Nov 262012
 

Så var det dags för den sista delen av tre av vår intervju med David Leinar som går under namnet ”Med bindel om armen”. Sambadefensiv skulle vilja ta tillfället i akt och tacka David för att han ställde upp och gör vårt arbete möjligt. Stort tack. Här är den sista delen av intervjun!

Vi har tidigare varit inne på ämnet med de unga spelarna, är du förvånad att det är så många unga spelare som har lyckats kliva fram under de här två åren som laget har befunnit sig utanför elitfotbollen och med kliva fram menar jag att dom har klivit fram och gjort skillnad för laget?

Förvånad är jag väl inte direkt efter Jakobs kometkarriär i fjol när han spelade sin första träningsmatch mot Varberg på bortaplan och gick in och spelade innermittfält hela den andra halvleken och man tänkte: ”Vad fasen gör han” han gick in och var bara helt respektlös och spelade som om han var lika gammal som ”Källa” med en naturlig mognad och en trygghet i sitt spel.

Så tack vare det var jag inte ens förvånad när Filip kom från ingenstans i år liksom. Det är häftigt att se dom här unga växa. Det är häftigt att se att dom har rätt mentalitet framförallt. Många unga som kommer fram idag tror att dom är bättre än vad dom egentligen är och fokuserar därför inte på rätt saker utan skenar lätt iväg och tänker på att dom ska spela i Premier League eller Serie A istället utan att först och främst ta en startplats.

Så jag tror att det är deras mentala bit ihop med deras stora talang som har gjort att dom har lyckats så fort. Som du säger så är dom inte bara en del av truppen eller startelvan utan många matcher dominerar dom ju i Division 1 första och andra året som vi pratar om Jakob och Filip.

Men sedan har vi ju också Jocke Hall och Jeremejeff och dom här spelarna som är vid sidan om som kanske inte har fått spela och utmärkt sig lika mycket men dom kan ju även dom göra fantastiska träningar och dominera fullständigt när det flyter på för dom. Så där har vi också ett sparkapital som gör att dom kan spela ännu mer och växa ännu mer.

Om vi ser tillbaka på dom senaste säsongerna så har det ju varit Markus Gustafsson som slog igenom 2009, Jakob Olsson 2010, Jakob Lindström 2011 och Filip iår. Vem tror du tar steget nästa år och blir den unga spelare som alla kommer prata om?

Det lättaste att svara på den frågan just nu är väl Henrik Carlsson i och med att han är den som har tränat med oss mest. Han är en riktig målskytt ser man och det har han bevisat när vi har avslutsövningar och när han får lägen på träningar och så. Så just nu är det väl han som ligger närmast till hands.

Sen har jag väl inte sett tillräckligt mycket av dom andra. Jag tycker att Daniel Carlsson har varit jätteduktig när han har kommit upp och tränat. Hawunger har också varit jätteduktig när han har kommit upp. Så det finns många som mycket väl kan ta klivet och göra samma raketkarriär som de andra två.

Nu när det har kommit upp så många unga. Vad blir då din roll som lagkapten och lite äldre i sammanhanget i detta? Blir ditt ansvar större nu jämfört med de tidigare åren då det har varit en lite högre medelålder?

Ja, det blir det väl men det är nog egentligen allas ansvar. Framförallt alla äldres ansvar att dela med sig av sin erfarenhet och liksom bara snacka med de yngre och ge lite tips och sådant. Eller helt enkelt bara få dem att känna sig trygga och kan spela på det sättet dom gör på träning när det blir match och kanske helt plötsligt är 5000 på läktarna. Att då få dom att tänka att det bara är en vanlig träning. För så duktiga är dom.

Sedan gäller det väl att hålla samman gruppen så att det är en enhetlig grupp. Och inte dom äldre mot de yngre som det ofta blir. För den grupperingen som det ofta mer eller mindre har det absolut inte varit i år och det tror jag är en utav styrkorna. Det spelar ingen roll om man är född -95 eller -79 man har lika kul tillsammans med den som är hälften så gammal som den som är jämnårig och det tror jag gör att dom kan känna sig tryggare och vågar vara sig själva såväl på träning som match och såväl vid sidan om planen som på planen.

Förr pratades det om att dom unga skulle lära sig sin plats i gruppen och visa hänsyn. Men det börjar växa bort eller?

Ja, på gott och ont kan man väl tycka. Jag är ju gammal och har gått den gamla skolan med att pumpa bollar och putsa skor och liknande. Det där försöker man väl ha kvar lite av. Även om du spelar en viktig roll i startelvan och är ung så måste du ändå ta ditt ansvar och det tror jag ändå är en viktig del så att man inte tappar allt och Hasse får gå och bära allting som materialförvaltare liksom.

Men den hårda biten att man ska putsa skor för de äldre och sånt har väl växt bort.

Men det minns jag när jag var yngre så fick man ju höra ”Ni har det så bra nu, ni skulle sett när jag var ung” Sa dom gamla då så att det har förändrats en hel del. På gott och ont. Men jag tror att det är lättare för dom att ta plats och känna sig välkomna idag än vad det var då. Sen är det nog många unga som de hämmar också för att dom tar för enkelt på det hela. Men som sagt våra unga har huvudet med sig och skenar inte iväg på något sätt utan dom tar det ansvar som krävs. Det är bra

Känner du dig uppskattad av dom yngre då?

Ja då det tycker jag. Vi har som sagt en god relation både gamla och unga. Så jag hoppas att dom uppskattar mina små tips här och var för även om jag tror att dom når längre än vad jag någonsin har gjort så är dom inte där än. Därför hoppas jag att dom tar åt sig vissa saker i alla fall.

Under året har det mesta rullat på enligt planen. I alla fall har det sett ut så från läktaren. Hur har din roll som lagkapten blivit i detta. Har du behövt ta någon spelare åt sidan någon gång och fått be honom lugna sig eller hur har det sett ut?

Nej, faktiskt inte. De unga har huvudet med sig och dom har rätt karaktär.

Jag syftade inte bara på dom unga utan på hela laget.

Nej, nej vi har ju diskuterat i gruppen och vi har ju sagt det efter varje match i år att även om vi har vunnit eller spelat lika och till och med den förlusten vi fick att vi det bättre laget och det finns inget lag som är lika bra. Så det viktigaste har väl varit att förbereda gruppen på att det är ett jobb som krävs för att vinna. För att även om vi har vunnit med 6-0 matchen innan så är det en ny dag och ett nytt motstånd som vi står inför. Är inte vi på topp så kan vi lika gärna förlora, gör vi inte målen även om vi spelar hur bra som helst så kan det bli 0-1 som mot Qviding. Så man får aldrig slappna av och ta för lätt på jobbet för då kan det lätt bli bakslag.

Hur ska ni göra för att behålla den här känslan också över nästa säsong? För ni lär ju möta bättre motstånd och ni kommer troligtvis inte springa hem serien lika lätt nästa år.

Det är klart, vi kommer inte springa igenom superettan lika lätt men det handlar ju där också om att ta jobbet försöka behålla den anda som finns i gruppen nu. För vi vet att vi har ett riktigt bra lag. Vi slår ju ändå Degerfors med 3-0 när dom inte saknar allt för många även om dom var i en tung period. Men vi måste ändå ha med oss det att vi har ett riktigt bra lag och har en bra chans mot alla superettalag också. Men det är ju också viktigt att alla är inställda på att det kommer bli en tuffare säsong. Det ska väl mycket till för att vi ska gå igenom superettan med endast en förlust. Det handlar ju liksom om att kämpa i 90 minuter varje match och ta så många poäng som krävs för att hänga kvar först och främst. Och så får vi hoppas att dom yngre får ta ett steg till.

Hur ser du på nästa år för din egen del?

Jag har börjat prata med Kent inför nästa år för jag tycker fortfarande att det är kul med fotboll och jag hoppas att jag har mer att ge på planen. Och jag hoppas att kunna stötta de yngre även nästa år när det blir tuffare i superettan. Jag ser fram emot roligare matcher.

Om vi ser ännu längre fram, hur länge tror du att du kan fortsätta. Om du skriver ett kontrakt nu, då blir det ett år eller?

Så långt har jag inte tänkt. Mitt kontrakt har ju gått ut men jag har väl inte tänkt så mycket egentligen. Jag har inte tänkt alls på att sluta och jag har inte tänkt på hur länge jag ska hålla på heller men det är väl inte omöjligt att det blir ett år i taget. Det handlar om att kroppen ska hålla och framförallt att man har ambitionen att göra bra ifrån sig på planen. Men så länge som det är så ser jag ingen tidsgräns. Folk blir ju äldre och äldre på fotbollsplanen och det beror väl på att man är mer grundtränad nu än vad man var för några år sedan. Så jag har inget bestämt än. Det får komma naturligt när det inte känns roligt längre eller när kroppen säger emot. Men än så länge känns det bra.

Du har varit väldigt förskonad från skador.

Ja det har jag varit ochd et underlättar ju så klart. Så fort alla krämpor börjar komma så blir det ju tyngre. Men vi får ju hoppas att dom håller sig borta ett tag till.

Men är det bara ÖIS som gäller inför nästa säsong?

Ja det där ju min förhoppning. Jag känner inget behov av att flytta, jag trivs jättebra i klubben och med lagkamraterna och det är klart att man har ju fått ett riktigt ÖIS-hjärta efter dom här åren. Man har varit med om uppgång och fall. Eller mest fall visserligen men nu på slutet har det ju i alla fall varit lite positiva tongångar så det är klart att man vill kriga vidare för klubben.

Som en parentes när vi pratar om andra klubbar så såg jag (Felix) en intrvju med dig strax efter konkursen där du pratade om att det fanns intresse från en engelsk klubb för dig. Vilken var det?

Ja, du vilken var det? Det var något Championshiplag utanför London. Vi tittade på hus där till och med. Något lag norr om London. Förr om åren var det ju ganska vanligt att det ringde någon agent som hade någon ingång någonstans men det blir oftast inte så mycket konkret. Det var nog bara Leeds när jag var över där och tränade en gång.

Jaså? Var det ett provspel när du var yngre eller?

Nej det var 2007 strax innan vi gick upp med LSK. Yngre var jag väl visserligen men det är ju inte så längesedan.

Vem var det som var tränare i Leeds då?

Den gamla Chelseaspelaren Dennis Wise och han som också spelade i Chelsea och Tottenham. Kommer inte ihåg vad han hette. Fransman var han iallafall. (Efter lite efterforskningar har Sambadefensiv kommit fram till att det var Gus Poyet) Jag snodde hans mössa kommer jag ihåg.

Det var bara en parentes. Har du några planer på vad du själv ska göra efter karriären?

Nej det har jag väl inte. Jag kommer nog jobba på samma sätt som jag gör idag på något sätt. Sedan gör jag det gärna i en idrottsförening och gärna i ÖIS ett tag framöver.

Du har inga planer själv på att bli tränare (Som Dennis Wise)?

Jag har ju en tränarutbildning. Jag gick ju den 2010. Så jag har ju avancerad nivå så jag får ju träna i superettan. Så jag kanske blir tränare här, haha.

Är det något som lockar dig?

Jag har ju alltid tänkt att jag skulle bli det. Det var ju därför jag tänkte att jag kunde väl gå den kursen då. Det var ju Dennis Jonsson som hade sökt då och så tänkte jag att då kan väl jag också göra det, bara för att. För på den tiden spelade man ju bara fotboll, man gjorde ju inget annat. Så då tänkte jag att då kan man ju göra det vid sidan om ifall att och känna sig för lite.

Men jag tyckte att det var kul när man väl var där och körde lite praktik och sånt men jag är väl inte helt säker längre på att jag vill göra det. I och med att man har ju levt på fotbollen både ekonomiskt och inte men man har ju haft sena kvällar och varenda helg uppbokad så den biten ser jag jag fram emot att man får lediga helger och kan gå och titta på ÖIS när man har tid och lust framöver. Så att det inte är något måste längre. Det där får man ju inte riktigt om man är tränare direkt efter karriären. Men jag hade ju kunnat tänka mig att suget kommer tillbaka när man har varit borta ett tag. Det där kan ju ta en månad eller så tar det fem år men jag tror väl att man gärna vill tillbaka på något sätt. För att även om man jobbar vid sidan av här i framtiden så är det ändå en skillnad att inte att kretsar kring fotbollen.

Fast det är klart, om man själv slutar så kanske suget kommer ganska fort. Vad vet jag? Men nu har jag i varje fall den grunden att stå på. Sedan får jag väl säkert utöka den om jag ska bli tränare längre fram för den håller väl inte hur länge som helst.

Men det är i alla fall inte omöjligt att jag blir tränare när det väl är dags.

Nov 222012
 

I följande del av ”Med bindel om armen” kommer David Leinars sejour i ÖIS från och med 2009 till 2011 års slut att sammanfattas. Tyvärr, kan tyckas, kommer en del gammal skit i att grävas upp och ältas ännu en gång – men dessa år är förknippade med en hel del motgångar så det är ganska så oundvikligt. Dessutom får vi ändå ta och säga att det är intressant att höra vad David Leinar har att säga om både det ena och det andra från dessa år. Bland annat pratar vi om den kräftgång som var 2009, om den där natten då Öisgården vandaliserades, om Janne Carlsson och den hotbild som fanns mot honom men även lite mer positivt i form av vad supportrarnas ihärdiga sjungande i bortamatchen mot Elfsborg egentligen betydde. Under 2010-snacket kom Álvaro Santos namn upp till diskussion men vi frågade självklart även kring det där kryssrekordet. Well, resten är upp till er att läsa. Den tidigare delen av ”Med bindel om armen” handlade om David Leinars karriär innan han kom till ÖIS och går att läsa här.

Du kom till ÖIS 2009. Det måste ha varit positiva vindar här på Öisgården där och då?

Absolut. Det var det. 2008 var en fantastisk säsong rakt igenom. Allbäck hade kommit tillbaka och ÖIS var ”hemma” i Allsvenskan igen där de skulle vara. Det är klart, kommer man från en klubb som Ljungskile där alla är ideella, har en pensionär som jobbar som kassör och allt vad det innebär så är det klart att det kändes riktigt häftigt att få komma hit med tanke på de spelare som fanns. Álvaro, som man hade följt när han slog igenom i Helsingborg, värvades. Det var hur många som helst som jobbade här uppe på Öisgården också. Det var en helt annan proffsighet. Allt var positivt och det kändes hur bra som helst.

Sedan kom 5-1-förlusten mot GAIS och därpå förlust efter förlust. Kan man beskriva vändningen från det positiva som var till att bli helt becksvart?

Ja, men så är det ju. Framför allt så tror jag att den 5-1-förlusten tog rejält på alla spelare och hela klubben egentligen. Man hade gått och laddat så länge och allt var så positivt sedan 2008 och hela klubben hade byggts upp igen. Så det var ett riktigt dråpslag som vi åkte på i den matchen. Sedan tuggade det bara på i den där dimman och det är knappt så att man minns de där matcherna. Man bara förträngde allting. Man har inte mycket minnesbilder kvar. Det var bara en gråzon alltihop och det tärde mycket på alla spelare. Det var en oerhört tung vår.

Ni förlorade mot BK Häcken och efter det blev Öisgården vandaliserad. Janne Carlsson fick även en hotbild mot sig. Hur hanterade klubben det? Hade ni några möten?

Tyvärr kommer man ihåg sådant mer än den sportsliga biten. I början av säsongen samlades vi en del på Gamla Ullevi inför matcherna. Det fick vi absolut inte göra utan vi var tvungna att åka buss dit och buss tillbaka hit efter matcherna för säkerhetens skull. Det är klart att det blev påtagligt när vi fick lägga så mycket kraft och energi på säkerhet istället för att försöka vända den negativa trend som var. Det var mycket onödig energi som gick till onödiga saker.

Var du rädd på riktigt någon gång?

Nej, det var jag inte. Det kom väl aldrig så nära inpå även om det var obehagligt när man kom hem efter en match och det stod folk här i mörkret och skrek om avgångar hit och dit. Men framför allt där mot Janne Carlssons hus när hans dotter var ensam hemma. Det var ett uppvaknande för de flesta i klubben och det var lite droppen som rann över där, kändes det som. Det var ett övertramp som inte kändes helt OK. Så klart får de vädja sitt missnöje på matcher och så – gapa och skrika på spelare – men när det drabbar tredje part så är det tråkigt.

Vet du om det var någon annan som tog mer illa upp än dig själv?

Nja… Det är klart, vi hade lite möten om säkerhet hit och dit. Hur vi skulle försöka att tackla allting, men jag tror inte att det gick så långt att spelarna var rädda. Nej, så upplevde i alla fall inte jag det.

Kände du någon gång att du ville härifrån?

Absolut inte. Vi hade fortfarande en halv säsong på oss att försöka vända på det. I många matcher var vi med men det var bara det att vi släppte in fler mål än vad vi gjorde. Även om det var jämnt på plan så förlorade vi med 2-1. Så vi trodde på det sportsliga hela vägen och det var det vi kunde fokusera på och det enda vi kunde påverka. Sedan var det bara att hoppas att de på sidan av planen – de här uppe på Öisgården framför allt – skulle lösa säkerheten så att vi kunde fortsätta.

Elfsborg borta är en match som många supportrar bär med sig än idag trots förlusten i och med att de stod kvar och sjöng i 20 minuter. Hjälpte det er någonting just då?

Det gjorde det absolut. Det var många utav oss spelare som blev berörda och stärkta. Vi tyckte vi gjorde en kanonmatch på plan och var med Elfsborg länge. Vi fick stryk med 3-0 men det kändes ändå som att vi spelade riktigt bra fotboll. Det var väl Åges första match om jag inte minns fel.

På något sätt, i och med den positiva känslan både från spelet men framför allt från supportrarna som stod och sjöng ”Vi ger aldrig upp, vi älskar ÖIS” – det klingar så fort jag tänker på den matchen – så det var stort och det blev nog lite utav en vändning där för både supportrar och spelare. Det var en häftig känsla.

Sedan kom Åge Hareide, Sebastian Johansson, Roy Miller Hernandez bland annat. Sånär klarade ni att hämta ikapp till en kvalplats. Varför började ni att ta poäng helt plötsligt?

Mycket så klart i och med att Åge kom in. Det skall man inte förringa. Ett nytt tänkt och en proffsighet ut i fingertopparna. Han gjorde det riktigt, riktigt bra samtidigt som Sebban kom in och gjord det väldigt bra på mitten. Roy med den erfarenheten han hade. Så det var många faktorer som gjorde det. Men vi trodde på det. Som jag sade tidigare: vi var inte uträknade i några utav matcherna på våren heller egentligen. När vi kände att det gick med oss lite så höjdes självförtroendet oerhört direkt vilket gjorde att vi hade någonting att tro på. ”Vi kan vinna matcher”, liksom. Så självförtroendet skall man inte underskatta utan det gjorde mycket. Men Åge har stor del i det så klart.

Tyvärr räckte det inte till en kvalplats även om det var nära. Istället satsades det mot Allsvenskan 2011 vilket tillslut mynnade ut i en konkurs. Visste du att det var så illa med ekonomin eller var det som en falsk trygghet, ”det kommer inte att bli så”?

Under 2010 när vi spelade i Superettan så hade jag inte en aning om att ekonomin var som den var. Då var man endast spelare så då hade man inte den inblicken på det sättet men det var väl lite locket på utåt också rent generellt i klubben. Så jag i alla fall – jag skall inte prata för de andra spelarna – hade inte en aning om att det var så illa ställt ekonomiskt så det kom som en överraskning.

2010 var Álvaro Santos ett ganska så hett samtalsämne. Han sade i tidningen att han var för bra för Superettan och skall man vara helt ärlig bar han på några kilo för mycket. Blev allt tjat kring Álvaro frustrerande för er andra spelare?

Det kan jag inte säga att jag tyckte. Álvaro hade lite otur och han var väl halvskadad redan när han kom 2009 och han blev väl aldrig riktigt frisk. Han kunde inte göra sig själv rättvisa. Man hängde med och såg lite av den hets som var men det var lite uppförstorat att han var överviktig trots allt. Det var inte så farligt som det ser ut. Han har sådan kroppsbyggnad och den löpstilen som kanske ser lite sådan ut men han visade också i många matcher att han är en klassanfallare och det ser man ju att han håller i Europa League än idag. Det fanns där då också men det var mest skador som sabbade vilket var synd för både Álvaro och ÖIS.

Sett till säsongen så hängde ni ändå med i toppen ett bra tag även om kryssen tillslut gjorde att det blev en ungefärlig mittplacering. Var de här kryssen mer mentalt i att ”vi får inte tappa” eller varför blev det så många oavgjorda matcher?

Jag vet faktiskt inte. Det var bara någonting konstigt över den säsongen. Janne Andersson gillade statistik och jag minns efter varje match: ”vi hade 21-6 i avslut”, men så blev det 2-2 eller 0-0 när man har så många avslut. Det var inte vår säsong helt enkelt. Jag tycker att vi var bättre i stort sett varenda match men kryssade. Om det var för att vi inte var tillräckligt bra eller om det var ren otur – men det kan man knappast säga om en hel säsong – men samtidigt så hade vi som sagt statistiken med oss. Vi förde matcherna och hade fler avslut. Det är svårt att sia om vad det berodde på.

2011 kom konkursen och kontrakten bröts. Det var allmänt kaos. Kände du då att det vore bäst att lämna ett sjunkande skepp?

Jag är väl inte riktigt sådan som person att jag flyr så fort det går tungt utan jag ville givetvis se vad som hände men jag försökte övertala flera av spelarna att stanna och se vad som skulle hända, sitta lugna i båten och lita på att ÖIS skulle få ihop det.

Jag var den första som skrev på vilket jag gjorde av en anledning. Så jag kände aldrig att jag ville lämna egentligen. Det är klart att jag hade anbud att fortsätta spela fotboll på heltid men jag kände någonstans att jag trivdes i klubben och jag ville gärna vara en av dem som stannade kvar och hjälpa föreningen tillbaka på rätt köl igen.

Men det gick ganska så lång tid in på året innan ni hade en trupp och serietillhörighet, med mera. Vad hade ni för målsättning? Var det realistiskt att tro på Superettan?

Vi hade till och med träningsmatcher inställda. Innan Jönköping borta så satt vi här och de som inte hade kontrakt ville inte spela. Det är klart att det var lite kalabalik. Målsättningen vetetusan vad vi kom fram till tillslut. När vi väl kom in i säsongen så såg vi att vi fortfarande hade ett djäkligt bra lag och borde vara med i toppen för att kunna vinna serien. Men vi förstod också att förberedelserna inte var de bästa så vi kanske inte skulle ha det som mål även om förhoppningen var att vi skulle kunna vinna serien direkt. Men det var kanske inget realistiskt mål med den försäsong som vi hade haft.

Det gick ju knackigt i början men tack vare en stark avslutning av er och darr från Sylvia så var det ganska så nära tillslut. Ta oss igenom den där Skövdematchen.

Vi trodde på det hela vägen i och med att Sylvia skulle ned till Lund och möta dem borta och de hade släppt in sex mål eller något liknande på hela hemmasäsongen. De var också i bra slag och hade ett bra lag så vi trodde att det skulle ordna sig så länge vi vann. Sedan plingade det upp 1-0 till Lund ganska tidigt har jag för mig och vi gjorde 1-0 samtidigt. Sedan plingade det upp 2-0 i halvtid [2-1 var ställningen i halvtid, reds. anm.] så det vi trodde på innan matchen förstärktes givetvis under matchen. Sedan blev ju inte utgången som vi hade hoppats…

Det stod 2-2 nere i Lund när ÖIS tilldelades en straffspark och du klev fram. Var det ingen annan som ville slå den eller tänkte du att du var tvungen i och med din kaptensroll?

Jag var straffskytt då. Jag hade satt den innan mot Sylvia. Vi hade gått runt lite tills den som var straffskytt missade så det var jag som var straffskytt. Det var bara att försöka koppla bort och slå dit den. Det blev lite för många tankar hur jag skulle göra. Som vanligt eller på kraft? Eller skulle jag vänta ut målvakten? Dessutom blev det en utvisning i straffsituationen så det dröjde flera minuter innan jag väl fick slå straffen.

Jag började titta: ”kommer jag halka innan jag slår den?” för planen var inte den bästa. Nej, det var en tung avslutning.

Var det då på något sätt skönt att Sylvia gjorde 3-2 så att det inte hängde på din straffmiss?

Det är klart att det var. Det är aldrig roligt att missa en straff i ett sådant skede och hade det bara hängt på det så är det klart att det hade varit oerhört tungt. Så det lättade lite även om det tog ett bra tag innan jag kunde släppa straffmissen. Man tänker alltid om, om, om. Om jag hade satt den så vet man inte om Sylvia hade klarat av att göra 3-2 heller. Så helt klanderfri är jag inte ändå.

Du har haft ett parallellt jobb här på Öisgården under 2012. Mer exakt, vad gör du?

Jag jobbar på marknadsavdelningen. Drar in partners – nya och gamla. Förlänger avtal och får in pengar till klubben genom samarbetsavtal. Jag gör olika evenemang för dem. Vi var ett gäng som var på Sverige – England på Friends Arena. Vi tog en buss upp. Så jag har roddat med hela den biten. Partnersbörs under året, Öisgolf och sådana grejer.

Något du har trivts med?

Absolut, det är jättekul. Fantastiskt kul att få träffa och prata med Öisare dag ut och dag in.

Vad tror du ÖIS har lärt sig under åren utanför Allsvenskan?

Svår fråga, men de har väl i alla fall lärt sig att uppskatta att vara i Allsvenskan. Man får njuta när ÖIS kommer dit igen.

Känner du någon skillnad på spelartruppen nu kontra tiden i Allsvenskan? Det är andra spelare så klart – men är det en annan stämning i truppen?

Om man ser till 2009 så hade vi trots allt djäkligt kul i laget. Det var nog mycket därför den vändningen som vi gjorde var möjlig. Om man ser en parallell till GAIS i år så tror jag inte att de har samma sammanhållning och glädje i truppen som vi hade 2009 för då hade de också kunnat vända till något lite bättre än vad det blev.

Det har väl varit en av anledningarna till att många har hängt med ned också?

Absolut. Så är det. Ett år som detta så vore det skamligt om man inte hade kul i truppen men jag tror även att det är tvärtom – det är truppen och glädjen som finns där som gjorde den säsongen som vi gjorde.

Under din tid i ÖIS så har det varit två andra lagkaptener. 2009 var det Marcus Allbäck och 2010 var det Björn Anklev. Om du skulle jämföra deras två lagkaptensegenskaper – hur var de?

Allbäck är ju Allbäck. Han behövde inte göra så mycket extra mer än att egentligen heta Marcus Allbäck för att vara en bra kapten i ett Allsvenskt lag. Han får givetvis mycket gratis med sin erfarenhet och den pondus som han har som person.

Björn är en väldigt bra kapten mycket på grund av hans sätt att vara på plan framför allt. Han är en riktig fighter och ger alltid 100 %. Ett gott föredöme helt enkelt. Learn by example på planen. En skön och rolig snubbe vid sidan av också. Det är väl Allbäck också. Han springer inte runt som någon stjärna på planen trots sin erfarenhet och det han har varit med om utan han kämpar för laget och glidtacklar som forward – så de är väl lite liknande ändå trots deras stora skiljaktigheter.

Du var på det lite förut. Men hur är du själv som kapten? Är det du som ryter till om det krävs?

Ja det tror jag. Som sagt så har jag svårt att vara tyst. Jag försöker att ge både positiv och negativ kritik. Eller försöker… Det kommer per automatik. Jag hoppas att jag också är ett gott föredöme på planen genom att alltid ge 100 och aldrig ge upp.

Du har också haft en del olika tränare under din Öissejour. Janne Carlsson, Åge Hareide, Janne Andersson, Bengt Kristensson, Roberto Jakobsson och nu Hans Prytz. Det är ganska många namn; men kan du beskriva lite grand av skillnaderna mellan dem?

Lika många tränare, lika många olika tränartyper och personligheter.

Har du någon favorit av de som varit här innan Hans Prytz?

Jag gillar Janne Andersson  väldigt mycket. Han har en bra proffsighet i det han gör och jag gillar honom för han har lite glimten i ögat samtidigt som man har den respekten naturligt. Men som jag sade om Åge: det märks att han har varit på en nivå som ingen av de andra har. Han har ett annat sätt att leda. Det beror lite på hur man är som person och hur man hanterar de olika typerna. Det var som jag sade om David Wilson också: är man en extrem tränare så kanske man inte passar alla. Men det är jättesvårt att rangordna och jag tycker faktiskt att alla vi har haft sedan jag kom är väldigt bra tränare och jag trivdes under alla. Men en väldigt stor skillnad på dem, dock.

Om du av någon som inte har sett en enda Öismatch denna säsong fick frågan hur ÖIS har velat spela 2012. Vad skulle du svara då?

Vi har försökt att vara det alla kräver. ÖIS – Lirarnas lag. Jag hoppas att vi har lyckats ganska bra med det. I flertalet matcher har vi följt det till stor del. Vi känns som ett homogent lag med unga, gamla och vi kämpar hårt för det vet alla att det krävs att man gör det först och främst så att man inte förlorar kampen på planen. Därefter kan man försöka spela fin fotboll med mycket passningsspel och snabba anfall.

Nov 202012
 

Sedan urminnes tider har ”Med bindeln om armen” varit en tradition lika given som Festivus. Sambadefensiv fortsätter den goda traditionen med att intervjua lagets nuvarande David Leinar om hans karriär, hur han ser på rollen som lagkapten, utländska anbud och mycket mer. Vi har valt att dela upp intervjun i tre delar för att göra det hela lite enklare för alla. Den första delen har du just nu framför dig. De återstående delarna kommer dyka upp under slutet av veckan. Håll till godo!

Vi tar det från allra första början. Hur kom det sig att du började med fotboll?

Min far spelade fotboll, min äldre bror spelade fotboll. Det känns väl som att alla grabbar spelar fotboll när man är i den där åldern, vissa blir bitna och vissa inte vissa inte. Själv började det väl med något som hett kul med boll när jag var ungefär 4-5 år kanske.

Hur var du som spelare när du var yngre?

Jag var större än dom andra, haha.

Även då?

Ja, skillnaden var nog ännu större då, så när jag var sex år började jag spela med sjuårslaget för att det skulle bli mer jämnlikt med storleken och sånt. Jag vill inbilla mig att jag var ganska duktig då också.

Spelade du mittback då också?

Nej, jag var mest innermittfältare och forward då. Det var jag också hela vägen upp till att jag kom med i U-truppen när jag var 14 år ungefär.

Just nu är du en ganska tydlig ledare, var du det även när du var yngre eller är det något som har vuxit fram med tiden?

Ja, jag har nog alltid varit lagkapten faktiskt. Även i dom yngre lagen, sedan kom ju jag upp i U-laget ganska tidigt och hoppade nästan över juniorerna. Så jag var ju med och spelade allsvenska reservlagsserien redan som 14-åring. Där var ju dom flesta 18-19 så då var jag snart femton så då var det väl kanske inte läge att vara lagkapten men även i Östgötalaget och så var jag lagkapten och det är väl något jag har burit med mig. Det är väl så man är som person antar jag.

Har du alltid trivts med den rollen?

Ja, det har jag. Det har varit som en naturlig del och oftast tycker jag att jag växer med ansvaret. Det känns bra att man får ett förtroende av tränare och av medspelare liksom. Det är ju alltid en ära att bli tilldelad bindeln, så är det ju.

Hur skulle du säga att du är som lagkapten?

Jag är väl egentligen inte annorlunda som lagkapten än hur jag hade varit utan bindeln. Jag härjar och gapar vare sig jag har bindeln runt armen eller inte. Jag är ganska spontan mot såväl medspelare som motspelare och domare. Men jag har fått lugna mig framförallt mot domare under de sista åren. Förr var det ganska mycket varningar för snack och sånt för att man inte kunde tygla humöret riktigt. Men jag pratar mycket både positivt och negativt, jag har svårt att vara tyst, både på gott och på ont.

Men jag försöker pusha. Och gnälla också för den delen. Eller ryta till om någon inte tar jobbet framförallt. En felpass kan alla göra då är det ingen idé att gnälla över något för det vet alla att dom bör sätta en enkel passning utan det är väl mer att man får skälla om dom inte tar jobbet framförallt.

Om vi går tillbaka lite till din karriär, när man börjar med idrott gör man oftast inte det för att tjäna pengar på sitt idrottande men när kände du att fotbollen kanske ändå kunde bli ditt yrke och inte bara en hobby?

Det kom ganska sent. Jag trodde väl det när det gick som bäst eller vad man ska säga, när jag slog igenom när jag var ung och man fick lite förfrågningar och jag fick spela i U17-landslaget när alla allsvenska klubbar och även proffsklubbarna satt på läktaren och så.

I min sista landskamp blev jag ju utsedd till matchens lirare. Men alla storklubbarna hade ju varit och sett matchen innan för det var en dubbellandskamp mot Slovakien och då fick jag reda på att dom tyvärr hade sett den första matchen. Så Rade Prica blev ju såld och Nils-Eric Johansson till Bayern München och ganska många gick till allsvenskan och andra proffsklubbar i den vändan och jag spelade kvar i Motala så det var väl lite otur och det har väl grämt mig. Eller iallafall då grämde jag mig lite över det när jag fick reda på det och man harvade i Division 2 i Motala och såg Nisse (Nils-Eric Johansson reds. Anm.) som var i Bayern München och gick till Premier League och sånt. Så självklart var det lite bittert. Men det är väl så det är, man ska ha tur.

Men du lämnade Motala senare för Ljungskile, hur gick den övergången till?

Deras assisterande tränare Lennart Andersson hade tränat våran dåvarande målvakt i Motala Conny Månsson som även spelade i Gais ett tag. Så dom två var ganska bra kompisar och han (Lennart Andersson) var nere och tittade på Motala några gånger och tyckte att jag var bra och sedan var jag avstängd en match och då satt vi och pratade på läktaren och sedan när vi åkte ur tvåan så hörde dom av sig för dom hade ju missat på målskillnad att gå upp i Superettan och skulle göra en sista satsning på att gå upp i Superettan, så dom ville ha in mig då från Motala så då ringde Lennart och så fick jag träffa David Wilson.

I det skedet tänkte jag inte mest på att jag skulle satsa vidare något nämnvärt på fotbollen utan det var mer skönt att komma iväg och jag var ju född i Motala och levde där men det var kanske inte en stad som man ville fastna i direkt. Dom flesta flyttade därifrån och pluggade och hade det att satsa på men jag kände att jag hade fotbollen som bromsade upp mig lite ifall jag skulle flytta någonstans och många av mina kompisar hade flyttat till Stockholm så jag hade inte så många kvar.

Så det var mer en ren chansning för att få ett miljöombyte. Så det skulle bli kul att satsa mot Superettan som vi hade spelat med Motala 2001.

Så du hade redan spelat i Superettan innan du kom till LSK?

Ja, det hade jag ju gjort. Jag blev ju uppflyttad på hösten 1995 och från det låg vi ju i toppen av division 2 vilket motsvarar nuvarande Division 1 Södra hela tiden och och var även uppe då 2001 men sedan åkte vi ur Division 2 2003 och då bestämde jag mig ganska snabbt för att jag skulle flytta och på nästan en vecka så bestämde jag mig för att: Vi kör!

I LSK hade du David Wilson som tränare, en tränare som var ganska omskriven i media för sin frispråkighet och det pratades en del om honom. Vad tyckte du om honom?

Jag tycker själv att han är en fantastisk tränare och en underbar person. Jag har fortfarande lite lite kontakt med honom och vi ringer och tjötar lite ibland. Jag trivdes jättebra med honom som tränare. Han lyckades få ut 110 procent av varje spelare och kanske 150 procent av ett lag men sen vet jag ju att vissa inte klarade av hans ledarfilosofi. Han är ju hård och rak och säger vad han tycker på gott och ont men jag gillade honom och vi kom bra överens. Vi hade ganska högt i tak mot varandra.

Han har gjort jättemycket för min utveckling och det var nog han som gjorde att jag trivdes så bra och det var det som gjorde att det gick så bra för mig i Ljungskile.

Han arbetar som scout numera va?

Precis, för Chelsea i Skandinavien.

När vi ändå pratar Ljungskile så blev du hjälte där när ni gick upp i allsvenskan. Berätta!

Ja, det var i näst sista omgången då vi hade Landskrona på bortaplan. Vi var tvungna att vinna och jag nickade in en hörna i den 83:e minuten och blev matchhjälte. Det var häftigt.

Sen klippte dom luggen och satte på väggen uppe i Ljungskile, så där är man ju förevigad. Det är ju jättekul att man får vara med om en sådan sak så klart.

Det blev bara en säsong i Allsvenskan den gången och när dom sedan åkte ur så lämnade du för ÖIS, varför blev det så?

Jag tyckte att jag hade gjort det bra i allsvenskan det året och man får ju mersmak då när man väl är där. Det var ju en del häftiga matcher man fick uppleva mot större motstånd, Blåvitt, Malmö och AIK och liknande och det är klart att det är en skillnad på Superettan och Allsvenskan, medialt och man möter roligare spelare och allt sånt. Sista året vi dessutom bott i Göteborg och när både Häcken och ÖIS gick upp så hoppades man ju såklart att någon av dom klubbarna skulle höra av sig. I och med att dom gick upp samtidigt som vi åkte ur. För jag ville gärna spela kvar i Allsvenskan och när ÖIS ringde så var det ju Jackpot så det var inget snack.

Var det några andra klubbar som var intresserade?

Ja, några norska och danska klubbar men inga andra allsvenska klubbar.

Jun 112010
 

Efter en viss fördröjning på grund av arbete och familjeliv kommer äntligen del fyra i intervjuserien ”Med bindel om armen”. I denna del snackar vi taktik, spelsystem och tränare. De föregående delarna i intervjun hittar ni här, här och här.

Avslutningsvis tänkte jag att vi kunde prata lite om ÖIS spel och hur det är tänkt att ni ska spela den här säsongen. Om du skulle förklara för en person som inte sett någon match med ÖIS den senaste säsongen hur ni spelar och hur ni vill spela, vad skulle du säga då?

I grund och botten spelar vi 4-4-2. Tanken är sedan att vi ska ha ett blandspel. Om man kan säga så. Vi blandar längre bollar med kortpassningsspel och då är det ganska naturligt att vi ska börja med lite längre bollar för att få motståndarnas lag lite mer utspritt. Det vet man när man spelar i backlinjen; att får man många bollar bakom sig så faller man omedvetet som backlinje, vilket gör att det blir större ytor att spela i. Vi vill spela ett ganska rakt spel, vilket betyder att vi ska ha ganska snabba omställningar och ta oss framåt i planen hela tiden. Vi ska inte spela så mycket i sidled utan försöka spela en lagdel framåt för varje passning. Enkelt sammanfattat: vi vill spela ett rakt blandspel där vi hela tiden tar oss framåt.

En fråga som har kommit upp efter matchen mot Sundsvall, anpassar årets ÖIS sitt spel efter motstånd eller spelar ni likadant oavsett motstånd? I matchen mot Sundsvall gick ni t.ex. från 4-4-2 till 4-4-1-1 för att sedan gå tillbaka till 4-4-2.

Nej, jag tror nog att vi först och främst anpassar vårt spel efter vilket material vi har och vilka spelare vi har på planen, men också efter hur vi känner att det är bäst att spela mot ett visst lag. Sedan finns det självklart en tanke om att möta hur motståndarna spelar.

Jag tänker mig i alla fall att det måste finnas en tanke om att man vill utnyttja motståndarlagets svagheter etc.

Absolut. Det gör det. Dels åker ju våra Jannar och ser väldigt mycket matcher och dels har vi spioner som kollar på de matcher som Janne och Janne inte kan se. Först utgår man från vad man själv vill göra och sedan kan man vrida det åt något håll beroende på hur motståndarna spelar och på så vis försöka utnyttja motståndarnas svagheter. Men det är klart, möter man ett lag som spelar 4-3-3 då får man ju tänka om. Helt klart.

Hur ser lagets taktikgenomgångar innan match ut? Får ni speciella instruktioner beroende på vilka spelare som ni kommer att möta? Du sa t.ex. tidigare att det är lätt att möta vissa spelare eftersom man vet att de bara kan gå åt ett håll. Är det här sådan ni får information om motståndarna innan match?

Ja, det får vi. Det är återigen det här med scoutingen som tränarna gör. Det börjar väl egentligen två dagar innan match. Då kan man börja se hur laget ska se ut. Fram till dess är det blandat med startelvor och så vidare. Två dagar innan match kan man dock börja ana hur Janne har tänkt sig. Dagen innan match är det mer ren taktik om hur vi ska spela: uppspel, fasta situationer och liknande. Då får vi även en genomgång på hur motståndarna spelar. Vilken uppställning och vilket spelsystem de har. På matchdagen har vi sedan en samling där vi återigen går igenom hur vi själva ska spela och hur motståndarna spelar, men då får vi också information om hur specifika motståndare spelar och vilka kvaliteter de har -  t.ex. hur deras bästa vänsterytter spelar. Så visst vet man innan match om en spelare man möter kan gå åt båda håll eller inte.

Det är ju en skillnad mot Allsvenskan också för där har man ju ganska bra koll ändå. Det är svårare i Superettan, så där är det viktigt att tränarna gör den här scoutningen. Jag tycker att vi i år har rätt bra koll på hur motståndarna spelar.

Om du då ser till det egna spelet, vad är styrkorna respektive svagheterna med ert sätt att spela denna säsong?

Den främsta styrkan är att jag tycker att vi blir ganska tunga att möta. Vi har forwards som är starka när vi slår den långa bollen. De är väldigt starka skulle jag vilja säga. De är duktiga på att hålla i bollen och är också farliga framåt. Sedan om vi tar kortpassningsspelet så har vi ju Sebastian som vinner väldigt mycket boll och Pavel som har en fantastisk speluppfattning och en fantastisk doja. Där ligger väl vår styrka i år. Lite beroende på vad vi har på kanterna så har vi ju också styrkor i det spelet. Har vi Perreira så har vi jättebra inlägg och har vi Mackan Gustafsson så har vi en spelare som är väldigt teknisk och väldigt snabb och sedan försöker vi ytterbackar fylla på på kanterna. Vår styrka är att vi har spelare för att spela det spel som vi vill spela. Det passar oss bra.

Sedan vad ska man säga om svagheterna. Det är ju lite beroende på matchbild och beroende på dagsform. Låt säga att båda forwards har en dålig dag, då får vi inte fast bollen och då fungerar inte det långa spelet eller så får inte mittfältarna tag på bollen och då blir vi väldigt sårbara bakåt eftersom vi spelar med ganska offensiva ytterbackar. Jag kan inte se någon systematisk svaghet. Det finns inget som vi har haft svårt med match efter match. Inte på det sättet. Det är också något som är positivt, men det är klart, det finns alltid saker att rätta till.

Till stor del handlar det om att alla spelare måste upp till den nivå som de ska vara på. Annars blir det inte bra. Alla måste följa den spelplan vi har och göra sin uppgift.

Jag tänkte också att vi skulle prata lite om Pavels nya roll i laget. Till början spelade han längre upp i planen, men nu har ni dragit tillbaka Pavel en bit i planen och jag undrar lite hur tankarna kring detta drag har gått och hur du tycker att det har fungerat i praktiken?

Jag tycker att det har fungerat bra. Han [Pavel] har ju den rollen att han ligger och fiskar bollar strax framför vår backlinje. Alla våra mittbackar – Robin, Dennis och Leinar – är väldigt duktiga på huvudet och väldigt brytningssäkra, vilket gör att det dimper ner mycket bollar där. Då är Pavel det perfekta valet att ha där för att plocka upp bollarna och fördela dessa vidare. Det tycker jag att han har gjort bra. Tanken är att han ska ha bollen  i uppspelsfasen. Det har även fungerat bra att han har kommit ner och hämtat boll från backlinjen. Det gäller att utnyttja hans bollbehandling så mycket som möjligt. Det är det han är bra på. Han är vår bästa bollbehandlare och då tycker jag att det är han som ska ha bollarna och inte vi ”spridare”.

*skratt*

OK, nu kommer kanske en knepig fråga, men jag undrar om inte årets ÖIS är lite för beroende av att Pavel och Álvaro Santos? Som mot Sundsvall nu senast där Álvaro saknades och de hade en spelare som satt som ett klistermärke på Pavel under hela första halvlek.

Nej, jag tycker inte det. Sedan tror jag självklart att det är lätt att man lutar sig tillbaka lite mycket på de här två spelarna. Framförallt på Álvaro som har gjort mycket mål och när han inte är med så gäller det att vi andra är beredda på att ta hans jobb och verkligen göra det. Så att det inte kommer som en chock att han inte är med. Jag tror vi har material nog för att täcka upp för både Pavel och Álvaro och fortfarande göra det väldigt bra, men jag tror också att det finns en risk att vi förlitar oss för mycket på dem. Det är också något som det är viktigt att vi jobbar med. Det är en svår avvägning för när de är med ska de ta ett stort ansvar och de ska få ett stort utrymme. Samtidigt måste vi ha täckning där så att den spelare som får den uppgiften när Pavel eller Álvaro inte är med kan göra ett bra jobb.

Under de tre år som du har varit i klubben har du varit med om tre huvudtränare – Janne Carlsson, Åge Hareide och Janne Andersson – och jag undrar om du utifrån det skulle kunna säga något om vad ett tränarbyte gör för skillnad för laget?

Det beror ju förstås på om tränaren för in något nytt eller inte. Om vi ska ta förra året när Åge kom in så införde han inte så mycket nytt. Det som hände då var att alla spelare fick en liten boast av att nu är det allvar. Att Åge kom in var ett tecken från klubben att nu är det allvar och nu får ni skärpa till er. Nu lägger vi resurser på en ny tränare och att vi ska klara oss kvar, vilket jag tycker att man egentligen inte ska behöva göra, men omedvetet blir det så. Med det tränarbyte som skedde förra året så kom det också in mycket spelare: nya spelare och gamla spelare som kom tillbaka vilket gjorde att vi fick en helt annan ruljans i det hela.

Om man sedan ser till Janne som kom i år så har egentligen inte spelsättet förändrats. Det är inte jätteannorlunda. Det är istället smågrejer som har förändrats. Saker som är nog så viktiga som t.ex. att man kanske tränar fasta situationer på ett annorlunda sätt. Kanske lite mer noggrant. Nu ska jag väl inte säga att vi inte gjorde det noggrant förra säsongen, men Janne C hade kanske en annan syn på att vi skulle satsa mer på uppspelen än på fasta situationer.

Men som jag sa, det handlar framförallt om vad tränarna för in för nytt. I det stora hela tror jag mer att det handlar om det mentala och att man får en förändring som kan göra att man kommer ur en negativ trend.

För mig som står vid sidan av planen kan jag ändå tycka mig se en skillnad i hur ni tränar dagen innan match nu jämfört med när Åge Hareide var i klubben. Med Åge nötte ni mycket mer uppspel och sådana saker dagen innan match medan träningarna nu har en annan inriktning. Med Janne kör ni mest matchspel och lite fasta situationer. Det är inte alls lika mycket fokus på försvarsspel och egna uppspel.

Ja, det har du helt rätt i, man ser inte riktigt sådana grejer när man är inne i det, men nu när du säger det så stämmer det. Där har vi en stor skillnad mellan Åge och Janne. Åge var mer inne på detaljer taktiskt medan Janne vill ha i gång oss mer fysiskt när det väl gäller. Det där är väl där varje tränare har sin filosofi och de får läsa av lite hur läget i laget är. Just nu tror jag att det passar ganska bra att sätta fart på oss och det tycker jag också har visat sig i början av matcherna där vi är med och är bra, förutom matchen mot Syrianska.

Hur har då träning, matchning och coachning förändrats sedan Janne Andersson kom in i ÖIS?

Janne Andersson är väldigt noggrann när det gäller alla sådana här saker som jag nämnt tidigare, vad det gäller motståndare och att var och en ska veta exakt vad de ska göra. Vet var och en exakt vad de ska göra och de gör det så blir det aldrig några konstigheter. Jag kan väl känna att det är det som han har fört in i ÖIS nu. Det är ganska mycket mer detaljrikt när det gäller vad var och en ska veta och göra.

Träningsmässigt är det alltså ingen skillnad?

Nej, de har väl varit ganska lika där allihopa. Jag kan väl tycka att Åge var ganska idéfattig på övningar. Det var något man lade märke till efter att han varit i ÖIS ett par månader. Det var väldigt mycket samma sak hela tiden. Han hade vissa favoriter som han körde fullt ut.

Hur var det då, tröttnar man som spelare då?

Lite så blir det ju. Man vill gärna ha lite nya grejer och det tycker jag att vi har fått med Janne. Nu har han i och för sig bara varit här sedan i vintras men än så länge har vi bra träningar. Det är väl egentligen bara dagen före match som träningarna är likadana hela tiden.

Jun 042010
 

Så var det då äntligen dags för del tre av fyra i vår intervjuserie ”Med bindel om armen”. I denna del avhandlar vi den hittillsvarande säsongen och Björns syn på säsongen så här långt. Vi stannar dock inte där utan vi ställer även frågor kring ÖIS arbete med coachen i mental träning, Olof Röhlander, och vi ber även Björn försöka sig på att jämföra ÖIS lag från säsongen 2008 med årets upplaga av ÖIS. Överlag får vi väl säga att ni har en relativt intressant läsning framför er. Håll till godo!

Den första och andra delen av intervjun kan ni läsa här och här.

OK, nu tänkte jag att vi skulle prata lite mer om den hittillsvarande säsongen, ni har så här långt tre vinster, fyra oavgjorda och en förlust, hur ser du på säsongen hittills? Vad har varit bra och vad har varit mindre bra så här långt?

Om vi börjar med det som har varit bra. Det är ju det att vi hela tiden har haft en bra inställning. Vi har en bra attityd. Från början från Väsbymatchen, där jag inte tycker att vi spelar speciellt bra, men vi förlorar inte den [matchen]. Trots att vi ligger under med 0-1, men vi förlorar ändå inte den matchen. Det finns flera exempel i matcher där vi ligger under och ändå vänder till oavgjort eller vinst, vilka jag tycker tyder på att vi har en bra attityd och en bra inställning.

Från det har vi hela tiden också tagit steg uppåt. Vi var lite favorittippade och när spelet inte fungerar riktigt så är det lätt att man börjar svaja lite. Dels i tron på sig själv och dels i tron på vad vi håller på med, men vi har hela tiden fortsatt att nöta på det som vi började på. Det tycker jag har gett mer och mer utdelning. Vi spelar bättre och bättre. Formen spelmässigt har gått uppåt.

Om vi sedan tar det negativa så kan jag tycka att vi har lite för enkla poängtapp, dels då mot Väsby, eller egentligen de oavgjorda matcherna är lite onödiga att de är just oavgjorda. Vi vänder i och för sig matcherna, vilket är väldigt bra, men vi ska inte hamna i den situationen att vi hamnar där i underläge mot de här lagen. Inte på det sättet som vi gör det.

Vad är det som går fel i de matcherna? Jag antar nu att du tänker på matcherna mot Landskrona, Väsby och kanske också Falkenberg?

Ja, Väsby och Landskrona. Falkenberg på sätt och vis, men den matchen var ändå så pass speciell, eftersom vi spelade bra i första [halvlek]. Sedan blir det knasigt i andra [halvlek]. Till viss del menar jag väl också matchen mot Ljungskile. Mot de lagen har vi ett tillräckligt starkt och bra lag för att vi ska kunna styra och dominera de matcherna och avgöra, eller avgöra ska vi inte göra, men vi ska definitivt ta kommandot och ta ledningen och liknande. Men det gör vi inte. Det är inte bra, tycker jag.

Om vi då jämför med Syrianska borta där de börjar jättebra och vi, jag ska inte säga att vi börjar dåligt, men vi är inte riktigt hundra där. Det accepterar man på ett annat sätt för då gör de en bra match, medan i de andra matcherna, där vi spelar oavgjort,  där är inte motståndaren heller bra. Där ska vi kunna styra matcherna bättre. Så, lite onödiga poängtapp och vi ska kunna hålla en högre lägstanivå.

Samtidigt brukar man säga att ett bra kännetecken på ett topplag är att de tar poäng även när spelet inte fungerar. Har ni den förmågan i år, känns det så?

Vi har väl kanske inte haft det från början, men det är också något som vi har byggt upp. Dels under den första [matchen] och att vi vänder den till oavgjort, och dels att vi har legat under och vänt till vinst mot Syrianska. Så där har vi fått den här känslan lite. Det var väl det som jag tror fick sig en liten törn nu mot Sundsvall. Att vi kände att det här har vi. Vi låg under och nu har vi vänt till 1-1 och vi har matchen. Och så…

Det måste vara grymt frustrerande att ha den känslan och sedan åka på ett mål bakåt?

Det är fruktansvärt frustrerande. Och det är väl det som svider då, att vi inte har kunnat styra matcherna mer, samtidigt då kontra det som har varit bra är att vi har haft den här attityden och inställningen som har gjort att vi har kunnat vända matcher.

[Här ber jag så hemskt mycket om ursäkt för att jag missade att ställa den givna följdfrågan om hur man kommer tillbaka från en sådan törn som Björn säger att förlusten mot Sundsvall var. Jag begriper inte vad jag tänkte på och ber tusen gånger om ursäkt för att jag fuckade upp en intressant diskussion]

Du var ju med även säsongen 2008 och jag skulle därför vilja be dig att jämföra de två ”versionerna” av ÖIS. Ni vann Superettan säsongen 2008 och ni har ambitionen att gå upp även i år. Om du jämför de två lagen vad ser du för styrkor och svagheter?

Jag tycker väl egentligen att vi har ett lite vassare lag i år. Det har vi med de forwards vi har i dag, de hade vi inte ’08. Vi har kanske också lite tyngre mittfält än vad vi hade då. Och jag tycker att backlinjen har spelat stabilt. Det är svårt att jämföra eftersom vi vann ’08 och spelade väldigt bra då. Men om vi jämför serierna då och nu, som vi sa tidigare, så är det ett högre tempo generellt i år och det är svårare matcher. Samtidigt så vill man ju gärna skönmåla ’08, men vi hade ganska stora problem ’08, där vi inte spelade särskilt bra och där vi verkligen fick kämpa för att det skulle gå vägen. Där gick vi vinnande ur de här matcherna som vi spelar oavgjort i nu.

Ja, 2008 hade ni ett lång period där ni inte ”kunde” förlora, men det har vi ju pratat om tidigare

Precis, det var verkligen så, men den stora skillnaden är väl att lagen vi möter nu kanske är lite vassare. Men jag tror också att vi har lite mer spets i år och vi är väl generellt lite bättre.

Ja, jag har tänkt på det att det är väldigt tight i serien hittills. Det skiljer fyra poäng mellan andra och tionde plats. Alla slår alla verkar det som.

Ja, två poäng mellan tvåan och tolvan. Det är helt sjukt. Det är väl Norrköping som har 19 poäng och ligger lite före. Fast å andra sidan, vi har 13 poäng och har en hängmatch.

Vinner ni bara hängmatchen mot Ängelholm är ni bara tre poäng efter Norrköping.

Om vi vinner den ja. Innan säsongen tyckte man ju att det skulle bli tätt. Och Hammarby gjorde väl några förluster där och man tänkte att nu tappar de, men vad är de, en poäng efter oss?

Precis som i fjol har laget haft en del problem med skador, hur ser du på det? Om vi bortser från Valters och Niklas något olyckliga skador, hur kommer det sig att ÖIS för andra året i rad har dessa problem? Tränar ni galet eller är det ren oflyt? Vad kan man göra för att komma i från det där?

Det finns absolut grejer man kan göra, och jag tror väl problemet i år – och även förra året – är att skadorna sitter kvar sedan förra året. Eftersom det var så mycket skador förra året så var det en del som fick spela trots att man kanske inte riktigt var hundraprocentigt återställd. Vilket inte var några stora grejer då, men får man det inte behandlat så blir det problem. Det är det som är så viktigt att man behandlar de här skadorna på rätt sätt och det gjorde vi kanske inte förra året. Och då sitter de kvar även i år.

Det ser lovande ut i år för vår fysio, Fredrik Larsson, som kom i år, är jätteduktig på det. Han har också fått jobba hårt med just de gamla skadorna som folk dras med. Så förhoppningsvis får ordning på det i år och nästa år har vi inga skador alls. Men det är avgörande de här skadorna för vi tappar folk.

Ja, det måste bli det, för om vi tar Anderberg som ett exempel, så var han inne och gjorde en jättematch.

Mot Syrianska ja. Det blir avgörande. ’08 vad hade vi då? Var det en eller två skador på hela säsongen? Det var nästan obefintligt och man behöver det för att hålla i.

Hur är den fysiska statusen hos laget jämfört med tidigare säsonger?

Jag tror att den är ganska bra. Jag känner att vi är ganska starka i slutet på matcherna

[Och här ber jag återigen om ursäkt för att jag missade att påminna Björn om att ÖIS i de fyra senaste matcherna faktiskt har släppt in baklängesmål i just slutet av matcherna: mot Östers IF (90), Falkenbergs FF (83), Gefle IF (87) och GIF Sundsvall (79).Till mitt försvar kan jag väl säga att jag tänkte tanken och hade för avsikt att ta upp det men tappade bort det]

Sedan är det självklart från match till match. Jag tycker att spelschemat är lite märkligt. I bland spelar vi väldigt täta matcher och i bland är det tio dagar mellan matcherna. Det är därför svårt att säga hur man ligger till generellt sett, men jag tror att vi ligger ganska så bra till. Vi känner oss ganska starka i slutet på matcherna. Bortsett från Falkenbergsmatchen så klart. I Sundsvall nu senast så känns de ganska trötta redan i slutet på första [halvlek], sedan så i andra så märker man det också, så jag tror att den är god.

Är det skönt att ha det med sig in i matcherna, att man känner att man orkar och att man är stark?

Det är det verkligen. Det är oftast i 60:e eller 65:e minuten som matcherna avgörs. Det är där man tappar. Det känns bra. Jag tror vi ligger bra till där. Sedan gäller det att utnyttja det också.

ÖIS har ju under ett par år arbetat tillsammans med den mentala coachen Olof Röhlander. Vad är Olofs roll i laget nu för tiden och tränar ni fortfarande ”den mentala biten”?

Vi har inte Olof lika mycket i år. Om man ska jämföra med ’08 och förra säsongen så jobbade vi så att vi hade gruppträffar med Olof, plus att vi allihopa hade individuella samtal. I år är det mer så att vi har gruppträffarna, men i år är det mer frivilligt med de individuella samtalen.

Jag tycker att Olof är jättebra. Han jobbar ju på det sättet att han får en att fundera på de här grejerna som kan hjälpa en. Han har inga lösningar så klart, men han ger en tankeställare hela tiden om hur man ska kunna driva sin utveckling framåt. Han var bra för oss. Det tror jag. Jag tror väl att han är det fortfarande och de som går hos honom individuellt tror jag tycker att det hjälper väldigt mycket.

Är den här mental träningen viktigare i motgång än i medgång?

Ja. Det tror jag. I medgång – så är det ju med allting egentligen – då rullar det på. I motgång, det är ju då man börjar fundera, men man behöver fundera på rätt saker för att få det att stämma istället för att fokusera på fel saker. För det är ofta det som det handlar om [att man fokuserar på fel saker]. Sedan tror jag att det även i medgång kan vara bra att få de här små tipsen och idéerna om hur man bibehåller det.

Problemet för alla de här mentala coacherna är ju att ’08 var det ju inte alls hans [Olofs] förtjänst att vi gick upp. Medan ’09 så var det hans fel att vi gick dåligt.

Det är otacksamt att vara tränare helt enkelt.

Det är otacksamt, men så är det.

Framöver väntar tre ganska tuffa matcher, ni har Norrköping på bortaplan och Assyriska och Hammarby hemma. Hur ser du på de matcherna?

Jag har väl egentligen inte funderat så där jättemycket på de matcherna. Så långt fram har man inte tänkt för först är det Trollhättan först och främst, men självklart ser man ju att de här matcherna kommer nu och att det är väl det som gör att det svider ännu mer när man tänker på Sundsvallsmatchen. Sundsvall är också där uppe och krigar och vi skulle haft en poäng med oss där. Framförallt eftersom vi har den chansen, att ta en poäng. För att vinner man de där matcherna som står och väger så har man råd att kanske ha något poängtapp mot topplagen, vilket ju faktiskt är de riktigt svåra matcherna. Det kommer att bli tufft, men det är också en utmaning.

Jag tror väl egentligen inte att vi har så mycket svårare mot topplagen. Det kommer att bli tuffare, det kommer det bli, men jag ser fram mot de matcherna. Det ska bli skitskoj.

Jun 022010
 

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Och ni har verkligen väntat länge nog. Without further ado presenterar Sambadefensiv andra delen av intervjuserien ”Med bindel om armen”. Den första delen där Björn Anklev pratar om sin karriär innan tiden i ÖIS och hur han är som spelare kan ni läsa här. Under den kommande veckan kommer vi att publicera del tre och fyra av intervjun. I dessa delar snackar vi mer om den hittillsvarande säsongen och ÖIS spelidé m.m.

Jag tänkte att vi kunde börja den här andra delen som handlar mer om rollen som lagkapten och ”ledarskap” med en fråga om vad det innebär att vara lagkapten. Vad hör så att säga till ”yrket”, både på och utanför planen?

Jag ser det som två skilda grejer, det som sker på och utanför planen. Först, om man ska se till det som sker utanför plan, så är det en del mer representativa grejer. Dels så är det sådant som den grejen vi var uppe på i Stockholm – den här kick-offen för Superettan. Det är väl framförallt sådana saker.

En sak som jag har reagerat på är de här matcherna när vi har spelat riktigt bra, då är det ofta någon spelare som har varit riktigt bra också, då går media så klart till den spelaren. Men när vi spelar dåligt, då får jag ta den förklaringen. Jag kan väl tänka mig att jag som lagkapten ses som den allmänna rösten i laget. Både gentemot media, men också mot klubben.

Om man då ser till klubben så är det så att om laget har åsikter och liknande så går man via spelarrådet och mig som lagkapten, så får jag ta det med tränarna eller med klubbledningen.

De här prylarna som du då har ansvar för utanför planen hur ser du på dem?

Det är väl att man kanske får lite mer insyn i hur saker fungerar, för är det något som gäller laget – kanske resor till bortamatcher eller liknande saker – så kanske klubbledningen frågar mig först. Inte vad jag tycker personligen, utan vad jag tror är bäst för laget. Och jag tar det sedan vidare till laget. Det är väl egentligen så att man är länken mellan laget och klubbledningen och tränarna. Det är väl det som det handlar om.

Sedan sådana där andra grejer som att representera klubben utåt, det delar vi på allihopa. Det är alla inblandade i.

Fast du får väl ändå dra ett lite tyngre ansvar, jag tänker på den här kick-offen m.m.

Jo, så är det väl. Det får jag väl göra. Det blir väl några sådana grejer som jag får ta. Samtidigt, det är för klubben och det är för laget och det är intressant, så det är ingenting som jag ser som något problem.

Det tycktes ändå som att ni hade ganska kul när ni var uppe i Stockholm i våras? Till skillnad från Daniel Andersson i Ängelholm som var enormt uttråkad.

Haha. Jo, för sjutton, det hade vi väl. Det blir ofta vad man gör det till.

Så länge det är sådana grejer så är det inga problem. På planen fortsätter allt som vanligt. Det är väl bara det att man får ta snacket med domaren innan och efter match.

Ja, jag har ett par frågor kring det, men jag tänkte att vi först skulle prata lite om hur din roll i ÖIS har förändrats och utvecklats under de tre år som du har varit i klubben.

Jag tycker väl att jag har utvecklats. Jag har väl tagit åt mig ganska mycket av det som Janne Andersson sa när han kom, eller när han hade sett mig under förra året, att han tyckte att jag hade utvecklats som fotbollsspelare. Det är alltid skoj att höra. Jag tror väl att mycket av det är beroende av att jag fick spela mycket när jag kom [till ÖIS] och att jag fick ta ett ganska stort ansvar. Så är det ju när man kommer uppifrån och tar ett kliv ner, oavsett om man vill det eller inte, så blir det ett lite större ansvar. Det ställs lite högre krav på dig som spelare och det tror jag var nyttigt för mig.

Jag kände själv på slutet i Halmstad att jag var inne i facket som inhoppare, vilket gjorde att jag aldrig behövde ta det här steget att verkligen vara hundra procent.

Så när man kommer som spelare från Allsvenskan och tar ett steg neråt så förväntas eller måste man visa vägen?

Ja, det tror jag verkligen. Eller kanske inte måste, eller jo, jag förstår hur du menar, oavsett om man vill eller inte så får du ändå det kravet på dig. Du förväntas [visa vägen] och det vill man gärna leva upp till, vilket också gör att du höjer dig lite grann. Jag tycker att jag har tagit några steg till sedan jag kom till ÖIS.

Hur är du som lagkapten då? Håller du brandtal för de övriga spelarna innan match eller hur är du?

Nej, det gör jag inte. Inte riktigt. Vi har ju den här ringen ute på planen. Det är en sak som man har som kapten.

Och det är du som ska hålla i snacket då?

Ja, då får man ta snacket. Det blir ju det klassiska. Det handlar ju bara om att få folk att inse allvaret. Det är bara några väl valda klassiska tagg- eller komma i gång-ord, så det är väl ingen större grej. Sedan vill jag som lagkapten få alla att kämpa. Spelar vi bra är det aldrig några problem. Oftast i alla fall. Då är alla i gång, men när det börjar dippa eller som när jag tycker att vi borde tagit tag i det bättre i andra [halvlek] mot Falkenberg, då måste man göra något.

Jag tänkte just på en sådan sak som andra halvlek mot Falkenberg, vad ska och kan man som lagkapten göra i en sådan situation?

Det är jättesvårt. Vad det handlar om egentligen är att det är ett personligt ansvar. Var och en ska gå till sig själv, för det räcker inte med att en eller två skärper till sig, utan nästan alla måste göra det för att vi ska kunna vända på det. Jag vet ju själv att det är svårt att göra det. Då handlar det – och det här har vi pratat väldigt mycket om efter den här matchen – om att någon av oss måste få oss att vakna ur den här dvalan, och då är det framförallt jag – som lagkapten – som ska göra det. Sedan har vi förstås andra i laget som hjälper till med det här. Allting hänger ju inte på att jag ska göra det, men det är en av mina uppgifter.

Jag kan tänka mig att det finns andra som hjälper till där. Nu vet jag inte vad som hände där i Falkenberg…

Nej, inte jag heller. Det är det som är problemet.

…men jag tänker mig att det räcker med att två spelare börjar tröttna eller börjar hänga med huvudet och inte riktigt gör jobbet för att hela laget ska få det väldigt mycket jobbigare.

Ja, absolut, och då kommer man in i den här spiralen, men då tycker jag att man som lagkapten ska se det och försöka få de här två att ordna upp det eller att få de [andra spelarna] att inte falla ner i samma fälla. Och har man väl fallit ner i det så måste vi hitta ett sätt att komma ur det.

Jag tror det var nu senast efter matchen mot Sundsvall som Janne Carlsson sa med tanke på att ni hade svårt att få grepp om matchen under den första halvleken att det är svårt för dem som tränare och som stående vid sidan om planen att påverka vad som händer på planen. Jag vet inte hur du ser på det?

Det är svårt för dem att påverka. Det är det. Det är lättare för oss som är på planen.

Som lagkapten har man också ett ansvar att kolla av gruppen även utanför planen, i fall det är någon person som har det tungt eller svårt. Där får man vara behjälplig och hoppas att de kan prata om det. Det är inte alltid så lätt att ta upp sådana saker med ledare, klubb eller hela laget. Som lagkapten får man kanske vara den som ser sådant.

På sistone är det en del av oss på läktaren som har lagt märke till att du under match skriker en hel del instruktioner till dina medspelare. Att du ligger på och kommer med instruktioner om hur de bör spela och ligga i planen etc. Något som i alla fall inte jag har upplevt att du har gjort tidigare. Hur kommer det sig?

Det är en viktig grej för det har att göra med det vi talade om nyss att se vad som händer på planen och hur de övriga spelarna ser ut. Om man märker att en spelare vill väldigt mycket och att han kanske inte riktigt har fått ut allt det som han vill få ut. Då är det lätt att man överarbetar en del och att man hamnar fel i position. Det kan vara ett jättebra jobb i sig, men man hamnar ändå fel i planen, kanske långt ut på kanten till exempel. När spelaren då vinner boll ute på kanten och spelar den vidare så finns det ingen spelare på den position där den här spelaren skulle befunnit sig från början, vilket gör att vi inte riktigt kan spela som vi vill.

Jag känner själv igen det här. För när man vill väldigt mycket och blir lite trött så tänker man kanske inte riktigt klart i alla lägen. Och det var det här vi var inne på tidigare att då behöver man en påminnelse. Det är egentligen likadant med oss i backlinjen, där är Dennis på mig rätt ofta när jag börjar bli trött och börjar ge mig i väg på de här raiderna kanske i onödan eller när jag inte passar bollen som jag ska. Då får han säga åt mig att hålla i det.

Det här är ett ansvar som alla ska ha. Att alla hittar rätt. Det är viktigt för det handlar om att hjälpas åt så att vi kan spela det spel som vi vill spela. När spelare gör saker i onödan eller springer sig trötta genom att överarbeta situationer så kan vi inte spela vårt spel. Det här måste vi alla hjälpas åt med.

Jag vet att ÖIS på sistone har satsat en hel del på skapa en bra gruppdynamik, att hitta spelare med rätt karaktär och individer som passar in i gruppen. Till viss del med anledning av problemen under säsongen 2007. Vad krävs egentligen av en spelare för att han skall passa in socialt och fotbollsmässigt i ÖIS 2010? Pratar ni inom gruppen om sådana saker?

Jag tror också att det är jätteviktigt, men vi pratar nog aldrig om det. Om man ska ta de spelare som vi har fått in nu till i år som exempel. Vad har vi: Luka [Mijaljevic] och Valter [Tomaz Jr.] och Ken [Fagerberg] som har kommit hem, och Felix [Sehlström], som har kommit upp, så är det klockrena spelare att få in i truppen. Dels kvalitetsmässigt på planen så har de lite av det som vi behöver. Luka som forward är teknisk och stor och har ett bra skott. Nu är tyvärr Valter skadad, men han har sitt mittbacksspel som är helt fantastiskt med sin spänst och sitt djävlar anamma. Felix är också en duktig mittback, men som behöver växa till sig fortfarande.

Men Felix är väl rätt ung också.  Vad är han, sjutton eller arton år?

Jo, han är jätteung. Herre gud, vad kom han in i nu för pojklandslag? Han kan bli riktigt bra.

Men framför allt är det killar som funkar. På något sätt är det ändå så att när man kommer in i ett lag så ska man anpassa sig lite. Man ska självklart vara sig själv och man ska inte bara spela efter våra regler, men samtidigt så handlar det om att vi är 24 spelare och att då köra sitt eget race helt och hållet, det går inte.

Så det handlar om att du ska passa in i gruppen och att du ska ha en social kompetens. Det tror jag är viktigt, så att man inte förstör mer än vad man hjälper till.

För oss som befinner oss vid sidan om är det ändå rätt skönt att höra att ni trots motgångarna förra året alltid har hållit upp ett bra humör och att ni spelare verkar fungera och trivas bra ihop som grupp.

Det ligger nog en del i det. Visst, vi fick tillbaka många spelare [mitt i säsongen], men i sammanhållningen ligger också mycket i vändningen, för hade vi där börjat bråka internt, om vem som spelar och vem som inte spelar, då hade vi varit illa ute. Då blir ingen individ bättre. Där har vi ett jättebra exempel [på spelare som fungerar bra i gruppen] i form av de killarna som i dag sitter på bänken och de som satt på bänken förra året, självklart är man besviken och det kan bli lite tjurigt och tjafsigt, men det är absolut inga stora grejer. Där tycker jag också att de spelare som har gjort inhopp och som har fått chansen från start nu [i år] har gjort det jättebra. Och det är viktigt.

Jag kan tänka mig att det där är svårare i vissa enskilda fall och lägen än i andra.

Självfallet. Så är det ju. Går det bra så kan du ju aldrig [gnälla över att du inte får spela]. Jag menar ’08, hur ska du komma in i laget då, när allt går så bra. Sedan om vi tar förra året och om man inte får chansen då är det klart att det kan bli tjurigt. Men där tycker jag som sagt att vi har haft en jättebra nivå i laget. Och det tror jag är viktigt, och det är sådana spelare som vi vill ha in.

Som spelare utstrålar du någon form av djävlar anamma. Du lägger verkligen inte fingrarna emellan. Hur kan du som en av lagets veteraner överföra sådant till unga spelare som kommer upp underifrån?

Det är jättesvårt. Jag tror att mycket handlar om att på planen och på träningar visa att det är det som gäller om man vill lyckas. Det är nog enda sättet. För jag tror att du måste vara riktigt, riktigt bra rent tekniskt – Zlatan-bra – om du ska kunna lyckas och ha ”fel” attityd. Problemet i dag är väl som sagt att det är den här typen av spelare som framhävs ute i Europa, vilket är självklart eftersom de är fantastiska fotbollsspelare, men det är ett fåtal som har det spelet i sig.

Ja, nu pratar vi om en väldigt liten procent av spelare.

Ja, det gör vi. I mitt fall då så är en av mina största idoler Jamie Carragher i Liverpool. Det har det varit ända sedan han spelade vänsterytter i Liverpool för väldigt länge sedan. Då fick han knappt spela, men när han väl spelade så var det hundra procent hela tiden. Ta den finalen när han har kramp i bägge ljumskarna och baksidan av låren och han kan knappt stå upp, men byta, näe-näe, han ska göra sitt till.

Det är det jag vill visa. Hur man än spelar ska man ge allt. Och det är viktigt även i de matcher när vi inte riktigt lyckas med spelet. Då kan man alltid göra hundra procent och det kan man vinna väldigt mycket poäng på. Det tror jag är en nyckel.

Sedan hur man ska få det här över till de som kanske inte har den inställningen från början är ju jättesvårt. Men på något sätt tror jag ändå att det bästa sättet är att visa och påpeka att man måste börja där [med inställning]. Gör man det jobbet och får det att fungera så är det betydligt lättare att spela bra.

OK, nu tänkte jag att vi skulle prata lite mer om Björn Anklev som lagkapten ute på planen: Vid en till synes felaktig avblåsning som går emot ÖIS – som väcker känslor både på läktaren och på planen – hur mycket kan du som lagkapten gå på domaren?

Först och främst tror jag att man har lite mer utrymme som lagkapten. Man kan nog gå lite längre som lagkapten. Så klart kan man inte gå över gränsen. Det kan man aldrig. Det får man inte göra.

Nu har domarna sagt att de ska jobba mer med kommunikationen med spelarna, vilket jag tycker är helt OK. Jag tycker att många domare – inte alla tyvärr, men många – har köpt det här konceptet att man får reagera i förstaläget och de tar det så länge det håller sig inom normal ord och gränser, men att det här eftersnacket inte ska få fortlöpa – tjatet. Och det är bra för mig för jag är väldigt spontan och explosiv och just när de här grejerna händer har jag svårt att hålla igen. Det gäller då att när man har tagit den [reaktionen] så måste nästa diskussion [med domaren] vara sansad. Det tycker jag fungerar rätt OK.

Sedan tror jag ju att vi som lag som kommer uppifrån – de flesta domare har dömt oss tidigare och känner igen oss – har ytterligare en möjlighet att ta diskussionen lite längre.

Som spelare måste ni väl utveckla någon form av relation till domarna, ni har dem ju trots allt över en säsong och i viss fall säsong efter säsong. Hur påverkar det kommunikationen mellan er spelare och domarna?

Det gör man absolut. Det får man också tänka på. Man vill ju inte göra sig ovän med en domare, men oftast är det så att efter matchen så är det aldrig några problem. I alla fall inte om man tar diskussionen på ett snyggt sätt. Det är egentligen det som är grejen att man ska ta diskussionen på ett bra sätt. Då får du också ut mest av den.

Sedan vet jag att det finns vissa domare som har tagit det här med kommunikationen med spelarna ett steg för långt. De ska springa och prata under matchen. Hela tiden i stort sett, om grejer och förklara saker hit och dit, och det ger lite motsatt effekt.

Men som sagt, självklart kan man som lagkapten ta diskussionen lite längre, men det gäller att hitta den gränsen. Och där är domarna olika. Det är det som är det knepiga. Det är jättesvårt. Det är också den stora skillnaden mellan domare i Allsvenskan och i Superettan. I Allsvenskan har domarna oftast en nivå som de håller ganska hårt, medan i Superettan kan samma domare variera i nivå under en pågående match. Det gör att det är svårt att hålla rätt nivå. Men man får försöka läsa domarna. Så är det.

OK, nu har jag bara en avslutande fråga på den här delen om rollen som lagkapten. Under din tid i ÖIS har du haft två lagkaptener, Anders Prytz 2008 och Marcus Allbäck 2009, om du skulle jämföra Prytzan och Mackan som lagkaptener, hur var de då?

Jag tycker inte att man ska jämföra någon med Mackan egentligen. För där har du en spelare som har sådana meriter inom fotbollen att det är lite orättvist mot Prytzan. Mackans meriter är ju fantastiska. Som personer är de ganska lika. Det måste jag säga. Bägge är väldigt sociala och gillar att vara med laget och ta hand om laget. De ser också mycket till laget.

Sedan kan jag väl tycka att Pryllan var betydligt lugnare på planen. Mackan kunde ju också vara ganska hetsig. Om man ska se på plan var nog Mackan mer pådrivande, medan Pryllan när han väl sa någonting så var det allvar.

Blev Mackan för inflytelserik förra säsongen? Sköt man över för mycket ansvar på honom?

Nej, det tror jag inte. Han tog väldigt mycket ansvar, vilket jag också tror var bra på sitt sätt. Nu var han ju tyvärr borta en del under våren, men om vi ska gå tillbaka [till det vi diskuterade tidigare] så är Mackan en sådan spelare som också gör jobbet. Trots att han har sina meriter så är han en spelare som går in och ger hundra på matchen och som verkligen vill visa vad som gäller. Det tycker jag att han gjorde bra. Eftersom han har så mycket erfarenhet och meriter som han har så är det också en spelare som man lyssnar på.

Jag tycker att han gjorde väldigt mycket nytta förra året. Även när han inte var med och spelade så var han ändå väldigt delaktig i [laget]. Han led med oss lika mycket som när han var med själv. Och det tror jag är viktigt. Det är lätt att man i sådana svåra stunder skjuter i från sig allting och inte vill vara med.

Nej, Mackan är bra. Så är det bara. På alla plan.

Jun 012010
 

Så var det då äntligen dags för Sambadefensiv att ta över stafettpinnen från tidigare generationer av ÖIS-skribenter. Från och med i dag kommer Sambadefensiv att köra den klassiska intervjuserien ”Med bindel om armen” som ett återkommande inslag under säsongen. Intervjuobjekt är ÖIS lagkapten, Björn Anklev, som var vänlig nog att ta sig tid att besvara alla våra närgångna och nördiga frågor om ditten och datten.

Under en dryg timme snackade vi ÖIS, Superettan och fotboll i största allmänhet. I slutänden blev emellertid intervjun så lång, fyllig och omfattande att vi har känt oss tvungna att dela upp den i fyra delar. Allt för att öka läsvänligheten och minska risken för information overload. Vi hoppas att ni har överseende med det. Den första delen publiceras i dag och resterande delar kommer under veckan. Perfekt läsning när du behöver en paus från jobbet, målandet på torpet eller ogräsrensningen.

I denna första del pratar Björn en del om sina tidiga år som fotbollsspelare, om tiden i Halmstads BK och hur det är att komma på provspel till en klubb. Dessutom snackar vi en del om hur det är att spela på många olika positioner och om var Björn helst spelar om han själv får bestämma och vem som är den bästa yttern som han har mött under sina år som ytterback. Avslutningsvis har vi även frågat Björn om han efter sin starka fjolårssäsong hade några anbud från andra klubbar och hur han ser på ryktet att han skulle vara på väg till danska ligan och Aalborg BK.

I den andra av de tre kommande delarna kommer ni att få läsa mer om hur Björn Anklev ser på sin roll som lagkapten, om hur Anders Prytz och Marcus Allbäck var som lagkaptener och om Allbäck fick för stort ansvar och inflytande under fjolårssäsongen. I del tre avhandlas Björns syn på den hittillsvarande säsongen och han gör även en intressant jämförelse mellan ÖIS ’08 och ÖIS ’10. I den fjärde och avslutande delen snackar vi taktik, spelidé och tränare. I denna del kommer ni bl.a. att få reda på hur det är tänkt att ÖIS ska spela och hur Björn ser på Pavel Zavadils nya roll som defensiv mittfältare och om årets ÖIS är för beroende av Álvaro Santos och Pavel Zavadil.

OK, är du redo? Ja, vad bra, då åker vi!

Jag tänkte att vi kunde inleda med en så pass klassisk fråga som hur din fotbollskarriär startade?

Jag bodde i en liten, liten håla utanför Nyköping. En mil utanför ungefär. Och jag började spela i ett lag som heter IK Tun, som i dag spelar i division fem eller sex. Där höll jag väl på de klassiska knatteåren. Till det att jag var tio eller elva år, då flyttade jag ytterligare längre utanför stan.

Till Vrena. Ännu längre ut på bonnvischan. För där hade de ett väldigt intressant pojklag, som var väldigt bra. Ett lag som alltid var bra när man mötte de äldre lagen. Det var som en liten utmaning för mig, eftersom de ville ha dit mig.

När jag var 15 år så ringde de inifrån stan – Nyköping. De ville ha mig till Bissarna. Det var egentligen ingenting att fundera på. Dels hade jag många kompisar som spelade i Bissarna, dels är det dit man vill när man spelar i Nyköping.

Vilken serie spelade Bissarna i då när du gick dit?

Då spelade de i tvåan. Jag kom alltså dit som junior och spelade i juniorlaget till det att jag var 17 år, då jag kom upp i a-laget.

Efter det spelade jag i nästan två år i en division 5-klubb. Samtidigt som jag gjorde lumpen 1998/99.

Sedan var det tillbaka till BIS igen. Fram till 2004, eller egentligen hösten 2003, när Janne Andersson ringde mig och ville att jag skulle komma och provträna med Halmstad. Så jag åkte ner till Halmstad, provtränade och spelade två b-lagsmatcher, bl.a. mot ÖIS faktiskt. ÖIS b-lag och Malmö FF:s b-lag. Och det gick helt OK.

I den vevan tror jag att jag hade lite tur för det var Jonas Thern som var tränare då, och Janne var andretränare. De skulle byta tränare och jag tror att jag hade lite tur att det blev Janne som tog över som huvudtränare, för hade de tagit in en ny tränare där hade han säkert inte haft koll på att jag hade varit där [och provtränat]. Janne blev huvudtränare och då ville han ha dit mig. Så hösten ’03 flyttade jag ner och skrev på från och med den första januari ’04.

Som pojklagsspelare, vad spelade du på för position i laget?

Det var som nu faktiskt. Jag har väl egentligen alltid varit mittfältare eller forward. I alla fall från allra första början. När jag sedan jag kom upp i a-laget; det var det här klassiska att det behövdes en högerback; då spelade jag högerback i ett par år. Näst sista året i Nyköping höll vi på att åka ur, det gick riktigt dåligt och det var snack om klubben skulle köpa in en forward.

Och då gick du upp på topp istället?

Ja, då kom vår målvakt på att ”hey, du är ju gammal forward” och då började jag spela forward. På den hösten gjorde jag åtta mål och vi klarade oss kvar. Sedan fortsatte det med att jag spelade forward hela säsongen efter det och då gjorde jag väl 28 mål på en säsong.

Det var väl det som fick Janne Andersson att få upp ögonen för mig. Plus att min sambo skulle flytta ner och börja plugga. Hon hävdar att det var hennes förtjänst att jag hamnade i Halmstad, men jag vet inte. Plus att min tränare i Nyköping hade lite kontakt med Halmstads U21-ansvarige. Det var många grejer där som gjorde att allt föll på plats. Man måste ha lite tur. Och det tror jag att jag hade.

När bestämde du dig för att du skulle satsa på fotbollen och när insåg att du att du skulle kunna ha fotbollen som ett jobb?

Drömmen har väl alltid funnits. Det har den ju som sagt. Fotbollen har inte varit det mest prioriterade för mig så himla länge, utan jag spelade både hockey och bandy och mycket musik innan jag började satsa på fotbollen. Det kändes som ganska avlägset när jag spelade i Nyköping, eftersom jag visste att den vägen var rätt svår att gå. Nyköping är inte förstavalet för storklubbarna, eftersom du har nära till Stockholm; du har nära till Norrköping, som har fotbollsgymnasium; och du har nära till Eskilstuna, som har väldigt bra ungdomslag.

Men samtidigt måste det väl ändå vara IFK Norrköpings och Stockholmsklubbarnas upptagningsområde?

Jo, det är det. Så är det ju definitivt. I den vevan som jag skulle ner och provträna i Halmstad ville IFK Norrköping att jag skulle komma till dem också, vilket jag i och för sig tackade nej till, eftersom jag skulle till Halmstad istället.

Så tankarna om att det var möjligt kom väl egentligen när jag var 20 någonting. Jag vet att det var några Stockholmsklubbar som var och tittade under 2002, men det blev aldrig någonting. Då kände man väl ändå att man hade en chans, eftersom det gick bra, men det är klart, så ska man ju ha lite flyt också. Egentligen var det väl inte förrän Janne ringde som jag förstod att nu har jag chansen och nu måste jag ta den.

Hur var det då att komma till Halmstad och provträna? Det kan väl inte vara så lätt. Hur är det att komma som provspelare till en klubb?

Nej, det är det inte. Det är skitsvårt. Nu hade jag tur som fick vara där i sju dagar och att jag fick spela två b-lagsmatcher. Det gjorde ju att jag hade sju dagar på mig att prestera och två matcher på mig att visa vad jag gick för. Samtidigt är det ju svårt. Det är sju dagar och man ska visa att man är värd att satsa på.

Jag tänker mig att just de där matcherna och att få visa upp sig i en matchsituation gör sitt till?

Absolut. Det gör det. Matcherna gick bra, men jag tror väl just att det där att man får tid på sig [är allra viktigast]. Visst, du måste visa kvalitet, men samtidigt är det kanske viktigast att visa inställning och att man verkligen vill det här.

Det är klart. Jag lider lite med de som är och provtränar med oss i ÖIS. Spelare som kommer och som ofta inte har sju dagar på sig, utan de är kanske här tre dagar och kanske får en b-lagsmatch. Visst, gör du bra ifrån dig då så får du ofta komma tillbaka och testa mer, men det gäller att du sätter det på de här dagarna.

Jo, för oss som står vid sidan om ser det knepigt ut med spelare som bara är på ÖIS-gården i två till tre dagar. Det måste vara ruskigt svårt att göra avtryck på så pass kort tid?

Jo, så är det ju, samtidigt är jag övertygad om att är det någon spelare som klubben är intresserad av så håller man koll på den spelare även på hemmaplan.

Men just det där upplevde jag som ganska svårt, att du verkligen var tvungen att lyckas på de där sju dagarna och de där två matcherna. Och det är inte så lätt att göra på beställning. Man är lite smånervös och man får spela med landslagsspelare. Det är inte lätt.

Ja, vilka var det som spelade i Halmstad när du var där och provspelade. De hade väl ett rätt bra gäng då?

De hade ett jättebra lag när jag var där. De jag kommer ihåg från när jag var där och provtränade var Micke Nilsson. Så klart. ”Turbo” [Magnus Svensson] som är en gammal legend i Halmstad. Och så hade de Tommy Jönsson och Tomas Zvirgzdauskas, som det året var två av allsvenskans bästa mittbackar, sedan hade de Sharbel Touma, som var fantastisk det året jag var där, och Patrik Ingelsten.

Ja, de hade ett bra lag det året.

Nästa år kom ju även Markus Rosenberg och Yaw Preko till klubben. Så det var en upplevelse att vara där.

Dessutom var Jonas Thern tränare i klubben när jag var där. Hela grejen är ju rätt stor och att då samtidigt prestera under det trycket. Det är rätt lurigt. Men det gick ju bra.

Vi var inne på det här tidigare att du har spelat på ett antal positioner under din karriär och jag undrar lite hur man som spelare ser på det här med att spela på ett flertal olika positioner? Du sticker kanske ut särskilt mycket med tanke på att du under de senaste två veckorna har spelat ytterback, yttermittfältare och anfallare?

Mmm. Jag har funderat en del själv på det där. Från början funderade jag inte alls, utan när man kom upp i a-laget i Nyköping så ville man bara spela. Var det då att man fick spela mittfält så gjorde man det, fick man spela back så var man glad för att man fick spela.

Det är kanske det som sitter i än i dag; att man alltid har kommit som underdog. Det var egentligen likadant när jag kom till Halmstad, då var det inte självklart att jag skulle spela. Så klart. Jag skulle kriga mig till en plats. Och jag kom dit som forward, men med tanke på att klubben också hade Rosenberg, Preko, Ingelsten och Olle Kullinger var det inte givet att man skulle spela. Jag var inte första-, andra- eller tredjevalet.

Det året hade Halmstad ett jättelag. Det var ett fantastiskt år och det var kul att vara där då. Jag fick göra mitt första inhopp som högerytter och sedan gjorde jag mellan tolv och femton matcher som högerytter. Det var inte något som var konstigt för mig. Året efter fick jag spela högerback, eftersom vi hade lite problem i backlinjen med spelare som gick sönder, och när då Janne fick reda på att jag hade spelat back tidigare frågade han om jag kunde göra det igen.

Så som du ser är det ganska naturligt för mig att spela så som jag gör. Sedan kan jag väl så här i efterhand tänka att det hade varit bra att ha en plats att kriga om, och att verkligen försöka ta den platsen. Samtidigt, hade jag varit så bestämd på att spela forward under tiden i Halmstad, så hade jag kanske inte spelat en enda match. Jag har inga problem med att spela på det sättet.

Det finns alltså inga nackdelar med att byta position så här ofta?

Nej, jag tycker inte det. Inte som det har varit i min spelarkarriär. Det är väl om man hade haft en position så hade man kanske kunnat bli mer spetsad på den positionen, men samtidigt som det har blivit för mig, så har det bara varit positivt.

Om du själv fick välja, var spelar du helst?

Det är faktiskt lite beroende på match och matchbild. Rent spontant så är jag forward. För det är faktiskt roligast att spela där. Att göra mål är skitskoj och man får vara med varje gång det händer något. Och det är ganska hög fart varje gång man är inblandad i spelet.

Samtidigt vet jag inte om jag hade velat spela forward under förra säsongen, för då spelade vi inte på ett sådant sätt att man var med i spelet. Eller det är klart på hösten hade det kanske varit kul.

Men du gjorde någon match och någon halvlek som forward även i fjol, eller hur?

Jag spelade väl forward i hemmamatchen mot Djurgården. I 0-0-matchen, och det var väl en OK match att spela forward i, för då hade vi i alla fall ganska mycket boll, eftersom de också var lite skakiga där på våren. Samtidigt att spela forward i en match när man bara får springa och jaga hemåt är inte så roligt, utan då är det betydligt roligare att spela back som jag gjorde förra året, då får man vara med i spelet.

Om du hade fått önska dig en enda önskning som skulle förbättra en enda fotbollsegenskap hos dig som gjorde dig bäst på plan på just det. Vilken egenskap hade du valt att förbättra då?

Oj! Det var inte lätt. Det finns många egenskaper, men det jag skulle välja är så klart tillslaget. Jag är imponerad av de [spelare] som har ett bra tillslag. Om vi tar Alex Perreira som exempel, han har ett bra tillslag och det är en egenskap som är ovärderlig när den väl sitter där. Som mot Sundsvall senast, där han hade jättebra inlägg. Det är väl det jag skulle vilja förbättra och gärna ha och vara bäst på plan på just det. Och då menar jag kanske inte skott i sig utan mer den exakta bollträffen.

Kan man träna upp det? Jag tror att jag läste någon gång att Elfsborg hade en person i tränarstaben som ägnade mycket tid åt att lära spelarna att träffa bollen rätt och jag minns att Martin Pringle jobbade en hel del med målvakterna och deras bollträff under fjolåret.

Jag tror nog att man kan träna på det. Absolut. Jo, det är jag övertygad om att man kan träna upp. Det är väl kanske inte det första man prioriterar på träningar utan då är det mer touchen när det gäller att ta emot passningar och liknande.

Dina glidtacklingar är något som publiken har lärt sig att uppskatta, samtidigt finns det de som menar att man enbart behöver ta till en glidtackling när man har missat att göra rätt sak i förstaläget. Hur ser du på det och hur känns det egentligen när du får in en riktig pärla till glidtackling och kommer ut som spelförande spelare?

Jag kan delvis hålla med de som säger att det är lite av en nödlösning. Janne Andersson är också inne på det; att man ska inte behöva glidtackla. Samtidigt kan jag som högerback tycka att när glidtacklingarna väl sitter, då kan jag spela lite offensivare. Jag kommer ofta på fel sida boll och måste göra den där glidtacklingen. Men jag kan också ligga på gränsen mer. Jag kan vara med på en chansbrytning, vilket också gör att det finns en risk att bollen kommer bakom mig, men med en glidtackling hinner jag ändå hem och kan göra en brytning.

En glidtackling kan också var ett sätt att tända både mig själv och övriga spelare i laget. Och just som du säger, lyckas man med en glidtackling så är det så skönt att se. Det är precis som när någon på mittfältet gör en brytning, det behöver inte vara en glidtackling, men när någon smäller på ordentligt eller gör en ordentlig brytning då får man den där tändvätskan inom laget.

Lite så ser jag på mina glidtacklingar, de fungerar både som brytning och som energigivande för laget. Istället för att jag ska stå rätt och skjuta ut bollen till inkast så gör jag en glidtackling som kanske får i gång både oss i laget och publiken.

Vilken är den bästa ytter som du har fått tampas med som högerback (eller vänsterback) oavsett serie och match?

En spelare som jag tycker är riktigt bra är Michael Görlitz i Halmstad. Jag spelade i och för sig vänsterback när vi mötte Halmstad borta. Det är en spelare som är bollskicklig, väldigt snabb och duktig på att behandla bollen, vilket gör att man inte riktigt vet om han ska gå på in- eller utsidan. En snabb spelare som bara kan gå åt ett håll är inte så svår att läsa. Den kan man styra, men Görlitz kan gå åt bägge hållen, så det är den första spelare jag kommer att tänka på när jag får den frågan. Han var svårt att möta.

Sedan är väl det den stora skillnaden mellan Allsvenskan och Superettan, att Allsvenskan har fler sådana spelare. Man möter nästan en sådan i varje match i Allsvenskan, medan enbart några av lagen i Superettan har sådana spelare.

Jag tänkte annars på det att om man jämför med säsongen 2008, när ÖIS var nere i Superettan sist, och årets serie så är tempot högre nu. Då var det ofta ganska lågt tempo i matcherna, men det är det inte nu.

Det är högre nu. Helt klart. Jag känner att det är betydligt högre än sist vi var nere. Jag tror att det är hela den här upphaussningen som gör det. Alla lagen är mer taggade nu. Det känns som att vi hade mer ro ’08.

ÖIS fjolårssäsong var som vi alla vet inget vidare, men du gjorde ändå en ganska stark säsong. Hade du några erbjudande från andra klubbar efter säsongen?

Nej. Inga konkreta erbjudanden. Jag hade ju kontrakt även över säsongen 2010 med ÖIS så det hängde inte på mig, utan det var väl i sådana fall om Dick hemlighöll någonting för mig, men det har jag svårt att tro. Det har han inte gjort. Jag hade inga erbjudande och jag hade inte heller några planer på att lämna klubben.

Och vad skulle krävas för att du skulle lämna klubben?

Jag tror att jag har sagt det någon gång förut, det som krävs är om det skulle vara någonting som skulle locka utomlands. Det är väl det som skulle kunna vara någonting. Jag trivs bra i klubben och i laget. Det här med Allsvenskan och Superettan är inte så viktigt för mig. Självklart vill jag spela i Allsvenskan, eftersom det är en nivå högre upp, men det skulle inte vara avgörande. Om jag spelar i ÖIS eller inte har inte med det att göra. För att jag ska byta klubb just nu krävas det något äventyr som jag inte varit med om tidigare.

Så ryktet om Ålborg behöver vi just nu inte ta på så stort allvar…

Haha! Det vet jag absolut ingenting om, så det kan jag inte uttala mig om.

Maj 242010
 

Jo tack, vi vet att vi har varit lite slöa och slappa under den senaste veckan. Och nej, det var inte den bleka insatsen i Falkenberg som fick oss att tappa lust och ork utan det är rena tillfälligheter som har gjort att Sambadefensiv inte har uppdaterats lika intensivt som vanligt. Vi ber givetvis om ursäkt för detta och nu lovar vi bot och bättring. Innan så sker vill vi dock passa på att påminna er om att det fortfarande går att skicka in frågor till Björn Anklev inför säsongens första ”Med bindel om armen”. Den första intervjun kommer att gå av stapeln under nästa vecka så passa nu på att ställa alla de där frågorna som du har gått och funderat över under säsongen. Ju fler idéer, förslag och frågor som vi får desto bättre och fylligare intervju blir det.

Ni mailar in era frågor till Sambadefensiv. Deadline är den 30 maj.

De av er som inte är bekanta med ”Med bindel om armen” vill vi göra uppmärksamma på Göran Sonstrands underbart kvalitativa intervjuer med Kung Niclas Sjöstedt från säsongen 2000. Ni kan läsa två av dessa intervjuer här och här.