökade antal vakter kommer läggas på biljettpriserna och när bortasektionerna stängs kommer den gemenskapen som många bara får på bussarna vara ett minne blott.

Man behöver inte förstå precis allt inom ultraskulturen för att veta vilken sida man ska stå i i den här frågan. Jag kan inte för mitt liv förstå varför folk vill dansa squaredance men om någon av någon anledning skulle få för sig att stänga ned alla lokaler där man bär cowboyhatt hoppas jag att jag hade tagit deras Surte Swingers (Ja det finns en förening som heter så) parti.

Nu pratar jag bara om det kulturella, lägg därtill vad det innebär för klubbarnas ekonomier och folks arbetsmiljöer.

Jag och många med mig är gärna tråkiga ett tag för att kunna ha roligt sedan, jag hoppas bara att belöningen kommer.