Maj 052013
 

Efter uppvisningen på läktaren nere i Landskrona i förra veckan får Hans Prytz finna sig i att beskåda morgondagens derby från läktarplats. Det är priset man får ta när man trampar i klaveret, blir överhettad och slänger ur sig ord som domaren inte anser OK för att fortsatt få coacha sitt lag från sidlinjen. Istället kommer ansvaret att läggas på Jonas Karlén och Marcus Lantz under själva matchen, men där Hans Prytz har petat, donat och haft sig ända in på avspark. Smällar man får ta, men det kommer förmodligen inte att göra någon större skillnad på hur ÖIS agerar. Den enda skillnaden är att Prytz röst är utbytt mot Karléns.

I nuläget är det mindre än 24 timmar kvar tills dess att det smäller på Gamla Ullevi, och inför vad som komma skall har GAIS officiella hemsida talat med ÖIS tränare Hans Prytz. Han säger att pressen kommer att avgöra – det lag som kan hantera den bäst kommer att vinna – och han säger också att IFK Göteborg och BK Häcken får ursäkta, detta är det hetaste derbyt i stan’ denna säsong. Ett påstående som man gladeligen nickar medgivande på.

En av årets höjdpunkter närmar sig – Göteborgsderby mellan ÖIS och GAIS. Kommentar?

Det känns jätteroligt, framför allt att det är derby. De andra får säga vad de vill – de blåvita och gulsvarta – men det här är det bästa derbyt för året. Det blir fest på Ullevi. Får vi nu bara väder och vind med och det blir bra med folk kommer det bli jättebra. Vi är hur sugna som helst.

ÖIS gick ju fint i Svenska Cupen och kommer med fyra av sex möjliga poäng från de två senaste matcherna i Superettan. Hur är läget i laget inför derbyt?

- Bra. Och vi har ju fått klara oss utan kapten Jakob Lindström i de senaste matcherna men nu är han tillbaka till imorgon. Jag har alla spelare tillgängliga så det är som man brukar säga angenäma bekymmer för en tränare. Det känns himla bra.

GAIS har startat säsongen lite tungt medan ÖIS som tidigare nämnt har gått bättre. Vad tror du om matchen?

- Det gäller att palla läget. Det är inga hemligheter. Jag har sett alla GAIS matcher, på plats eller på tv och jag vet att Thomas sett oss, så även om man inte kan överraska så mycket så gäller det att just palla läget och vara bra när det gäller. Det är mer folk än vanligt på matchen, och mer hype kring matchen. De som tål pressen bäst vinner helt enkelt.

Jag tackar Hans för en trevlig pratstund och säger att jag hoppas på en riktig bra match och att bästa laget vinner, och Hans stämmer in.

- Precis. Vi önskar varandra inte lycka till utan hoppas på en riktigt bra match. Jag tycker att det är fantastiskt att vi kan bjuda Göteborgspubliken på ett riktigt derby. Säga vad man vill om premiären mellan IFK och Häcken men det här känns mer som det riktiga derbyt för året.

Vad gäller GAIS har Thomas Askebrand under dagen valt att ta ut följande matchtrupp: Tommi Vaiho,  Jimmy Tamandi, Kenneth Gustafsson, Björn Andersson, Jeffrey Aubynn, Jesper Floren, Adam Eriksson, Adnan Maric, Hampus Andersson, Linus Tornblad, Joel Johansson, Patrik Wallin, Andreas Drugge, Mommo Abdulrahman, Fredrik Jonsson, Malkolm Moenza, Calum Angus och Oliver Gustavsson.

Saknas gör skadade Richard Spong, Marcus Översjö och August Gustafsson Lohaprasert samt de två avstängda Mirza Mujcic och Andreas Augustsson. De två sistnämnda är två rejäla avbräck som vid tillgänglighet utan tvekan slår sig rakt in i startelvan. Ojusteheter har dock straffat sig. Augustsson fick två matchers avstängning efter sin armbåge på en motspelare nere i Ängelholm och Mirza Mujcic visade prov på orutin då han drog på sig två gula kort inom en kort period i den senaste hemmamatchen mot Östersunds FK.

Maj 012013
 

Det blev inget avancemang i Svenska Cupen. ÖIS förlorade nämligen med 1-0 mot Djurgårdens IF på Stockholm Stadion i dag. Surt och bittert. Inget snack om det. Man hade ju hoppats på något av ett mirakel. Men ÖIS kan ändå åka hem till Göteborg med huvudena högt. Prestationen var sett över 90 minuter bra och med studsarna på rätt sida hade matchutgången kunnat bli en helt annan. Kanske är det där det skiljer sig mellan de två lagen. ÖIS har inte samma effektivitet. De kan inte ta vara på tillräckligt många lägen för att hota ett totalt sett vassare lag. De kunde i alla fall inte göra det i dag.

Framför allt skall dagens backlinje med mittbackarna David Leinar och Adam Rosén i spetsen ha en stor eloge. David Leinar var en jätte i luftrummet och varken Amadou Jawo eller Erton Fejzullahu hade i närheten av en chans att vinna bollen högt upp i banan när Djurgårdens backlinje satsade på de längre bollarna. Gång efter gång var endera Leinar eller Rosén där och skallade undan hemmalagets offensiva försök. En ingrediens som gav ÖIS styrka och stabilitet nog att våga gå på offensiven. Och sett till, åtminstone den första halvleken, var det spelmässigt helt lika.

Visserligen lös ÖIS heta målchanser med sin frånvaro, men det fanns tillfällen där bollen var runt omkring Kenneth Höies stolpar. Oskar Wallén och Emil Karlsson sprang på lite allt möjligt där uppe utan att riktigt komma till, förmodligen på grund av att de var lite för ensamma i kombination med att de mötte ett starkt hemmaförsvar som är av högre klass än det ÖIS ställs mot vanligtvis i Superettan, men bland annat Richard Yarsuvat kom ändå till något läge som hade kunnat mynna ut i en farlighet om precisionen varit en aning vassare.

Det skall dock påpekas att det finns brister i ÖIS backlinje. Någonting som Djurgården hade scoutat rätt väl. Oftast slutade det som sagt med att ÖIS kunde bryta och ställa om, men då och då satt bollen i djupet på framför allt Amadou Jawo. Och då hade ÖIS svårt att hänga med. Vid ett antal sekvenser rann det ut i en hörna som sedermera kunde skallas undan, och vid ett tillfälle kände sig Adam Rosén tvingad att ta till en ojusthet för att stoppa Jawo. Någonting som slutade i ett bra frisparksläge bara någon meter utanför den rödblå straffområdeslinjen. Publiken jublade visserligen för mål, men skottet var lite för tamt och Peter Abrahamsson kunde därför skopa upp bollen relativt enkelt.

Halvlekens absolut bästa chans tilldelades Djurgårdens IF. Utan tvekan. I ett av hemmalagets spelövertag hamnade bollen has just Jawo efter ett inkast långt ned på ÖIS vänstra sida. Efter att Jawo tagit emot bollen vände han upp och avancerade in i ÖIS straffområde. På flykten blev han kapad av Sebastian Ohlsson och domaren tvekade inte när han pekade mot straffpunkten.

Fram klev Erton Fejzullahu. Men fram klev också Peter Abrahamsson. Bollen gick till vänster och Peter kastade sig åt samma håll. Straffen var visserligen i rätt höjd för en målvakt, men att rädda ännu en straff var säkerligen en självförtroendeboost för Abrahamsson. Och framför allt för ÖIS. Nu var det ju fortfarande oavgjort!

I den 49:e matchminuten fick ÖIS sin stora chans att sätta nerv i det redan darriga hemmalaget. Och då genom Sebastian Ohlsson gånger två. I vanliga fall sätter han åtminstone sitt första läge, men denna gång grinade oturen honom rakt i ansiktet. När han dök upp på bortre stolpen efter att Johan Hedman spelat bollen diagonalt genom straffområdet hade han mer eller mindre öppet mål. Visst, både Höie och en försvarare fanns i närheten, men från bara några meters håll var chansen stor att han skulle kunna trycka in bollen. Tyvärr sköt han i insidan av stolpen. Ruggigt nära!

Si så där 25 sekunder därefter hamnade bollen hos Sebastian Ohlsson ännu en gång. Från sin position en bit ut till vänster vände han inåt i banan. Sedan drog han till med en rejäl bananknorr mot den bortre stolpen. Vid en första anblick såg det ut som att den skulle segla någon meter utanför, men för andra gången klingade det till i virket. Och ännu en gång handlade det om centimetrar till fördel för Djurgården.

Tio minuter därpå är det Djurgårdens IF som gör 1-0 genom hemvändande Andreas Johansson. Och det på en till synes feldömd hörna. Rätta mig om jag har fel, men det kändes ytterst tveksamt att Christofer Bengtsson var sist på den bollen. Men hörna blev det och mål lika så. Och för första gången på hela matchen tappade ÖIS i sin markering. Då straffade det sig direkt. På bortre stolpen dök han upp och satte pannan till.

Den kommande kvarten var helt och hållet Djurgårdens. Tack vare målet fick de utökad energi och tro på sitt spel samtidigt som ÖIS trycktes ned i skorna en aning. Amadou Jawo fick en gratischans att sätta 2-0 i ett friläge men lobben smet just utanför och utöver det uppkom ett antal halvchanser där Peter Abrahamsson kunde avvärja på ett eller annat sätt.

Mitt i anstormningen fann dock Oskar Wallén en lucka att sticka på kontring. Sagt och gjort. Via en retfull liten sidledsförflyttning tog han sig förbi sin första bevakare. När han närmade sig straffområdet och fick ytterligare motstånd petade han bollen mellan benen på backen och fick fri gata mot Kenneth Höie. Skottet blev dock en aning felriktat vilket mynnade ut i att den gick någon meter över. Förmodligen på grund av en blandning av stress av att Höie valde att gå och möta honom och att han fick bollen lite för långt ifrån sig när det var dags att trycka till.

Skit!

Det där var nog chansen!

ÖIS fick tillslut en sista chans att spräcka målnollan. Närmare bestämt i matchminut 76. Efter att Johan Lundgren misslyckats med en frispark och fått tillbaka bollen var det David Leinar var framme och skarvade Johan Hedmans inlägg strax utanför målramen. Som tidigare nämnt, skall man ha någonting att hämta mot bättre motstånd bör effektiviten vara på topp. Ungefär som mot AIK. Dyker läget upp skall det förvaltas. Annars blir det tufft. Just vid denna sekvens är det mycket begärt att kräva att Leinar skulle sätta en sådan nick, men generellt sett hade det behövts en upp-shapening för att ha en chans på finalplatsen.

Med några få minuter kvar signalerade Hans Prytz till David Leinar att röra sig upp i anfallet. Tyvärr gav det inget resultat. ÖIS kom inte ens till något offensivt läge de sista sex minuterna. Att spelarna var trötta syntes. Slarviga misstag och smarta hemmaspelare stjälpte ÖIS möjligheter till att få en sista kvitteringschans.

När domaren blåste i pipan och förkunnade att matchen var slut stod det klart att Djurgårdens IF blev ett nummer för stort. Tråkigt som fan, men ÖIS skall lämna cuäventyret med raka ryggar och stolthet i bröstet. Det är inte annat än rätt med tanke på resan de gjort.

U21 jagar serieledning

 Posted by at 09:10  U21
Apr 232013
 

I afton har ÖIS en chans på revansch. U21-laget reser nämligen till Jönköping för att resa sig från 0-6-förlusten mot Falkenbergs FF för exakt två veckor sedan. Det smakade allt annat än gott (även om ÖIS-laget var bra mer decimerat sett till antal a-lagsspelare än Falkenbergs dito). Därför vill vi näppeligen hamna djupt ned i det hålet igen.

Möjligheterna till upprättelse måste dessutom ses som ganska stora. Det beror självklart på vilken startelva Marcus Lantz väljer att sätta på benen, men ÖIS har totalt sett imponerat hittills. Tabellmässigt slåss man i toppen med Falkenbergs FF och just Jönköpings Södra IF, där alla tre lag har nio inspelade poäng efter fyra omgångar. Det lär alltså bli tufft i kväll, inget snack om den saken, men att ÖIS kan åka hemåt med full pott bör ingen tvivla på.

I tre utav fyra matcher har ÖIS ”satsat” på U21-serien, alltså haft med flertalet spelare som tillhör a-laget och som även där kan göra skillnad, samtidigt som man mot Falkenbergs FF istället valde att låta juniorerna ta plats. Joakim Hall, Tobias Bratt, Carl Hawunger och Daniel Paulson deltog alla, men i övrigt litade Lantz till U19-spelare så som Lukas Thell, Anton Dahlgren, Faramarz Goshes, etc. En väg som både kan vara rätt och fel att gå. Det är alltid uppmuntrande för de yngre att spela dessa matcher, samtidigt som det även sitter en hel drös på ÖIS avbytarbänk som inte behöver annat än matchspel i kroppen.

Fredrik Andersson, till exempel. Och han lär vakta stolparna mot Jönköpings Södra i kväll. Joakim Hall, Henrik Carlsson och Tobias Bratt för att nämna några fler. Det är en balansgång det där. Och därför känns upplägget att varva lite mellan a-lags- och ungdomsspelare väl genomtänkt.

Det gäller dock att göra sina val rätt. För trots allt så ligger det en första plats och ett slutspel i potten. Det må kanske inte vara prioriterat, men likväl är det en chans till fler matcher och därmed också utökad rutin för de alla unga som ÖIS i dagsläget basar över. Och, det får man inte glömma, ger det en chans till ytterligare derbyn. GAIS kommer man att möta vad det lider, men IFK Göteborg kan komma att vänta om allt slår rätt ut och även om det inte slår lika högt i U21-serien så hade det säkerligen lockat fram känslor man inte annars hade fått se och därpå en respektabel publiksiffra (för U21-serien, alltså). Men framför allt möjligheten att mäta sig med bättre motstånd.

Har du svängarna förbi Jönköping eller av en händelse råkar bo där så får du mer än gärna ta en titt på matchen. Har du dessutom viljan och orken att plita ihop ett matchreferat är det mer än välkommet då Sambadefensiv inte kommer att vara på plats. Maila den i så fall till adressen som du finner längst ned på sidan.

Apr 202013
 

Jag hoppas (och förutsätter) att ni, precis som jag, har släppt allt vad Falkenbergs FF och Assyriska FF heter. Det var två bottennapp och besvikelser, inget snack om det, men att älta tjänar ingenting till. Matcherna duggar tätt och det finns ingen tid till att tycka synd om sig själv, sitt lag eller till att ÖIS har förlorat två matcher. Det tillhör det som har varit och det går inte att göra någonting åt. Det är livets premisser. Det som är gjort är gjort. Därför är det god tid att vi mobiliserar kraft, styrka och engagemang till kommande uppgift(er). Hemmamatch nummer två i ordningen väntar och som bekant är det ett uppåtgående IK Brage som kommer till Gamla Ullevi.

Silly season har till stor del handlat om IK Brages val av spelarrekryteringar. Åtminstone vad gäller den så kraftigt omtalade Dulee Johnson, problemmakaren som ställt till med så mycket men som ändå har fått chans efter chans i klubb efter klubb. Det är ingen hemlighet för någon. Ett rehabiliteringsprogram sattes därför i rullning i samband med att Michael Kallebäck, sportchef i IK Brage, lyckades ro finansieringen i hamn. Dulee själv talade om att han insett sina problem och var villig att ta tag i sig själv och sina bekymmer, och för IK Brage var det en självklarhet och en nödvändighet för att de skulle ”våga”.

Men det är inte bara Dulee Johnson som skapat rubriker kring föreningen under vintern. Den erkänt duktige Conny Karlsson har anslutit på tränarposten, och vad gäller spelare till startelvan är Jan Tauer och Njogu Demba-Nyrén namn värda att ta upp i sammanhanget, men man har även värvat in en före detta MLS-målvakt, en vass mittfältare vid namn Andreas Ljunggren-Eriksson samt ytterbacken Tyler Ruthven som kan komma att ha inverkan på Brages säsongsfacit.

I dagsläget är man bra med rent tabellmässigt. Visst, det är på tok för tidigt att kolla på tabellen och dra några slutsatser utav den, men man behöver likväl kriga sig till sina poäng för att komma någon vart. Och det är precis vad IK Brage hittills har gjort. I dagsläget stoltserar man med en vinst samt en oavgjord. Man besegrade Ängelholms FF på en rätt medioker gräsplan i premiären, vilken de följde upp med en mållös historia mot Östersunds FK när det vankades hemmapremiär på Domnarvsvallen i måndags.

Vad gäller vinsten mot Ängelholms FF så är det en mycket meriterande sådan. Ängelholms FF har under flera säsonger varit ett storlag, ett lag att respektera åtminstone, i Superettan. Och vore det inte för ett sent insläppt mål på Södertälje Fotbollsarena så hade man spelat allsvensk fotboll säsongen 2012. Publik- och organisationsmässigt med allt vad det innebär har klubben onekligen en del att lära kring, men på planen har de en tydlig spelidé och ett lag som underordnar sig betydelsen av ett hårt jobb. Att IK Brage då åker ned och vinner tämligen övertygande med 2-0 tyder på ett bra kollektiv kryddat med spelare som gör skillnad. Som Dulee Johnson till exempel. Får han bara ordning på livet utanför sitt fotbollsspelande så kan han föra sitt lag till stora triumfer. Det visade han inte minst i denna match där han enligt utsago var outstanding. Planens gigant, för att tala klarspråk.

Men precis som hela laget så kom Dulee inte upp i samma nivå mot Östersunds FK. Vad det beror på går bara att spekulera i, men jag såg matchen från soffan och vågar snart mena på att Östersunds FK kan bli årets överraskning i Superettan. De hade åtminstone inga problem att stänga IK Brage helt och hållet, och sedan tidigare ordnade man 1-1 mot Assyriska FF. De har en annorlunda spelstil gentemot många andra lag i serien – och inte minst sätter man motståndaren på ända med sin 3-4-3-uppställning. Det är inte ”som vanligt”. Det är tunnare med spelyta runt motståndarens egen backlinje och det dyker upp spelare vid positioner på planen där man i vanlig dager kan lalla runt lite för sig själv. Det må vara en orättvis parallell, men man vet ju hur svårt högerhänta tennisspelare har för att slå de vänsterhänta. Det är ovant och rubbar på det normala.

Att ÖIS har en chans att slå detta IK Brage råder det inget tvivel om. De är bra, inget snack, men långt ifrån omänskliga och de har sina brister här och där. Vad som krävs är att ÖIS hittar tillbaka till det som var för två, tre veckor sedan. Då det gick per automatik. Då man fann vägar genom motståndarens försvar. Det som har varit så svårt mot Falkenberg och Assyriska. Ned med fötterna på jorden, jobba stenhårt och hitta tillbaka till grunderna. Upp med humöret och kör. Det är bara att ösa!

Framför allt, efter vad jag har sett av IK Brage denna säsong, så gäller det att avsluta. Skjuta, skjuta, skjuta. I Brages mål står en 21-årig Patrik Carlgren som visserligen har potential (vilket en plats i U21-landslaget visar, inte minst) men som verkar omåttlig darrig när det hettar till. Mot Ängelholms FF höll han på att leverera årets tavla då han sköt en motståndaranfallare i ryggen så att bollen gick i en båge och i den egna överliggaren och mot Östersunds FK brast det i både kommunikation, självförtroende och pondus när bollen korsade hans väg vid inlägg, hörnor, djupledsbollar, etc. Denna gång räddades han av ren tur, men kan man sätta press på honom och göra det till en jobbig kväll så ökar definitivt chanserna till att kunna bocka i ”enkla mål”-kategorin.

Apr 192013
 

Publiksnitt, antal gjorda mål och sådana statistikgrejer brukar oftast tolkas som ganska så intressant av de allra mest insatta. Och det är exakt vad kommande text skall handla om, vilket rubriken skvallrar ganska bra om. Glädjande nog har publiktillströmningen (sett till de två inledande omgångarna för varje säsong tio år bakåt) till Superettan ökat. Det är ingenting annat än positivt. Svensk fotboll har redan väldigt bra siffror vad gäller publik sett till det gensvar man får rent kvalitetsmässigt av de elva på planen – men å andra sidan är det inte i första hand det man är ute efter när man pratar svensk fotboll.

Men tyvärr, får man säga, har antal gjorda mål hittills varit ganska så få vilket i det långa loppet även kan spegla av sig på de som besöker arenorna. Ser man krasst på det så går inte ekvationen färre mål och mer publik ihop. De går inte hand i hand. Får man det ena så brukar man få det andra, och inte tvärtom. Självklart finns det fler aspekter att väga in så som service, arenakvalitet samt rent inramningsmässigt. De svenska klackarna genererar utan tvekan extra publik även om den skaran väljer sittplats. Det är någonting extra. En krydda till. Någonting som gör upplevelsen lite bättre och lite roligare. Men med ett målsnitt hittills som pekar ganska så grovt nedåt sett till många utav de tio senaste säsongerna kan i längden bara bära åt ett håll.

Ett ökat publiksnitt

Att publiksnittet i Superettan denna säsong har ökat jämfört med tidigare säsonger är självklart positivt. Konstigt vore kanske annat med ett nyväckt intresse från GAIS, GIF Sundsvall och Örebro SK, först och främst, men där även ÖIS säkerligen kan dra en del extra publik om man jämför med Halmstad BK och Brommapojkarna, för att ta några exempel. Denna upplaga av Superettan känns stark med flera klassiska lag, vilket är ett av kriterierna för att ett intresse skall väckas till liv. Och ändå hade det kunnat se betydligt bättre ut. GIF Sundsvall stod för en närmast pinsam siffra i sin hemmapremiär där knappt 1 500 kom till Norrporten Arena, och både GAIS, ÖIS och Örebro SK var nog halvnöjda med resultatet rent publikmässigt. Med lite framgång, värme och uppfriskande spel så finns det alltså goda intentioner på att snittet skall upprätthållas även när nyhetens behag har lagt sig och serien går in i lunkdelen.

Tar man sig en titt på de tio senaste åren av Superettan så är det bara en säsong, den 2005, som har haft ett högre publiksnitt utslaget över seriens två inledande omgångar. Det året kom det i snitt över 4 000 åskådare till säsongens första 16 matcher – en siffra som till stor del kan dedikeras AIK som lyckades locka över 15 000 till Råsunda. En siffra som vissa lag inte ens nådde upp till på en hel säsong. I övrigt har det noterats lägre siffror än årets 3 186 åskådare varje år mellan 2003 fram tills 2012. Sämst var det 2008 där inledningsomgångarna lockade oerhört lite publik. ÖIS fick visserligen ihop till ungefär samma siffra som i år mot Falkenbergs FF, men totalt sett stannade det på blygsamma 1 903 åskådare per match.

Publiksnitt efter två omgångar i Superettan:
2013: Totalt: 50 988 snitt: 3 186
2012: Totalt: 46 885 snitt: 2 930
2011: Totalt: 49 078 snitt: 3 067,
2010: Totalt: 49 674 snitt: 3104
2009: Totalt: 35 186 snitt: 2 199
2008: Totalt: 30 449 snitt: 1 903
2007: Totalt: 45 166 snitt: 2 822
2006: Totalt: 46 261 snitt: 2 891
2005: Totalt: 65 780 snitt: 4 111
2004: Totalt: 37 415 snitt: 2 338
2003: Totalt: 35 810 snitt: 2 238

…men målskyttet pekar nedåt

Inget gott som inte har något ont med sig, brukar man säga. Och det stämmer in bra här också. För under samma tioårsperiod som ovan har målskyttet i år gått nedåt. I dagsläget (borträknat de matcher som hunnit spelas i omgång tre) produceras 2,125 mål per match, vilket i sig är väldigt lågt. Inte någon gång under åren 2003-2012 har ett målsnitt hamnat under denna siffra när serien har sammanfattats. Istället brukar det ligga just runt tre mål/match. Det närmaste vi kommer det nuvarande resultatet är säsongen 2005 där snittet stannade på 2,66 efter 30 spelade omgångar.

Lite, lite muntrare blir det om vi istället lägger fokus kring de två inledande omgångarna även för tidigare år. Visserligen ser det fortfarande väldigt mörkt ut, lagen måste börja producera fler mål, men tre säsonger utav dessa tio hamnade under 2,125 efter 16 spelade matcher. Senast var 2010 (2 m/p), och innan dess 2007 (2,0625 m/p) samt 2005 (2,0625 m/p). År 2003 låg antal gjorda mål per match på 2,125 vilket tangerar det bud vi har denna säsong – något som visar att snittet ändå har varit högre vid sex av tio tillfällen. Det säger onekligen en hel del. Är fotbollen moderniserad? Är lagen helt enkelt bättre på att försvara sig, eller har Superettan på tok för dåliga anfallare?

Allt är dock inte piss och pannkaka. Chansen är stor att målskyttet börjar rassla igång och att kugghjulen börja sätta i varandra vad det lider. För så har det sett ut tidigare. Snitten har visserligen varit högre redan efter två omgångar, men om man jämför dessa med det snitt som kvarstod efter 30 omgångar så hade det ökat vid åtta tillfällen (och minskat två, år 2011 och 2008). Att ÖIS och de övriga börjar spruta in mål är väl att hoppas på för mycket, men att siffran kommer att stiga bör vi alltså se som något utav en mindre garanti.

Gjorda mål per match efter två omgångar:
2013: Totalt: 34 st snitt: 2,125
2012: Totalt: 39 st snitt: 2,4375 (slutsnitt: 3,0083)
2011: Totalt: 46 st snitt: 2,875 (slutsnitt: 2,85416)
2010: Totalt: 32 st snitt: 2 (slutsnitt: 2,80416)
2009: Totalt: 46 st snitt: 2,875 (slutsnitt: 2,92)
2008: Totalt: 52 st snitt: 3,25 (slutsnitt: 2,7375)
2007: Totalt: 33 st snitt: 2,0625 (slutsnitt: 2,75)
2006: Totalt: 41 st snitt: 2,5625 (slutsnitt: 2,8166)
2005: Totalt: 33 st snitt: 2,0625 (slutsnitt: 2,6625)
2004: Totalt: 39 st snitt: 2,4375 (slutsnitt: 2,941)
2003: Totalt: 34 st snitt: 2,125 (slutsnitt: 3,095)

Apr 092013
 

Visst är det väl så, att det i år är världens roligaste Superettan. ÖIS har gått upp, GAIS och Örebro SK har åkt ned och favoriten Hammarby IF harvar fortsatt i landets näst högsta serie. Det känns väl inte som att Superettan någonsin har varit hetare. Näppeligen så. Åtminstone var det bra länge sedan. Och så här i inledningen utav säsongen när alla lag är fulla utav förväntan – ja, då är det svårt att se någonting negativt. Allt är uppåt. Positivt. Tipp topp, tommen opp, som en av de norska längdskidåkarna sade i vintras samtidigt som hon höjde tummen i skyn. Allt är oförstört. Det finns inga hinder. Bara möjligheter. Därifrån föddes också idén om att plocka upp denna gamla matchsammanfattningsartikeln som huserade på Sambadefensiv under ett kort tag där i begynnelsens tid. Här får ni det allra viktigaste från de andra matcherna i Superettans inledande omgång. Håll i er!

Varbergs BoIS – GAIS 3-1

1-0, Gabriel Altemark-Vannemyr (6′), 1-1, Joel Johansson (36′), 2-1, Alexander Mellqvist (38′), 3-1, Gabriel Altemark-Vannemyr (96′)
Kanske något överraskande besegrade Varbergs BoIS ett annat grönsvart gäng – GAIS – i Superettans första match på Påskbergsvallen. Nej, det var kanske inte vad gemene man hade trott före matchen, trots allt. Visserligen är inte GAIS tippade att hamna i den absoluta toppen när serien skall summeras, men de har åtminstone ett lag innehållande kvalitet nog att klå Varbergs BoIS. Men så blev det inte. Istället vann hemmalaget med 3-1 efter att man först tagit ledningen i matchens sjätte minut, tagit ledningen på nytt bara tre minuter efter Joel Johanssons kvittering till 1-1 och sedermera också dödat matchen i den 96:e matchminuten då Altemark-Vannemyr kontrade in bollen i mål när Göteborgarna satsat allt i offensiven för att om möjligt komma till läge för en kvittering.

Noterbart är att den gamle Öisaren Alexander Mellqvist stod för det avgörande målet i matchens 38:e minut. Efter ett inlägg i den 38:e minuten kunde han tämligen ostört trycka bollen i nät just efter att GAIS firat sin kvittering. Men det är väl också då, i det skedet, som man är som mest sårbar. Och det fick GAIS känna på. Nu blåser det lite kallt på Gaisgården. Förlust även i nästa match och krisrubrikerna är nära (om än alldeles för tidigt om man skall se nyktert på det).

Östersunds FK – Assyriska FF 1-1

0-1, Amin Nazari (7′), 1-1, Tobi Joseph (33′)
Utöver ÖIS så gick även Östersunds FK upp i Superettan under den föregående säsongen. Således är det också det lag som man har sämst koll på. Någonting jag antar att det allra flesta kan skriva under på. Men det är nog dags att börja stifta bekantskap med detta gäng. För bevisligen är de inte en hög hundskit. Det vittnar lördagens hemmapremiär mot Assyriska FF om. Visst, AFF hade en rätt dassig fjolårssäsong, men de är ett lag att räkna med och har så varit under en längre tid. Och att då få med sig 1-1 i sin första Superettamatch någonsin där, vad man kan anta, nerverna kunde tas på är en godkänd utgång.

Spelmässigt var det väl visserligen Assyriska FF som var det ledande laget. De kan spelet på konstgräs. Och ledningsmålet smällde man in redan efter sju minuters fotbollsspelande å Jämtkraft Arena. Målskytten hette Amin Nazari och uppvaktningen från hemmaspelare var vid det avslutningsläget helt obefintligt. Nerver, kanske. Men ändå för kasst. Det måste man säga. Helt ostörd fick han nämligen sätta pannan till, den gode Nazari.

Men Östersunds FK kom i kapp. Åtminstone målmässigt. Det dessutom innan första halvleken hade passerat. Via en frispelning signerad Mendiola kunde Tobi Joseph ganska så stapplande komma helt fri och ”placera” bollen under den utrusande målvakten. Östersund själva vill beskriva målet som ett snyggt sådant, men jag håller inte riktigt med. Det var mer ett blunda och skjuta-mål där bollen nuddade vid målvakten för att sedan rulla in i målet. Men de räknas de också.

Landskrona BoIS – Degerfors IF 1-0

1-0, Amethyst Bradley Raleni (65′)
Det var en aning speciella förhållanden inför Landskronas möte med Degerfors IF i lördags. Degerfors IF hade inte spelat en match på naturgräs tidigare under försäsongen och hemmalaget Landskrona BoIS gick för första gången ut på hemmaborgens matta då den tidigare varit ospelbar. Och att Degerfors IF inte spelat på gräs på ett par månader syntes ganska så tydligt. De var inte riktigt med och Landskrona BoIS hade övertaget sett till målchanser. Dock utan att trycka bollen i nät, trots flera möjligheter till nätrassel.

Men matchens enda mål kom ändå från BoIS:s sida då ”Surprise” pangade in bollen bakom August Strömberg i den 65:e matchminuten efter att Patrik Åström bröstat ned ett inlägg rakt i gapet på sin medspelare som bara hade att sätta dojan till. ”När jag såg bollen komma mot Åström försökte jag hitta en bra position för att få ett bra skottläge om han skulle få ner bollen till mig. Åström gjorde det bra med att på en touch få ner den och jag fick på ett bra direktskott. Det var ett snyggt mål”, sade ”Surprise” själv efter matchen.

Trots att Malmö FF-lånet Alex Nilsson, framför allt, hade lägen att utöka ledningen stannade det vid ett mål. Något som de i efterhand förmodligen inte bryr sig om alls. Tre poäng är tre poäng och de kunde näppeligen kunde fått en bättre start på säsongen. En ganska så stor smolk i bägaren var dock att nyförvärvet från Hammarby IF, Andreas Dahl, utgick skadad. Det kan kosta. Där har BoIS:arna en pådrivare, en kämpe, en framspelare och en riktigt bra hörn- och frisparksskytt att tillgå.

Ängelholms FF – IK Brage 0-2

0-1, Peter Nilsson (46′), 0-2, Mats Cato Moldskred (92′)
Nere i Sveriges sydligaste delar tog det upphaussade IK Brage en meriterande premiärvinst mot Ängelholms FF inför mindre än 600 åskådare. Med nyförvärven Jan Tauer och Dulee Johnson i startelvan gick Conny Karlssons nya gäng segrande med två måls marginal. Och det trots att hemmalaget behärskade underlaget absolut bäst under de första 25 minuterna. Men sedan kom gästerna in i det ganska så ordentligt, med Dulee Johnson som fullständigt briljant på det centrala mittfältet. Enligt utsago var han så där snuskigt bra. Tänk er Jakob Lindström-klass och ni kan nog föreställa er Johnsons betydelse för IK Brage i söndags.

0-1-målet satte anfallaren Peter Nilsson just efter att Dragan Banjac blåst igång den andra halvleken. På ett fint förarbete av Dragan Kapcevic gjorde Nilsson IK Brages första mål för säsongen. Snacka om drömstart på halvleken! Klockan hade inte ens tickat på i en minut innan bollen låg i nät. Det var dock på håret att Ängelholms FF kunde rygga in 1-1 en stund senare då målvakten Carlgren stod för en fadäs modell grande. Vid en utspark sköt han i ryggen på en av hemmalagets anfallare varpå bollen tog en luftfärd innan den gick i Carlgrens överliggare. Ruskigt, ruskigt nära.

När Ängelholms FF gick ned på en trebackslinje från minut 80 och framåt och satsade på långbollar mot offensivt straffområde kunde IK Brage kontraslå in 0-2-målet. Bollen slog Dulee Johnson och skottet sköt Mats Cato Moldskred. Conny Karlsson sov nog gôtt i söndags natt.

GIF Sundsvall – Jönköpings Södra 0-3

0-1, André Salicir (52′), 0-2, Tommy Thelin (55′), 0-3, Robert Gojani (67′)
Omgångens kanske största skräll stod Jönköpings Södra för då man bortaslog GIF Sundsvall med 3-0 på Norrporten Arena. Snacka om tung viktora. Näppeligen vad någon hade trott på förhand. J Södra är inget bonkegäng, men Giffarna satsar på allsvensk comeback omedelbart – och då räcker inte fadäser likt detta. Tre mål i arslet på hemmaplan…det är aldrig OK. Kanske var Sören Åkeby inte så pjåkig, ändå?

- En premiär är alltid speciellt för alla inblandade och kanske fanns en viss ängslan i laget, så brukar det kunna vara, sade Sundsvalls Joel Cedergren efter 0-3-fadäsen mot J Södra. Och visst är det väl så. Det finns en nervositet att handskas med. Det finns press, tryck och tunga axlar att hantera. Men man kan också bli ganska så trött på den undanflykten. Den kommer efter varje premiäromgång. År efter år. Säsong efter säsong. Har allt som man haft i bakhuvudet halvåret tidigare bara runnit av en? Jag vet inte, men det känns som en billig ursäkt som borde vara utdaterad vid det här laget.

Målen rann bokstavligt talat in i matchens avslutande 45 minuter efter att lagen gått mållösa av den första halvleken. Målskyttet öppnades av André Calisir knoppade in bollen efter en hörna. Den vågen rann sedan J Södra på – till skillnad från GAIS som istället slappnade av – och således kom också tvåan kort därpå. En aning turligt må hända, och absolut inte utefter vad som var tanken, men Tommy Thelins inlägg gick hela vägen in i målet. En glädjedödare för de 1500 åskådarna på plats på Norrporten Arena i söndags.

När GIF Sundsvall tappade allt och lite till och irrade runt som yra höns passade gästerna på att göra ännu ett mål. Daryl Smylie fann Robert Gojani och vips så var förnedringen ett faktum. Och det går inte att säga annat än att det var en rejäl missräkning från GIF Sundsvalls sida. Men det skall man ha klart för sig, det går inte att glida igenom en serie bara för att man kommer ovanifrån. Fråga ÖIS 2011-årsupplaga. Motivation slår klass i alla (de flesta…) lägen och vill man inte vinna så kommer man inte heller att göra det. Tar man inte kriget där ute på plan slutar det oftast illa. Upp och hoppa, GIF!

Ljungskile SK – Hammarby IF 0-0

Det krävdes fem raka matcher innehållande mål innan säsongens första 0-0-match registerades. Och då var det Ljungskile SK och Hammarby IF som möttes på Borås Arena då Markbygg Arena var ospelbar. Förmodligen till Bajarnas stora glädje. Nu slapp de bedrövliga Markbygg Arena och istället fick de möjligheten att röja och skapa en fin ljudkuliss på en av Sveriges vassaste bortasektioner. Men det hjälpte föga. Hammarby IF gick inte att känna igen och skall man leva upp till sina supportrars förhoppningar krävs det betydligt mer än så här. För det var faktiskt så att Ljungskile SK var det lag med bäst möjligheter att bryta dödläget. För åh, vad nära man var att ro åt sig alla tre poäng. Och det vore ju, med deras försäsong i åtagande, en rejäl skräll. Men inte var det långt ifrån. Med lite mer tur och med lite mer skärpa så hade LSK skickat hem Hammarby IF poänglösa till Stockholm. Men man fick nöja sig med ett kryss. Ett kryss som de säkerligen är rätt nöjda med ändå.

Örebro SK – IFK Värnamo 2-0

1-0, Alhassan A Kamara (60′), 2-0, Mohammed Khalid Saeid (86′)
Den första omgångens näst sista match spelades mellan topptippade Örebro SK och bottentippade IFK Värnamo på Behrn Arena i Örebro. Det ena laget skall slåss om de två översta platserna samtidigt som David Björkeryds nya gäng kommer att få kämpa arslet av sig för att hålla sig kvar i Superettan. Och sett till dagens match så är förhandsprofetiorna helt i sin ordning. För det var väl aldrig något snack om vilket lag som skulle vinna. Visst, det stod 0-0 i paus, men då hade Örebro SK varit det bättre laget och också haft en del chanser. Dock utan att täppa till helt bakåt. För på tilläggstid i den första halvleken höll IFK Värnamos nya anfallare Pär Cederqvist på att spela fram Khalili till ett ledningsmål, men då tog bollen i målramen.

Till den andra halvleken fortsatte hemmalaget att trumma på och vara det spelförande laget och således gjorde man också matchens första mål. I den 60:e matchminuten slog Haginge ett inlägg som Kamara knoppade in – och visst känns det som att det har varit osedvanligt många nickmål efter inlägg i denna premiäromgång. Crespo, som han kallas, gjorde i alla fall inget misstag vid avslutningsläget – men man kan ju undra var markeringen är vid dessa lägen generellt sett. Det känns som att det är under all kritik.

I matchens slutminuter drogs Sphetim Hasani ned i straffområdet och domare Jim Petersson pekade på straffpunkten. Straffen tog Saeid hand om och sekunderna senare låg bollen i mål. 2-0 till Örebro SK, alltså. En siffra som stod sig de återstående minuterna. Och därmed bärgade det svartvita gänget tre mycket viktiga poäng i upptakten utav säsongen.

Mar 282013
 

De senaste veckorna har ÖIS som bekant haft en provspelare i laget, nämligen Simon Alexandersson, född 1992, från Hvetlanda GIF i Division 4. Under fjolårssäsongen gjorde han 25 mål för sin klubb vilket trots allt får ses som ett gott betyg serietillhörigheten till trots. Men att steget från fyran till Superettan är stort är ingen hemlighet. Och det är inte det allra lättaste att ta ett sådant kliv. Från lattjo till blodigt allvar. Från halvtjocka motståndarförsvarare till David Leinar och ungdomslandslagsmän. Det säger sig själv att omställningen är enorm och att man inte per automatik är god nog för nivån sina 25 mål till trots.

Bevisligen finns det någonting i hans kropp – annars hade han inte ens varit hos ÖIS för att pressa sig till det yttersta och mäta sig med Emil Karlsson, Oskar Wallén, Richard Yarsuvat och Henrik Carlsson – men än så länge är det inte övertygande nog för att erbjudas ett kontrakt. Kollega Felix som har sett en del av Simon under träningspassen uppe på ÖIS-gården insisterar att han är en intressant spelartyp. Men han har inte riktigt fått ut det på planen. Därför blir det inget kontraktserbjudande från ÖIS. I alla fall inte ”just nu”, för att citera Kent Carlzon.

Men än behöver nödvändigtvis inte alla broar vara brända. För även om ÖIS för tillfället inte valt att gå vidare med Simon Alexandersson så är det fortfarande inte klart huruvida han fortsatt kommer att hålla igång med ÖIS för att om möjligt ändra på ÖIS uppfattning eller om han skall återvända till sitt Hvetlanda GIF där han i sin säsongsdebut gjorde hela tre mål, drog på sig en varning och dessutom utsågs till matchens stjärna. På frågan om Simon Alexandersson kommer att träna med ÖIS ett tag till eller om han är åter i Hvetlanda GIF svarar Kent Carlzon att ”inget är klart med det ännu.” Vi får med andra ord vänta ut tiden, se vad klubben beslutar och sedan dra slutsatser kring om Alexandersson nu är ett avslutat kapitel eller om det trots allt finns en chans att han drar på sig en ÖIS-tröja igen i framtiden.

Mar 242013
 
Då var det så äntligen dags att slänga sig tillbaka in i historien och gräva ned sig i kring vilka sidospår gamla Öisare har tagit i sina fotbollskarriärer. Har någon blivit landslagsman? Har någon lagt skorna på hyllan? Har det hänt si, eller har det hänt så. Vi försöker helt enkelt rota fram information kring spelare som kanske inte riktigt florerar i skallen hos gemene Öisare dagligen, men som ändå satte avtryck hos föreningen på ett eller annat sätt. Och det kan man väl säga att följande trio har gjort. Ja, de kriterierna stämmer nog in på samtliga tre. En kom under 2006 när mörkret var som djupast, en annan värvades in då yttermittfältskrisen var som störst under 2010 och den tredje spåddes en lysande framtid och var av intresse för både Newcastle United och Middlesbrough FC i England. Men istället blev det ÖIS. Tyvärr kan man väl sammanfatta den värvningen som misslyckad, men i dag lever denna spelaren förmodligen rätt bra på sin fotboll. Betydligt bättre än han gjorde under sin tid som fotbollsspelare i Sverige i alla fall. Well, här är…
Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Elias Storm?

Elias Storm i en av sina 12 matcher i ÖIS-tröjan. Här drar han friskt i Anders Svenssons tröja i en match på Borås Arena under säsongen 2006.

Säsongen då Elias Storm kom till ÖIS är väl inget man direkt vill gräva ned sig i ännu en gång. Been there, done that som man brukar säga. Det var ett riktigt skitår för att tala klarspråk och ÖIS åkte ur Allsvenskan med dunder och brak trots att man lyckades behålla Áilton Almeida säsongen ut. Men de övriga i laget var helt enkelt inte bra nog. Det finns inga andra slutsatser att dra utav det. Tre segrar på 26 försök säger egentligen allt. ÖIS var inte ett lag för Allsvenskan. Åtminstone inte kvalitetsmässigt.

Men det var knappast till ÖIS fördel att de drogs med stora skadeproblem i de bakre leden under 2006. Inte mindre än tre försvarsgeneraler var åsidosatta på grund av skadeproblem – vilket i augusti månad fick ÖIS att skeppa ned den reslige mittbacken Elias Storm från Djurgårdens IF där speltiden var knapp i ett desperat försök att få ordning på defensiven. Valter Tomaz Jr drogs med ett skadat knä, Jukka Sauso hade svårigheter med känningar i sin rygg och Johan Anegrund var borta för resterande delen av säsongen. Någonting var så illa tvunget att göras – och då Storm bara hade fått fyra framträdanden i Djurgårdströjan på hela säsongen var det en ömsesidig viljan att få till en förändring. Både från Elias själv, men även från ÖIS sportchef Stefan Herre Eriksson samt tränartrojkan Sören Börjesson och assisterande Janne Carlsson. I mitten av augusti 2006 blev det klart – Storm skulle ansluta till ÖIS från Djurgårdens IF över säsongens avslutande omgångar.

Men det blev inte mer än så. Vid tolv framträdanden i den rödblå tröjan tog det slut. Tyvärr med en degradering till Superettan som facit. Kanske inte riktigt vad han, eller föreningen, hade väntat sig trots den prekära tabellsituationen. Inför sin debut (som för övrigt skedde i höstderbyt mot GAIS) uttryckte Elias själv att ÖIS är ett bättre lag än vad tabellen visar, men att det gäller att skippa skönspelet och istället kriga till sig de poäng som krävs. Ack, så fel han hade. Och med det fick han vara med på samma resa som säsongen innan då han var utlånad till GIF Sundsvall som även de trillade ur landets högsta division. Så väl supportrar som klubbledning var dock tillfredsställda med vad Elias Storm hade åstadkommit i Göteborg – men hans löneanspråk låg inte i nivå med vad ÖIS kunde erbjuda och därför fanns det ingen annan utväg än att tacka för tiden och vinka adjö.

Det tog ett tag innan Elias fann sin nya klubbadress. Han reste tillbaka till Stockholm men någon förlängning med Djurgårdens IF, vilka han hade tillhört sedan han tog steget från Division 2 till Allsvenskan som 23-åring, blev det inte. Inte heller stannade han inom Sveriges gränser. Istället bar det av på ett riktigt äventyr. Messiniakos GS i Greklands näst högsta division blev nästa anhalt. Ja, så var det väl tänkt i alla fall. Informationen kring detta är något tapphändig, men under samma säsong spelade han även tio matcher för FK Haugesund i Adeccoligan (Norge). En klubb han stannade i över säsongen 2009 med ett facit på 48 framträdanden (39 från start) och tre mål. Men under den avslutande säsongen blev det bara fyra matcher från start, och i takt med att Elias blev äldre så valde han att vända skutan hem till trygga Sverige. Vid 31 års ålder var nedtrappningen något av ett faktum och namnunderskriften klargjorde att satsande IK Sirius i Norrettan blev nästa klubbadress. Där var han visserligen given i mittförsvaret – 24  matcher varav samtliga från start skvallrar om det – men något Superettaavancemang var det inte tal om.

I de krokarna lade Elias Storm ned fotbollskarriären helt. Visserligen höll han igång i Division 6 under både 2011 och 2012, men det är knappt så att det bör nämnas. En fotbollsspelare tappar nog aldrig sin sport till fullo. Och det vittnar väl detta om. Det skall inte ses som mer än en kul grej, och då till och med Stefan Holm kan hålla på Divison 6-nivå i sitt Östre Deje IK får vi svart på vitt att det inte är tal om något blodigt allvar.

Det blev dock en sista – och det vågar vi nog tro på denna gång – comeback för Storms del. Efter ideliga ”nej tack” till klubbar som gladeligen hade plockat in Elias Storm så tackade han ja till Enköpings SK i Division 1 Norra i slutet av förra säsongen. Då låg Enköpings SK sist i serien och förhoppningen var att Storm skulle stabilisera laget till den grad att de kunde klättra sig upp över degraderingsstrecket. Det misslyckades dock helt. Åtta poäng drog laget in på hela säsongen och med det hade man 22 poäng upp till Väsby på rätt sida strecket. Det var med andra ord inte ens nära att Storms intåg skulle göra någon skillnad rent tabellmässigt.

 

 

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Steinþór Freyr Þorsteinsson?

 

Steinthor Freyr Thorsteinsson mitt upp i sin specialitet - sina inkast. Tyvärr bar det inte frukt i den mån som man hade önskat.

Steinthor Freyr Thorsteinsson, som han stavas för oss, kom även han till ÖIS när klubben var i ett ganska så prekärt läge. Inte riktigt som för Elias Storm – där var det tal om degradering till Superettan och laget låg sist i tabellen – men likväl hade klubbens och supportrarnas förhoppningar långt ifrån infriats fram till den där dagen i månadsskiftet juli och augusti då “Steine” blev officiellt klar för ÖIS. Klubben var i ett stort behov att förstärka på yttermittfältet då skadeproblemen var stora, och då fann man denna islänning som mest var känd för sina akrobatiska och alltid lika spektakulära inkast som nådde fram till motståndarnas straffområde från i stort sett varenda position längs med planen.

Men det blev ingen större succé i ÖIS. Och som grädde på moset försvann han från klubben redan efter en halv säsong trots att han vid ankomsten kritade på ett 2,5-årskontrakt. Facit blev totalt nio framträdanden (sju från start), två mål, ett gult kort och totalt fyra matcher där han inte ens blev inbytt. Men mest minns man den taffliga volleymissen mot Ängelholms FF på Valhalla IP som hade kunnat ge ÖIS segern. Ni kan historien, istället kvitterade gästerna till 3-3 och den riktigt djupa depressionen stod och väntade runt knuten på Valhalla IP. En riktig skitmatch och en riktig skitdomare som snuvade ÖIS på tre viktiga pinnar. Det är ingen idé att älta har min mor lärt mig, men det är svårt att inte göra det när man tänker tillbaka på den hårresande avblåsningen vid David Leinars regelrätta nickmål i duell med motståndarmålvakten.

Läs mer:

Lär er stänga matchen
Fem frågor för Steinthor Thorsteinsson
David Leinar: ”Vi är alldeles för snälla”
Spelarbetyg Örgryte IS – Ängelholms FF 3-3

I samband med konkursen i januari 2011 upphörde spelarnas kontrakt och det var aldrig tal om att Steinthor Thorsteinsson skulle följa med ÖIS ned i Söderettan. Särskilt inte med tanke på de rykten som gick angående den lönesumma som ÖIS valt att lägga på honom. Inte en chans att föreningen skulle få ihop de pengarna hemmahörande i landets tredje division. Men det var förmodligen inte det som fällde avgörandet. Nej, “Steine” ville väl hålla till högre upp i systemen. Och därför skrev han inför 2011 ett kontrakt med den norska klubben Sandnes Ulf (dit Jakob Olsson nu har blivit utlånad över säsongen 2013), vid tillfället hemmahörande i Adeccoligan (Norges näst högsta division). Och succén lät inte vänta på sig. Han hade åtminstone tränare Asle Andersens förtroende från start. Han spelade totalt 25 utav 30 matcher och han satt enbart på bänken i 90 minuter vid ett tillfälle. Målskörden var väl ingenting att hurra över i och för sig, det stannade på två mål precis som i ÖIS, men i övrigt var han en bidragande orsak till en klubbmässigt sätt väldigt framgångsrik säsong.

Ja, 2011 gick Sandnes Ulf åter upp i Tippeligaen efter en hel drös med år utanför densamma. Och om man skall sammanfatta deras säsong så kan man dra en parallell till hur IF Sylvia lade upp sitt resultat under samma säsong. Lagen inledde åtminstone lika knackigt för att sedan ge sig fan på’t och lägga in en växel till. Sandnes Ulf förlorade sex av säsongens åtta första matcher och just då var det nog varken glada miner hos Steinthor eller klubbledningen. Men så jobbade man sig tillbaka, vann 12 av de kommande 13 dusterna och avancemanget till Norges finrum säkrade man i säsongens näst sista match då man krossade Löv-Ham med hela 6-0 på hemmaplan.

Här är han - Steinthor Freyr Thorsteinsson - i sin klubblagsdress.

Sedan dess har det bara gått uppåt för Steinthor Thorsteinsson. Under Sandnes Ulfs comebacksäsong i Tippeligaen spelade han 29 matcher och stänkte därtill in sex bollar i nät. Ett bra facit för en yttermittfältare! Att han har utvecklats som spelare råder det inte heller något tvivel kring. Antal spelade matcher i Norges högsta liga skvallrar om att “Steine” kan behärska sig på den nivån vilket är kul att läsa. Han är dessutom fortsatt ett namn för det isländska landslaget där han så sent som i fredags var med i VM-kvalmatchen mot Slovenien. Något spel blev det tyvärr inte, men matchen vann de med slutsiffrorna 2-1.

Den 17 mars drog Tippeligaen i gång och för Sandnes Ulfs del blev det premiärförlust med 2-0 borta mot Strömsgodset. Steinthor Thorsteinsson fanns dock på planen och inledde det hela med att spela 90 minuter. Och det går väl inte att göra någon annan tolkning än att han fortsatt är på väg uppåt i sin karriär, åren till trots. Åtminstone har han nått en nivå som är god nog för att tampas med de allra bästa i Norge. Och det får man väl säga är mer än man trodde att han var kapabel till under tiden i ÖIS.

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Seif Kadhim?

Seif Kadhim under sin debutsäsong i ÖIS - alltså år 2009 - och i denna sekvens ser han inte helt nöjd ut

Sist ut för denna gång är Seif Kadhim – talangen som aldrig blommade ut och blev vad han hade potential till att bli. Han ansågs vara en stortalang och redan vid tonåren var han på väg att skriva på för Newcastle United i England, men istället vann ÖIS dragkampen om den unga och oslipade diamanten lagom till återkomsten till Allsvenskan 2009.

Som bekant fick ÖIS dock aldrig se prov på hans färdigheter. Nej, det blev aldrig någonting av Seif Kadhim i ÖIS. Det fanns vissa intentioner bitvis – men han var aldrig bra nog för att ta en startplats i a-laget. Debutsäsongen 2009 mynnade ut i endast ett inhopp och det var inte mycket muntrare i Superettan 2010. Där gick det så knackigt att han blev utlånad till Norrby IF i Division 1 Södra. Vid det laget hade han dragit på sig många tvivlare i ÖIS-leden. I Norrby IF gick det emellertid lite bättre, kanske återfick han lite självförtroende av att få spela a-lagsfotboll, men när låneperioden löpte ut blev det ingen förlängning vare sig i ÖIS eller Norrby IF. Istället hamnade han i en annan Division 1-klubb – Syrianska IF Kerburan – efter en tids provspel. Tyvärr skar det sig på det personliga planet och i samförstånd med klubben flyttade han ganska så snabbt tillbaka till familjen hemma i Umeå. En klubb som han också skrev kontrakt med kort därpå.

Under 2011 gick Seif Kadhim tillsammans med sitt Umeå FC upp i Superettan. Den sejouren blev dock bara ettårig och för Seifs del blev det sparsamt med speltid. Det gjorde att han den 24 september 2012 ännu en gång bröt sitt kontrakt trots att han hade avtal för ytterligare en säsong för att istället packa väskorna och ansluta till Duhok SC i Irak. Och det skall väl sägas att det var ett rejält uppbyte. Han bytte tråkiga och kalla Umeå mot ett betydligt varmare och behagligare Duhok – och som en ren och skär bonus fick han en plånbok tjockare än de allra flesta “stjärnorna” i Sveriges allsvenska. Dessutom fick han chansen att delta i den asiatiska Champions League. Pretty far from vad han hade kunnat åstadkomma med Umeå FC.

Ni kan för övrigt följa Seif Kadhim och hans irakiska äventyr på hans Twitter.