En titt i backspegeln med Mats Janson

I höstas hoppade klubbchef Mats Janson till mångas förvåning av sitt uppdrag efter två intensiva år. Nu, ett antal månader senare, kontaktade Sambadefensiv honom för en längre intervju och en chans att plöja igenom en hel del av hans tid som klubbchef i ÖIS, varför han slutade och vad som stundar härnäst.

Då samtalet varade under drygt 40 minuter är det uppdelat i ett antal episoder. Här kommer den första.

***

Ta det från början: hur gick det till när du kom till ÖIS?

Det var en rekryteringsfirma som kontaktade mig runt årsmötet vilket jag har för mig var den nionde mars (2011). Då jobbade jag som marknadschef i Lindome GIF och jag tackade egentligen nej till jobbet både en och två gånger då jag trodde att det skulle bli för betungande.

Jag har en dotter som bor hos mig varannan vecka. Hon var 12 år då. Men jag fick sagt till mig att det skulle fungera. Jag skulle arbeta mer ena veckan och mindre den andra veckan. Då hoppade jag på det eftersom det kändes som en kul utmaning.

Att det skulle vara överdjävligt i början hade jag räknat med, men det var överdjävligt, överdjävligt mycket med många grejer som poppade upp här och där. Det var en tuff situation i och med att de flesta i personalen slutade. Jag fick allting i knäet.

Det var en viss tveksamhet till att tacka ja?

Ja, jag trodde att det skulle gå åt oerhört mycket tid men fick då utfästelse om att det skulle finnas en hel del ideella krafter vilket det senare visade sig att det inte fanns fullt ut.

ÖIS situation var minst sagt utsatt. Varför nappade du ändå tillslut?

Det är en anrik förening och jag såg det som en kul utmaning. Jag fick utfästelser om att klubben verkligen trodde att jag var rätt man för jobbet.

Kände du till ÖIS situation fullt ut eller var det något du fick sätta dig in i?

Det poppade upp en hel del saker efteråt, saker som inte ens interimstyrelsen kände till. Dessa var tvungna att brandsläckas.

Missnöjd över att du inte fick allt på bordet?

Nej. Jag tror inte ens att alla visste allting heller. Situation var så extrem. Jag vet inte om det är någon klubb på elitnivå som gått i konkurs tidigare. Några har degraderats, så som Örebro på grund av dålig ekonomi – men jag vet inte om de kursade eller inte.

Kunde du verkligen föreställa dig hur mycket arbete det var – eller kom det som en käftsmäll?

Jag trodde att jag kunde föreställa mig att det skulle vara sanslöst mycket, men det blev ännu mer.

Vad för saker var det som ploppade upp?

Svårt att gå in på detaljer. Men i och med att flera av dem som varit i föreningen länge lämnade så blev det luckor. Vem skulle göra det och det. Jag fick gå in och pilla lite överallt. Det var ungdomsverksamhet, försäljning och fakturering. Därför tog det ett tag innan man fick saker i ordning.

Inte heller fanns det någon fotbollsstyrelse. Den blev inte vald förrän 25, 27 maj 2011. Fram tills dess hade jag inte riktigt någon att bolla med.

Hur många timmar var en genomsnittlig arbetsdag?

Det första året jobbade jag någonstans kring 80 timmar per vecka. Under det andra året kunde jag hålla det kring 60-65 timmar per vecka – men det fanns veckor då det var mer än så. Jag kände att det var ohållbart. Jag försummade min dotter.

Men du klarade ändå av det i två år.

Jag var väldigt nära att hoppa av redan hösten 2011. Jag hade då en dialog med fotbollsstyrelsen och vi fick anställt Cristian John som tog sig an ungdomsverksamheten. Hade vi inte gjort det hade jag förmodligen klivit av redan tidigare.

Det kändes som att du slet dag och natt.

Det var mycket. Samtidigt var det roligt. Jag ångrar det inte.

Bland supportrar spreds en stor uppskattning. Nåddes du av det?

Jag vet inte varför, men jag kände själv att det blev en väldigt stor uppskattning. Men jag inte själv peka på varför. Om det var för att jag tog mig tid att lyssna och svara på frågor som kom kanske, jag vet inte, men jag kände att det fanns en uppskattning inom supporterleden.

Mer i detalj. Varför hoppade du av efter två år?

Det hade växt fram under sommaren 2012. Jag kände att det inte skulle gå att fortsätta så där. Jag försummade min dotter, helt enkelt. När vi väl spelade 0-0 mot Karlstad den 20 oktober kände jag ingen glädje. Inte det minsta, vilket var en konstig känsla. Istället kände jag bara lättnad. ”Ah, nu är det över. Nu tog vi klivet upp och nu kanske det kan bli lite ro ekonomiskt och sportsligt.”

Men jag hade inte sagt ifrån innan för jag ville inte störa det sportsliga. Jag ringde och sade upp mig dagen efter.

Du var inne i din bubbla?

Ja, det var en bubbla. Tyvärr var det några andra som kände ungefär på samma sätt. Kraven var så uppbyggda att vi måste ta oss upp i Superettan, så det blev bara en stor lättnadskänsla. Oerhört konstigt.

Så mycket folk som kom fram och gratulerade. Marcus Allbäck, styrelsefolk, företagspartner etc, och jag kände bara tomhet.

Hur länge grubblade du intensivt på att hoppa av? Sedan hösten 2011, eller fanns det en mellanperiod där det flöt på?

Det flöt på under vintern. Därefter blev det tufft igen och då kom tankarna. Jag har själv varit arbetsgivare då jag var researrangör länge – och när man börjar fundera så är frågan om man inte skall lämna. Har tankarna väl återkommit oftare och oftare är man nog inte rätt man på rätt plats.

Vad var reaktionerna när du sade upp dig?

Jag hade antytt det tidigare så för styrelsen kom det inte som någon större överraskning. Det låg uppe på bordet redan ett år tidigare. De hade koll på hur situationen var.

Hämmade det dig att du kände på dig att du skulle sluta?

Nej. Som människa är jag sådan att jag kör i 110 om jag väl ger mig in i någonting. Jag bromsade inte ned någonstans utan försökte göra det professionellt hela vägen igenom.

Vi lyckades göra en enorm 125-öresmatch. Det var all time high vilket talar sitt tydliga språk kring att jag inte bromsade in utan snarare tvärtom för att se till att få in mycket pengar på den matchen.

När jag fick de första rapporterna om publiksiffran kände jag glädje. När klockan var kvart över sex var jag fruktansvärt orolig. Det hade ösregnat i fyra timmar och jag såg nästan inget folk på läktarna. Då blev jag orolig av ekonomiska skäl. ”Har vi lagt så mycket tid och kraft på den här matchen och så kommer inte publiken?”.

Kvart över sex fick jag en rapport att vi redan hade 2 142 personer inne på arenan. Då kände jag att ”det här går nog”. Jag stod då i restaurangloungen och tog emot partners, delade ut matkuponger och minglade vilket gjorde att jag inte såg att det hade fyllts på på den över läktaren ovanför där jag stod. I och med att det regnade så brutalt var det ingen som satte sig längst ned.

Det nådde mig sedan att det kom ungdomslag från Kode, Zenit, med flera. Kode IF hade till och med två bussar. Det drällde in träningsoveraller och då kände jag att vi hade gjort någonting väldigt bra.

Du nämnde att din dotter kom i kläm. Men hur mådde du?

Jag kände signaler när man till och från hade dålig sömn, problem med magen, etc. Vanliga signaler som kroppen ger ifrån sig när man stressar för mycket. Jag försökte återhämta mig genom att ta någon dag eller eftermiddag ledigt ibland för att komma ned i varv, men det är svårt när man är där och det rullar hela tiden.

Vad har du för känslor och tankar om dina två år i ÖIS?

Jag ångrar det inte. Det var två roliga år. Men samtidigt måste jag säga att beslutet att sluta var det bästa beslut jag någonsin fattat. Jag kände att jag var tvungen att prioritera hälsan men framför allt min dotter. Det hade inte gått att fortsätta tugga på i samma tempo.

Hade du hoppat på ett liknande uppdrag igen nu när du vet vad det innebär?

Jag hade velat ha fler förutsättningar klara för mig. Att veta vad som gäller. Men hypotetiska frågor är svåra att svara på.