Äntligen. Äntligen. Äntligen. Vi vet att ni har väntat och vi skäms lite som små knäjyckar som har gjort ”the dirty” inomhus i stället för i grannens blomrabatt eller i barnens lekhage i Hagaparken, men nu kommer äntligen den andra delen i serien som berättar historien om alla de minnesvärda spelare som har spelat i ÖIS genom åren (i alla fall under 2000-talet, men vi lovar att arbeta oss ännu längre tillbaka, ge oss lite tid bara). Alla spelarna kanske inte har varit några stora stjärnor, men de har på något sätt etsat sig fast i våra minnen och vi vill därför hylla dem med hjälp av denna tämligen enkla artikelserie. Det kan vara för en välförtjänt tryckare som de har delat ut eller kanske för att de inte var högre än tre päron och en finsk pinne.

I det första inlägget i serien ”Whatever happened to?” fick vi veta vad Samuel Barlay, Nadir Benchenaa och Carlos Espinosa håller på med nu för tiden. Och man kan väl säga att det var lite gott och blandat: en är stjärna i Chile, en kickar boll i Azerbadjan och en drog i väg till det så fridfulla mellanöstern. Men nu ältar vi inte mer om tidigare inlägg, utan nu snackar vi om det här inlägget i stället. I dag ska vi nämligen få veta vad som hände med den hårdaste av de hårda, den där killen som man inte kan göra annat än att älska samt en Rick James-kopia som aldrig fick chansen/aldrig visade upp något speciellt. De tre är…

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Atli Thorarinsson?

Två av de hårdaste killarna som spelat i en ÖIS-tröja.

Atli Thorarinsson kom till ÖIS inför säsongen 2001 (ni vet, den där säsongen då vi spelade i de där förbannat fula Sapa-tröjorna med spelarnas nummer i navelhöjd på magen) och fick då mest agera tredje mittback. Trots det gjorde ändå Atli tio matcher under sin första säsong.

Vad kommer man ihåg mest av Atli då? Framförallt kommer man ihåg honom som en människa med ett ansikte som kändes som en blandning av en fransk adelsherre och Dumbo. Men spelmässigt kommer man ihåg honom för hans hårda spelstil. Som vi skrev när vi gjorde inlägget om ”Islänningar vi minns”:

Det sägs att ÖIS gamla hårding, Joachim Karlsson, sagt följande om Atli Thorarinsson: ”[fö]rr var jag inte rädd för någon på fotbollsplanen, men det var innan jag mötte Atli”.

Det där uttalandet från Joachim Karlsson – en spelare som är en av de hårdaste anfallare som någonsin stått på en fotbollsplan och som tog emot fula armbågar med ett leende – säger en hel del om Atli och hans spelstil. Det ska dock sägas att även om Atli kunde vara en lite elak och tuff djävel ute på planen så var han väldigt snäll när han inte stod på fotbollsplanen. Om ni tillåter skulle vi vilja berätta en lustig liten anekdot:

När Oskar (som skriver här på Sambadefensiv) var tretton bast fick han som skoluppgift att intervjua en fotbollsspelare. Under tiden som han skulle göra den här intervjun pryade han också som fotbollsspelare hos ÖIS (japp, that’s right, Oskar var världens tursammaste trettonåring). Oskar frågade då Sören Börjesson om det var OK att göra en intervju med någon av spelarna i laget och Sören sa att Atli nog var en bra kille att intervjua. Det hela slutade med att Oskar stod i en halvtimme och ställde frågor som ”Vilken är din favoritfrukt?”, ”Vad gillar du att se på TV?” och ”Varför är du så lång?” till Atli. Atli hade dock inga som helst problem med att stå där i en halvtimme och svara på alla dumma frågor som Oskar kunde komma på. Till råga på allt var Atli så snäll att han bjöd på en autograf innan intervjun var över. Tyvärr finns inte den där autografen kvar i dag. Den borde vara värd mycket. I alla fall i sentimentalt värde.

På planen var Atli ingen finlirare eller något passningsgeni, faktum är att han inte gjorde ett enda mål eller assist under sin tid i ÖIS, men vad gjorde det när ingen kunde ta sig förbi honom. Han nickade bort långbollar och tryckte ner de spelare som vågade försöka sig på att ta sig förbi honom. Har vi sagt att han var stenhård?

Precis innan säsongen 2004 startade lämnade Atli ÖIS och det var ungefär då det började gå rakt nedåt för klubben. Vissa vill kanske hävda att fallet berodde på att Erik Hamrén lämnade ÖIS efter säsongen 2003, men visst kan det också ha varit så att det berodde på att Atli ”Atlasbergen” Thorarinsson lämnade klubben. Det finns säkert någon som känner så i alla fall. Efter att Atli lämnade Sällskapet åkte han hem till Island igen. Där spelade han först för sin moderklubb KA Akureyri i en säsong innan han skrev på för topplaget Valur Reykjavík där han spelar än i dag. Atli var även landslagman för Island och spelade nio landskamper.

Whatever happened to pick-up trucks?
Whatever happened to yellow pages?
Whatever happened to burning books?
Whatever happened to Edwin Phiri?

Som vi är vana att se Edwin Phiri. Med ett stort leende på läpparna.

Vårt starkaste minne av Edwin Phiri är ett mål som han gjorde på gamla Gamla Ullevi. Året var 2003 och vi stod mitt i klacken när ÖIS mötte Enköpings SK. Precis som vanligt så fick Phiri spela högerback. Och efter lite strul i ”det där andra lagets” straffområde hamnade bollen hos Phiri som var placerad till höger, en bit utanför motståndarnas straffområde, från ÖIS håll sett. Phiri tog emot bollen och drog på ett skott som inte var särskilt hårt eller särskilt välriktat. Faktum är att skottet hade riktigt dålig fart och att det dessutom var skruvat åt ”fel håll”. Skottet skruvade sig alltså mot den vänstra hörnflaggan i stället för mot mål. Det här kunde bara sluta på ett sätt: inspark för ”det där andra laget”. Trodde vi ja. I stället för att gå ut över kortlinjen gick skottet rätt in i mål. Hur fan det gick till eller varför inte målvakten kunde rädda skottet har vi ingen aning om. Allt vi kommer ihåg är att det blev mål. Vi kommer också ihåg att hela ståplats exploderade och att klacken bröt ut i ett vilt jubel. Alla var glada. Men den som var gladast var ändå Edwin Phiri som sprack upp i ett gigantiskt (och lite förvånat) leende.

Målet var Edwins första och hittills enda allsvenska mål. Till saken hör också att det kom i hans första allsvenska match. Dessutom visade det ÖIS vägen i ett pressat läge. Säsongen 2003 inledde vi med två raka förluster (1-4 mot Helsingborgs IF och 1-3 mot IF Elfsborg). Tack vare Edwins rökare och två ytterligare mål av Paulinho Guara i årets andra hemmamatch kunde ÖIS börja klättringen i tabellen (som ni säket kommer ihåg så slutade det på en fjärdeplats efter Djurgårdens IF FF, Hammarby IF och Malmö FF).

Läs mer:

Första segern är i hamn

Tredje gången gillt

Nu är vi med!

Erik Hamrén: Edwin gör en fantastisk match

Ända sedan Phiri kom till Sverige för nio år sedan så har han faktiskt bara gjort två mål överhuvudtaget i a-lagssammanhang. Det nyss beskrivna målet och ett för Ljungskile under fjolåret. Vi är övertygad om att han visade sitt stora leende även den gången. Efter fyra säsonger och 41 Allsvenska matcher i ÖIS bestämde sig Phiri inför säsongen 2006 för att flytta till Ljungskile. Där har han varit bofast i försvaret ända till slutet av säsongen 2010 då han bytte klubb till FC Trollhättan. En (lycklig) återförening med Boyd Mwila. I Trollhättan kommer Phiri med all säkerhet att bli en viktig kugge i försvaret och det kommer bli trevligt att få fortsätta se honom lira boll.

Whatever happened to Chairman Mao?
Whatever happened to God above?
Whatever happened to the cow?
Whatever happened to Dominic Yobe?

Dominic Yobe försöker se lika cool ut som Rick James. Han har i alla fall fått till frillan.

Dominic Yobe kom till ÖIS från Chiparamba Youth Academy (Chiparamba Great Eagles) under slutet av 2003. Blott 17 år gammal. Redan året efter gjorde han debut i ÖIS a-lag och i Allsvenskan. Ett inhopp i den artonde omgången inför drygt 4 000 åskådare hemma på Gamla Ullevi. Det blev förlust med 0-2 mot Malmö FF. Om det berodde på prestationen i matchen mot Malmö eller inte vet vi inte, men efter det inhoppet blev det inte några fler matcher i a-laget för Yobe under säsongen 2004. Året efter – när Zoran Lukic tagit över galärslavspiskan från Jukka Ikäläinen – blev det dock betydlig mer spel för Yobe. Med Zoran (och Sören Börjesson) vid rodret under säsongerna 2005 och 2006 fick Yobe spela mer än hälften av matcherna i Allsvenskan, oftast som en av tre mittfältare. Sammanlagt blev det 34 allsvenska matcher och ett mål och tre assist för Yobe.

Under den fiaskobetonade säsongen 2007 när ÖIS verkligen mådde pyton – både på och utanför planen – hade Yobe stora problem med självförtroendet. Inte heller ville spelet på planen stämma. Sett i backspegeln verkar det inte heller som att Yobes spelstil och mentalitet föll Janne Carlsson i smaken. Därmed fick den unge mittfältaren också mycket svårt att ta plats i startelvan, något som Yobe annars vant sig vid under 2005 och 2006. Mitt i sommaren 2007 bestämde sig ÖIS därför för att låna ut Yobe ut till finska AC Oulu.

Väl på plats i Finland och på Oulus centrala mittfält gjorde Yobe alldeles utomordentligt bra i från sig. Man skulle kunna säga att han gick från klarhet till klarhet och att det lite lägre tempot i den finska ligan passade Yobe som hand i handske. Till råga på allt trivdes han som sjutton i Uleåborg. Kanske kan det ha något att göra med att hans äldre bror också spelade i den finska ligan.

När låneavtalet mellan AC Oulu och ÖIS gick ut efter säsongen 2007 var det snack om att Yobe skulle vända hem till ÖIS-gården. Så blev inte fallet, utan i stället valde Yobe att stanna kvar i Oulu och i den finska andraligan. Ett val som skulle visa sig mycket klokt. I Oulu blev Yobe en viktig kugge på det centrala mittfältet och säsongen 2009 var han starkt bidragande till att Oulu vann Ykkönen (den finska andradivisionen) och gick upp i Veikkausliiga (den finska förstadivisionen). Som belöning för sitt fina spel under 2008 och 2009 utsågs Yobe till lagkapten under det första året i Veikkausliiga. Under 2010 presterade Yobe till och med så bra att han efter säsongen erbjöds ett kontrakt med det finska mästarlaget HJK Helsingfors. I november 2010 skrev Yobe ett tvåårskontrakt med HJK.

Under åren i Finland har Yobe också blivit något av en b-listecelibritet hemma i Zambia, men eftersom vi mestadels är intresserade av det som pågår på planen väljer vi att inte grotta ner oss allt för mycket i allt skvaller och alla rykten. Om ni är lagda åt det hållet kan vi dock tipsa er om att skriva in +”Yobe” +”Mampi” +”TeeTeey” i sökfönstret hos Google. Go nuts!

YouTube Preview Image

***

I nästa omgång av ”What ever happened to?” kommer ni få reda på vad som hände med Fidan Syla, Mike Owusu och Henri Scheweleff

 

Silly season. Spelare kommer. Och spelare går. Så är det bara. Rykten far runt i cyberrymden som osaliga andar på något gammalt spökslott. Otäckt! Minst sagt. Telebolagen tjänar storkovan på alla samtal fram och tillbaka mellan sportchefer, tränare, agenter, spelare och spelarfruar. Så är det bara. Vissa år kan ett lag omsätta en hel startelva. Andra år är det stiltje. Vissa år försvagas man. Andra år förstärks man. Vissa år gör man en rejäl slant. Andra år drabbas man av bosmansjukan. En sak står i alla fall klart och det är att silly season är en speciell tid på året då man som supporter får vara beredd på att precis vad som helst kan hända. Anything goes som det brukar heta. Något som årets silly season minst sagt bevisat. Den hemska starten på årets silly season har fått mig att fundera lite över fenomenet och då framförallt när det gäller frågan om vilket år som egentligen var värst. Det hela mynnade ut i en klassisk och fånig lista över 2000-talets ”värsta” sillysar. Har du inget bättre för dig kan du ju alltid läsa den. I vanlig ordning börjar vi bakifrån med plats nummer fem…

5. Silly season 2004/2005

Silly season 04/05 kvalificerar sig enbart för att vi under den här vintern tappade David Marek till Häcken. Marek har alltid varit en personlig favorit och det kändes i hjärtat när han drog vidare till ön i norr. Med tanke på att Marek i dag spelar i Allsvenskan och ÖIS i Superettan hade vi nog gjort rätt i att försöka behålla honom. Sån’t svider. Fortfarande. Övriga spelare som försvann under denna silly season var dock rena dussinlirare. Jag menar, vem tusan saknar Atli Thorarinsson och Tryggvi Gudmundsson? Trist att säga det men jag gör det i alla fall inte.

4. Silly season 2002/2003

Om jag ska vara ärlig så är Silly Season 2002/2003 inte i närheten av sillysarna 2009/2010, 2003/2004 och 2006/2007. Nu snackar vi en helt annan division. Lite som ett mittfält bestående av Sebastian Johansson, Pavel Zavadil, Markus Gustafsson och Martin Dohlsten. Tre kan trilla boll, en sticker ut som en svart svan på en institution i vetenskapsfilosofi. Gissa vem? Under Silly Season 02/03 tappade vi Patrik ”Jag är nog egentligen ingen fotbollsspelare” Fredholm, Thomas Persstedt, Morgan Nilsson och min personliga favorit Joachim Karlsson. Hyfsade förluster men ändå ingenting om man jämför med senare års förluster. En promenad i Slottskogen med din käresta. Typ.

3. Silly season 2006/2007

Hur många lag klarar av en Silly Season där två tredjedelar av startelvan försvinner från klubben? Inte många. Det är inte heller många lag som upplevt en lika djävlig silly season som den som ÖIS upplevde vintern 2006/2007. Hur tusan ersätter man spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen? Enkelt, det gör man inte. Säsongen 06/07 var verkligen något utöver det vanliga. Riktigt kännbar. Efter den förnedrande degraderingen från Allsvenskan försvann följande spelare från ÖIS: Anders Prytz, Ailton Almeida, Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr, Clifford Mulenga, Robin Ganermyr, Elias Storm, Johan Anegrund, Tuomas Uusimäki och Axel Wibrån. Satan i gatan. Man tappar nästa andan när man ser hur klubben dränerades på kvalitet. För att inte tala om kvantitet. Mest smärtsamt, förutom förlusterna av Ailton och Grinola, var förlusterna av Prytzan, Anegrund och the man, the myth, the concept, the legend, the one and only Valter. Som grädde på moset var det här sillyn då vi värvade in spelare som Iheb Hamzeh och lånade in dekislirare som Ze Rony och Samuel Barley. Det enda goda som hände denna silly var väl att man bestämde sig för att flytta upp Ken Fagerberg och Peter Abrahamsson i a-truppen. I övrigt är den här vintern inget man vill minnas.

2. Silly season 2009/2010

Egentligen är det hugget som stucket mellan 2009/2010 och 2006/2007. I min bok fäller dock förlusten av Marcus Allbäck avgörandet. Degradering och Mackans beslut om att lägga skorna på hyllan är två rätt tunga smällar för en klubb att ta. Det är knappt att jag har återhämtat mig. Lägg där till Álvaro Santos beslut att försöka göra sig omöjlig i klubben samt förlusterna av Roy Miller och Åge Hareide (förlusterna av Martin Dohlsten och Christian Lindström är inte riktigt lika kännbara) och du har en av de värsta sillysar som jag har upplevt. Och det är bara januari. Undra vart det ska sluta? When will better come?

1. Silly season 2003/2004

Silly season 2003/2004 var en mardröm. Slutet på en dynasti. Typ. Hej då Afonso. Snyft! Hej då Hamrén. Buhu. Hej då Ulas. Suck! Hej då Jeff. *en tår trillar sakta ner för kinden* Hej då Bärkroth. Du kommer att saknas oss! Hej då allsvenskans vassaste passningsspel och frejdigaste offensiv. *hänger tungt med huvudet och fäster ett svart sorgeband runt armen* Sett till ren kvalitet har nog ÖIS aldrig tappat så mycket kvalitet och fotbollskunnande som man gjorde under silly season 03/04. Erik Hamréns spelfilosofi, gigantiska engagemang och stil, Afonso Alves fantastiska frisparkar och spektakulära halvplansraider, Jeffrey Aubynns flärdfulla dribblingar, precisa inlägg och sambadefensiv, Martin Ulanders vilja och löpkapacitet, och Robert Bengtsson-Bärkroths exakta försvarsspel. Jag skulle vilja hävda att i och med silly season 03/04 så tog vår senaste storhetstid slut. Efter det har det gått rejält utför. Därför placerar sig också silly season 03/04 i toppen av denna sammanställning av 2000-talets vidrigaste sillysar.

Och ja, rent tekniskt skedde ju inte alla dessa förluster under silly season men rent kontrakttekniskt gjorde de det kan man väl säga. Därför har jag valt att betrakta det som att affärer som gjordes upp och avslutades under pågående säsongen (t.ex. Afonso Alves till Malmö FF och Aílton Almeida till FC Köpenhamn) räknas in under efterföljande silly season. Det var så att säga då de lämnade klubben. Rätt eller fel? Vem orkar bry sig.

Avslutar hela den här posten med två högst subjektiva tio i topp-listor. En över de tyngsta förlusterna rent emotionellt och en över de tyngsta förluster rent sportsligt. Som vanligt har myntet många sidor och det finna alldeles säkert någon som har invändningar mot dessa tre listor. I sådana fall, låt kampen börja.

2000-talets tyngsta förluster (emotionellt)

1. Marcus Allbäck 2009/2010
2. Aílton Almeida 2006/2007
3. Valter Tomaz Jr 2006/2007
4. Markus Johannesson 2004
5. Magnus Källander 2009/2010
6. Anders Prytz 2008/2009
7. Paulinho Guará 2005
8. Johan Anegrund 2006/2007
9. Joachim Karlsson 2002/2003
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Afonso Alves (2003/2004), Ola ”Grinola” Toivonen (2006/2007) och Álvaro Santos (2009/2010).

2000-talets tyngsta förluster (sportsligt)

1. Erik Hamrén 2003/2004
2. Afonso Alves 2003/2004
3. Aílton Almeida 2006/2007
4. Ola Toivonen 2006/2007
5. Marcus Allbäck 2009/2010
6. Markus Johannesson 2004
7. Álvaro Santos 2009/2010
8. Paulinho Guará 2005
9. Åge Hareide 2009/2010
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Martin Dohlsten (2009/2010), Iheb Hamzeh (2007/2008) och Zoran Lukic (2006).

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha