Bellmans epistel n:o 10

Plötsligt utbrister han:

”Vad är det som gör att man år ut och år in går och tittar på sådan här skitfotboll.”

Uttalandet kom ifrån min supportervän bredvid mig på läktaren någon gång under andra halvlek när Norrby rullat in sitt andra eller möjligen tredje mål. Vi brukar kalla honom Superöisaren och det epitetet lever han sannerligen upp till då han kan stoltsera med att endast ha missat 9 hemmamatcher de senaste 45 åren. 9 stycken… och då var det dessutom lumpen som gjorde att han enligt lag tvingades avstå från 2 av dem. Med ett sådant ÖIS-hjärta har man rätt att anmärka på spelet då och då.

Faktum är väl att de flesta av oss känner igen sig i citatet ibland, eller egentligen rätt så ofta, men likväl går vi och i ur och skur och tittar på vårt kära Rödblått. Men visst är det skönt att trots förluster och trots bedrövligt spel kunna säga att det är skönt att vara ÖISare. Luttrad? Javisst.

ÖIS inledde första halvlek helt okej. Regnet hällde ner över Gamla Ullevi och gräsmattan var onekligen svårspelad. ÖIS kom till spel med ett gott självförtroende efter den senaste tidens vinster och nu skulle man bara knäcka Norrby.

En annan av mina andra ÖIS-vänner, som igår följde matchen tillsammans med mig, har bevakat en hel del matcher ifrån Söderettan i år och poängterade att Norrbys målvakt inte var mycket att hänga i julgranen. Det uttalandet skulle han få äta upp en kort stund senare.

ÖIS radade upp chanser i första halvlek och allt som oftast så var det Nico som skapade chanserna, men också Nico som brände chanserna och gång på gång var det riktigt fina parader av Norrbys målvakt. Sällskapet borde ha gjort ett par mål på alla chanser under de första 45 minuterna, men likväl var ställningen 0-0 i halvtidspausen.

Andra halvlek beskrev Superöisaren som en av de sämsta han sett under sina 45 år. ÖIS försökte pressa. Norrby försökte kontra. Spelet blev allt sämre. Båda lagens passningar hamnade allt oftare hos fel adress. Det mest underhållande under denna period var att räkna på hur många gånger Norrbys målvakt skickade ut bollen utanför sidlinjen efter en inspark. Reflexrädda kunde han, men insparkarna var det värre ställt  med. Efter att 4 insparkar i rad hamnat utanför vänster sidlinje började vi undra om det var någon på läktaren som målvakten hade hade något otalt med och som han således försökte sikta på.

Ni har så klart redan läst eller hört hur matchen slutade. Norrby gjorde först 0-1. ÖIS bytte ut Dennis och bytte in Elmander på topp och bildade ett till synes tremannaanfall. Tyvärr verkade laget inte ha gått igenom hur man ska spela vid en dylik formationsförändring. Detta ledde till att Lindström gick ner på vänsterbacken, samtidigt som Olsson och Lycén fortsatte att slicka kanterna. Med andra ord blev Seb helt ensam i mitten på ett tremannamittfält, vilket naturligtvis omöjliggjorde någon som helst form av konstruktivt ÖIS-spel under några minuter. Lindström återvände sedan till sin position på innermittfältet, men då klarade de 3 återstående backarna Leinar, Ervik och Bengtsson inte alls av att sköta försvarsspelet, vilket ledde till kaos och 0-2 och 0-3.

ÖIS fortsatte att pressa och Nico fick mycket välförtjänt reducera. 1-3, men det var för sent.

Jag avstår från att ta ut ÖIS 3 bästa spelare efter den här matchen och nöjer mig med att utse matchens ÖISare:

1. Nicolas Sandberg
Förvisso brände Nico alldeles för många lägen, men han var samtidigt ensam om att skapa massvis med chanser. Hade försvaret skött sin del igår så hade Nico slutat som matchhjälte med sitt ”1-0″-mål, som nu istället blev ett 1-3-mål.

Slutligen – Det blev en hel del diskussioner efter förra episteln och många olika åsikter vädrades vad gällde sommarens nyförvärv. Jag kan kort och gott meddela att jag står fast vid min åsikt.

Allra sist – Vi kan i alla fall glädja oss åt ett par intressanta derbyn nästa år. Qviding kommer ju som bekant att ramla ner. Men nu är det också klart att Utsikten har vunnit division 2. ÖIS-fest på Ruddalen nästa år kanske?