Första förlusten – nu är vi igång!

NU är vi igång. Så här skall det kännas. Det är inte fotboll och det är inte ÖIS om käftsmällarna inte börjar med en gång. Det här är kanske den mest lättigenkännliga känslan som existerar i ens kropp. Den är så oerhört tydlig. En känsla med en oerhört hög högstanivå. Det bästa argumentet jag kan komma på för att det är den tydligaste och mest igenkännliga känslan är att behovet av att förklara hur den känns inte finns. Ni fattar redan. Alla känner den här och nu. Och det är därför ÖIS-säsongen 2016 är igång på riktigt.

Misären åt sidan. Matchen åt sidan. Det här blev ju trots allt en premiär där Östra Stå blev Östra Stå igen, på riktigt. Det finns två ställen på Gamla Ullevi där ståplats är ståplats på riktigt, och det är de två nedre kortsidorna. Idag äntrade Östra Stå den ena av dem för första gången. Jag har påpekat det förut, och det tåls att upprepas, hur viktigt det är för ÖIS som klubb att Östra Stå lever och verkar som den skall göra. Det är tidigt att utvärdera saker och ting efter en match, men det är inte orimligt att tro att det här kan bli riktigt bra.

Tifot var av högsta klass, som vanligt, och när även sången under 90 minuter är detsamma så är det svårt att hålla sig ifrån att bli väldigt nöjd. Matchen var sval, resultatet var uselt, men läktarprestationen var bra, och då finns det något att bygga vidare på. Den bästa hemmapremiären, läktarmässigt, under min tid på Östra Stå vill jag kalla detta, och det får en att för några sekunder glömma bort vad som hände på gräsmattan.

”Nu är det färdigflyttat” löd slutorden i en text i den så fina ”Blickfång” som gick att köpa på Östra Stå innan matchen och i paus. Det kanske är så. Det kanske är färdigflyttat nu. Vi kanske skall göra den här ståplatssektionen till vårat hem, på riktigt. Så mycket som det går att skapa ett hem på Gamla Ullevi, åtminstone.

Lyckan är inte vår känsla. Den känner man knappt igen när den kommer längre. En bra läktarinsats skapar inte lycka. Den skapar måhända ro eller hopp, men det är de där 11 spelarna på planen som skall skapa lyckan. Den motsatta känslan är den som är där nu, och det är spelarna och tränarna som har skulden för det. Ängelholm är en klubb som inte borde få spela på den här nivån, men ändå är det ett lag som i detta nu uppenbarligen är bättre än oss.

Det går att skylla förlusten på många olika saker. Det är egentligen inget som sticker ut åt varken det ena eller det andra hållet. ÖIS var inte tillräckligt bra idag. Man var tillräckligt bra för en poäng i match ett, nu var man inte det. Jag tror inte nödvändigtvis att det är det här så här som ÖIS kommer att visa upp sig under de resterande 28 matcherna. Det kan vara så, men det kan också bli bra. Försvarsspelet ser inte bra ut, men det ser inte heller uselt ut. Mittfältsspelet har sina ljusglimtar, och det finns en mycket högre nivå i kroppen på våra forwards. Visst, ett av de stora grundproblemen går fortfarande vid sidan av planen och instruerar spelarna vad de skall göra, men jag tänker inte döma ut det här laget än, trots det.

Ett derby är tre omgångar bort, det är då vår form skall ta fart på allvar. På läktaren har vi bara värmt upp inför just derbyt. Visst hade man velat ha de extra 1200 personerna på läktaren som GAIS lyckades locka till sin premiär, men så länge Östra Stå är vad Östra Stå är och så länge GAIS fortsätter vara det de alltid varit, så kommer vi att ta det där. Så är det bara.

Assyriska borta är knappt sex dygn bort. Det finns ingen anledning att gräva ner sig redan nu. Östra Stå skall leva även i Södertälje på söndag.

Avgå, Lantz! In med Hannes! Krossa Assyriska!