IMG_7570

Det där med hat

Hat.

Efter att svenska fotbollsläktare motat bort den synliga rasismen och med viss framgång homofobin tycks en hel del vara överens om att hatet av samma skäl måste bort.

Det kommer alltid vara svårt att förklara för folk utanför en subkultur vad den innefattar och jag har lärt mig att det är lite av grejen med en subkultur. Men jag ska ändå göra ett försök till att förklara varför jag faktiskt inte vill ha en fotboll helt utan hat. Så häng med om ni orkar.

 

Tävlingen

 

Det som händer när ÖIS spelare stegar ur tunneln på Gamla Ullevi är att en tävling startar. En tävling vi alla på arenan deltar i. Derbyt mot Gais handlar inte bara om att Gustav Ludwigsson ska göra mål på den ena sidan och Fredrik Andersson hålla tätt på den andra. Det är en tävling på alla plan. Vårt tifo ska vara vackrare än det grönsvarta, Östra Stå ska sjunga högre än den andra kortsidan och när matchen är över ska folk vara överens om att vi segrade på alla plan. Helst en jordskredsseger.

I detta ingår antipati, hat eller rivalitet, kalla det vad ni vill. Givetvis finns en gräns för vad som kan göras i rivalitetens namn. De allra flesta är nog överens om att det är skillnad på att sjunga “hoppa om ni hatar gais” och att åka hem till Marcus Bergholtz och hota hans familj. Den gränsen kan de allra flesta dra och jag tror inte att de som inte kan dra den gränsen enbart har fotbollen att skylla för sitt beteende.

 

Kulturen

 

Det går inte att bara plocka beståndsdelar hur man vill ur en kultur och tro att den ska bestå. Jag är förtjust i att dra parallellen till annan kultur och jag tror inte att “Beväpna er” med Ebba Grön talat till folk på samma sätt om textraden gjordes om till “Ja, jag har vissa problem med monarkin”. “Ja, jag hatar hela kungahuset” ligger liksom bättre i munnen och beskriver Thåströms frustration över situationen på ett mer slagkraftigt sätt.

Läktarkultur är just en kulturyttring och denna bör ges samma frihet som musik, bildkonst eller för den delen film. För jag tror inte Thåström ville skjuta varken Prins Bertil, Carl-Gustaf eller Zarah Leander men när han målade med orden fanns det ett kraftuttryck som beskrev det bättre än andra.

Fotboll och det som finns runt den bygger på rivalitet. Den 15:åriga ultras-hangarounden och Agneta på sektion K3 enas för samma sak: att ÖIS ska vara bättre än de som står på andra sidan. För att manifestera denna känsla tycker jag att största möjliga frihet bör ges. 

”Ingen annanstans i samhället hade det språkbruket accepterats” invänder vän av ordning. Nja, för det första varierar alltid språkbruk beroende på kontext. Du pratar troligtvis inte likadant till ditt barn som du gör till dina vänner vid en bardisk. För det andra är det precis det som är det vackra med en fotbollsmatch. Fotbollsarenan är en fristad där du för en stund tillåts leva ut på ett sätt du inte gör i den grå vardagen. En fristad där man tillåts vara lite stökig och ful i munnen. En fristad som för väldigt många är välbehövlig.

Läktarkulturen lär bli ganska fattig om vi börjar censurera oss själva och bara hålla oss till positiva budskap. Visst, en solig dag vill jag också lyssna Supremes men det finns också dagar då “Mörda dom” med Roffe Ruff är det enda som ger mig styrka. På samma sätt är det med mina uttryck på läktaren. Ganska ofta vill jag bara heja fram ÖIS men i paletten måste det också finnas plats för andra känslor och uttryck.

Annars blir det hela ganska färglöst.


'Det där med hat' have 7 comments

  1. 3 juli, 2019 @ 09:55 Linus

    Bra skrivet

    Svara

  2. 3 juli, 2019 @ 14:22 Claes

    Läktarkultur utan hat funkar utmärkt i Scandinavium och hade gjort det på Ullevi också. Jag tycker lika illa om Thåströms texter som läktarhat.

    Svara

    • 3 juli, 2019 @ 14:45 Mats

      I de stora matcherna när det tänder till i Scandinavium är ordvalet långt ifrån ”Aldrig hata, bara älska” bland supportrarna även bland Goa Gubbar, precis som på Östra stå under derbyn när känslorna rinner till

    • 4 juli, 2019 @ 08:54 Joel Knape

      Tönt

  3. 6 juli, 2019 @ 17:34 Alfred

    Jag tror du är inne på något väldigt viktigt här Felix. Något som är väldigt mycket större än bara fotboll.

    Att kväsa allt känsloyttringar tror jag är väldigt farligt. Ungdomar måste få ”bete sig”, skrika och vara känslosamma i sin oerfarenhet och i sitt sökande efter egna erfarenheter att bygga sin personlighet på. På samma sätt som dessa ungdomar måste tillåtas att själva utvecklas utan att vi vuxna ska tala om för er att ”så här ska man bete sig”. Vissa saker ska man få pröva och lära.

    Som ”vuxen” med ansvar för familj, arbetsgivare, samhälle saknar jag arenor där jag kan släppa tyglarna och låta mina känslor rida mig ohämmat. Fotbollsläktaren är en sådan arena, den enda jag känner till. På läktaren kan vi mötas, hög som låg, ung som gammal, just på grund av att vi vet att vi får vara känslosamma. Vilka andra arenor har vi i samhället där vi kan mötas på så jämlika villkor? Inga. I vart fall känner jag inte till några.

    Tror ni inte att jag tycker det är pinsamt att jag skrek ”KUKEN” när Ludwigsons skott smet strax utanför stolpen eller när gais kvitterade i derbyt förra året? Självklart är det för min person pinsamt men tillsammans med andra supportrar på plats vågar jag. Och det är faktiskt befriande. Det betyder inte att jag går hem och kallar min fru för den kvinnliga motsatsen till mitt utbrott på läktaren. Jag är inte en sämre människa för att jag skriker ut min frustration på läktaren. Min moraliska kompass är intakt, kanske just för att jag fick ett tillfälle att ”bete mig”.

    Det mesta handlar om nyanser och att sätta det som sägs och sker i en kontext. Få invänder när tidningarna skriver att Ebbas lunch med Åkesson är en katastrof för alliansen. Vadå ”katastrof”? Att säga att något är katastrof samtidigt som man fördömer att någon påstår att man ”hatar”, är det ok? Likadant kan exempelvis en skådespelare hyllas för sin prestation även om hen spelar ett svin på scen. Men på läktaren är det inte tillåtet. När någon/några skriker ”hata” på läktaren handlar det inte om att verkligen hata någon till person utan det är en extrem kärleksyttring till motparten till den som man skriker ut sitt ”hat” mot.

    Själv skriker jag inte med i ”hata-ramsor” men de bidrar till mångfald och jag vill inte att ramsorna ska tystna.

    Tack Felix för ännu en utmärkt krönika.

    Svara

    • 21 juli, 2019 @ 14:25 Felix Jonsson

      Stort tack för berömmet du har många intressanta tankar. Jag tror verkligen på läktaren som fristad och hoppas den får fortsätta vara det.


Vill du svara Alfred

Din e-postadress kommer ej att visas.

© 2015  Sambadefensiv   kontakt@sambadefensiv.se