Efter regn kommer solsken…

Vi har fått in en gästkrönika, vilket alltid är trevligt! Beskyll inte Christian för den pajiga rubriken. Det var jag // Felix

Jag minns det som om det var gårdagen. Det var upplagt för fest; eller åtminstone för vinst och att nå kvalplatsen mot Superettan. Superettanhoppet hade både hunnits stängas och tändas flera gånger om – och nu återstod bara en match. En stor skara bortasupportrar, däribland jag och min kompanjon, begav oss till Skövde i hopp om att alla små pusselbitar skulle falla på plats. Ett Sylvia, som hade darrat något otroligt på slutet, skulle tappa poäng nere i Lund samtidigt som vårat allas Örgryte skulle vinna på en friidrottsarena i Skövde.

Som det började. Matchen hann knappt sätta igång innan Björkeryd kunde tråckla in ledningsmålet för Sällskapet. Glädjen var enorm; men ännu större skulle den bli när den mycket gamla måltavlan på arenan visade att Lund hade tagit ledningen mot Sylvia. Och ytterligare en gång! 2-0 till Lund – och vi (ja, jag säger vi) låg på kvalplats.

Visserligen hade Sylvia satt riktigt nerv i det hela innan halvtidsvilan genom ett reduceringsmål, men det var fortsatt ÖIS som hade andraplatsen i tabellen. 45 minuters fotboll kvar… ”Det här kommer gå vägen”, både tänkte jag och sade till min vän.

Men här slutade ju som bekant det roliga. Lund, som var ett av de starkaste hemmalagen i serien, men visserligen ingenting att spela för, blev i andra halvlek kraftigt tillbakapressade av ett jagande Sylvia. Därför kom också ganska logiskt 2-2 på vad, om jag minns rätt, var en straffspark. Jag minns fortfarande den stora sucken som spred sig över den gamla träläktaren i Skövde… Vad som såg så bra ut höll nu på att glida oss ur händerna.

Än mer ur våra händer gled det när Leinar & Co misslyckades med sin offsidefälla. Istället för en avblåsning rusade, numer VÅR viking, Emil Karlsson mot Peter Abrahamsson i Öisburen. Med en tåspets tryckte han in kvitteringen bakom Peter. ”Inte den där jäveln med håret igen”… Hans insats på Ullevi i premiären hade etsat sig kvar på minnet. Skulle han sänka oss än en gång?

Den numer sönderhoppade träläktaren agerade nu grund åt en mycket uppgiven supporterskara. Perioderna mellan sångerna från Östra Stå blev allt längre – och kraften i sången allt tunnare. Trots Gellermans ivriga försök att få oss att stötta laget var det mer eller mindre stendött.

Matchklockan gick i ett ruskigt tempo. Den passerade 80 minuter – och Öis, som spelade i en kraftig motvind, klarade knappt att komma till en målchans. Jakobsson hade satt in Clarholm för att kunna slå långt; något som hackade betänkligt i vinden. Men så! Straff! Från ingenstans…

Leinar kliver fram. Ni minns det lika väl som jag. Pang. Stolpen. ”HELVETE!”. Slutresultatet skrevs till 1-1 och säsongen var över. Visserligen gjorde ju Sylvia ett 2-3-mål i Lund, vilket hade gjort ett straffmål av Leinar helt meningslöst. En liten tröst i all misär som just då huserade inombords.

Vi satt kvar länge, min polare och jag. Tomhet. Allt var tomt. Visserligen hade i alla fall jag redan innan säsongen sagt till mig själv att ”det är enbart en bonus om ÖIS lyckas ta sig upp”, men när det var så otroligt nära att få kvala om avancemanget var allt så tungt. ”Är det värt det?”, tänkte jag. Att lida så förbannat. Hela. Jävla. Tiden.

Svaret är egentligen hugget i sten. Självklart är det värt det. Nu har det gått några månader sedan det trista slutet i Skövde och på andra sidan dörren väntar en ny, härlig, ÖIS-säsong. Prytz har tillträtt på tränarposten och ett knippe nya spelare har tillkommit. Målskyttet, som till stora delar var vår (eller Nicos?) stora akilleshäl förra säsongen, ser numer ut som något som inte kommer att vara en bristvara under säsongen. Visserligen ryckte jag en aning på ögonbrynen efter de inledande matcherna där varken Vikingen Karlsson eller Johan Hedman hittade nätet – men vad träningsmatcherna har lidit så har den tvekan försvunnit. Hedman har visserligen betydligt mer att bevisa för att vara en startman i anfallet – men Emil Karlsson har bevisat att han under säsongen med all säkerhet kommer sänka lag på samma sätt som han sänkte ÖIS under förra säsongen. Det enda man kan sakna hos honom är ett litet större lugn vid avslutningslägena – det är inte nödvändigt att skjuta genom både målvakt och nät för att göra mål. Faktiskt.

Och så jokern. Ja, jag kallar honom det – Oskar Wallén. Här har vi ett sparkapital från förra säsongen. Vilken målspruta. Vilka fötter. Vilken styrka. Kodesonen har verkligen kommit rätt in i det från första början i år; och alla de mål han har gjort hittills på försäsongen vittnar stort om det.

Min kompanjon, och tillika skribenten här på Sambadefensiv, har under hela vintern, ja ända sedan debaclet i Skövde, hävdat att ÖIS ska vinna serien den här säsongen. Självklart inte mig emot om så skulle bli fallet. Däremot höll jag igen med att vara bensäker på en sådan sak innan spelartruppen blivit något sånär fulländad. Nu är jag beredd att instämma. Laget ser urstarkt ut – från målvakt till anfall. Igår fick seriekonkurrenten Qviding FIF smaka rejält. Sju förbannade noll. Det är ord och inga visor det.

Två träningsmatcher återstår. Sedan börjar det vi alla så ivrigt väntar på. Seriestarten. 18 dagar kvar. Ynka 18 dagar. Så det finns inget att vänta på. Pallra dig till närmaste ICA, inhandla ett paket havregryn och lär dig hur du kokar havregrynsgröt – för den 16:e april ska varenda en som äntrar Gamlas Ullevis läktare var fulladdad av energi. Från läktarplats ska vi sätta ton och bära fram vårt lag. Det här är säsongen då det händer. Både på läktaren och på plan!

Och för att avsluta med något positivt. Det ser bättre ut än på mycket, mycket länge.

// Christian Börjesson