”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.” – Albert Einstein

”Truppen ser väldigt fin ut och påminner mycket om den som vi spelade med i höstas. Då höll vi allsvensk klass och med tanke på det har vi stora chanser att gå upp direkt.” – Dick Last

Nu är det dags att ta fram det nyktra sättet att tänka. Ge upp det gamla, in med det nya friska och förhoppningsvis också det vinstbringande. Sedan länge är optimismen och hoppfullheten att rödblått skall resa sig ur askan med lätthet borta. Vad är planerna för att få bort den negativa slöja som tycks omge laget för närvarande?

I vad ligger felet att man inte lyckas döda matchen och stabilt hålla undan från ett lag som Brage vid 0-2 ledning? Jag tror inte det finns någon rödblå supporter som INTE ställer sig den frågan idag. Det borde inte, om man som Dick Last säger är ett lag med ”allsvensk klass”, vara några större problem. Eller?

Nej, det blir allt klarare för varje omgång som går. ÖIS är i nuläget, i den form laget är uppbyggt, inte alls ett lag för avancemang så småningom. Jag skall också vara ärlig att säga att jag heller inte VILL att laget skall gå upp om det i slutänden innebär att vi bygger laget på exakt samma sätt och med samma grundtankar som inför den här säsongen.

Visst, ÖIS förlorar inte matcherna hittills. Det är bra. Men man vinner inte heller och med det moderna poängsystemet där vinster ger rikligt med poäng så ger verkligen inte oavgjort speciellt mycket. Poängmässigt när det nästan jämförbart med förlust i långa loppet. Det är bara att kolla på ÖIS tabellplacering nu med sina 3 vinster, sin enda förlust och de ärofyllda 8 oavgjorda matcherna. Snart är man med och slåss med bottenlagen om man inte passar sig. Ser man på topplagen så är det uppenbart att man hellre hade sett ÖIS förlora fler matcher i år, bara de hade fått med sig fler 3-poängare än vad de har lyckats med hittills. Ja, det handlar om att krampa sig igenom det här nu och lyckas komma över tröskeln innan det är för sent. Jag vet däremot inte om vi har kraften eller framförallt kompetensen i laget för att lyckas som det ser ut nu.

ÖIS trupp är för mig typiskt för ett Superettan-lag. Inte ett Allsvensk lag som Dick Last ville få oss att tro innan säsongen började. Vi fyller upp alla luckor med relativt billiga lösningar och tar upp lovande spelare från de egna leden men som på tok för tidigt måste axla ett ganska så tungt ansvar. Statusen på de unga är från början rätt är osäker och inget säger att de kommer att blomma ut till de spelarna man en gång hoppades på att de skulle bli. De rutinerade krafter vi har är antingen halvskadade, äldre hemvändare eller spelare som inte passar i sina ursprungliga miljöer, eller spelare som vi hittat i lag som kanske redan är påväg ner i en förlorarspiral och där spelaren hoppas på ”något nytt” och en väg tillbaka till toppformen i o m en flytt till ÖIS. Vi kanske t o m förlitar oss på gamla tankar och framgångar hos spelare som sedan länge har påbörjat en dalande utvecklingskurva. Det behöver inte alltid vara dåligt för ett lag som har blygsamma krav på framgång men för ett lag som ÖIS så är det förödande att inte kunna hitta en stabilare kompetens med spets. Att vi supportrar ens börjar överväga tanken om att ta in gamle Bengt Andersson istället för påläggskalven Peter Abrahamsson säger ju allt. Tanken är i o f s inte helt fel. All ära till Bengt som faktiskt håller på den här nivån men vad säger det om ÖIS långsiktiga satsning och det jobbet folk gör på ÖIS-gården när man ser över truppen inför säsongen?

ÖIS hyser just nu spelare som på sin höjd är etablerade spelare för just Superettan och då räknar jag faktiskt in Alvaro Santos där. Visst, han är en spelare som med rätt omgivning säkert skulle spruta in mål om han så stod still, stramt lindad med gasbindor från topp till tå p g a alla sina skador, strax utanför straffområdet. Men tyvärr. Han är ingen spelare vi kan lita på i år. Han är inte den där äldre spelaren som automatiskt tar ledarrollen och visar vägen. En spelare som bara spelare var 4:e match, och som dessutom mest av allt hade varit någon annanstans än i ÖIS oavsett, är inget vi kan leva på om vi vill bestämma över vårt eget öde. Klubbens övertro på Santos förmåga kan bli vårt hårdaste fall den här säsongen om det vill sig riktigt illa.

Sen så kan man gå in på individnivå och pin-pointa egenskaper hos varje spelare som inte är bra i nuläget. Det i sig är lönlöst just nu när man tycker att hela laget suger, men jag tycker mig ändå se en fara i den långsiktiga satsningen från ÖIS sida. Ser man på defensiven så kan man inte sticka under stolen med att vi just nu på sin höjd har 2 st Superettan-ytterbackar till förfogande och det vi också i nuläget blint förlitar oss på. Christofer Bengtsson och Tommy von Brömsen. Går någon av dessa sönder så är det ajöss. Visst, vi kan dra hem Anklev på högerbacken igen och så kan vi ju låta någon högerfot spela vänsterback. Det finns givetvis ännu fler mediokra lösningar på problemet än av vi har idag. Det skall ju mycket till innan en hel trupp har spelat på en position så att säga.

Christofer i all ära, men att han var en bättre fotbollsspelare 2008 tror jag de flesta ÖIS kan skriva under på. Om inte annat så var motståndet bra mycket sämre i Superettan 2008, för som Christofer ägde sin kant då har han inte gjort en enda match hittills. Christofer är inte känd för sin snabbhet och jag tycker inte heller att hans extra kilo muskler som han verkar ha lagt på sig under sin tid utanför truppen förra året bidrar till att förbättra den. Man ser att han har liret i sig men han har som sagt inte fått spela ut hela registret än. Vad det beror på kan man givetvis diskutera länge, men jag tror inte att Christofer Bengtsson är en man för framtiden om ÖIS skall satsa på Allsvenskan. Visst han duger hjälpligt nu, men i Allsvenskan håller han defenitivt inte måttet och det stod klart redan förra säsongen.

Tommy von Brömsen. Ja, det känns inte rätt att hela tiden klanka ned på en och samma spelare. Tommy får ta min kritik som yrkesman eller skita i den totalt. Jag tycker inte Tommy är en vänsterback och därmed inte heller värd att satsa mer tid och kraft på, på just den positionen. Han är inte en utpräglad kantspelare men spelar givetvis där p g a sin vänsterfot och för att vi inte har något bättre alternativ. Jag kan inte se det på något annat sätt och den insikten i sig är ju rätt så deprimerande. Att han har sina ljuspunkter är väl inte så konstigt i sig, för en spelares form går ju som alla vet upp och ned, men jag är inte den som vill höja Tommys bra insatser till skyarna då han för det mesta inte spelar fullt tillräckligt bra på den nivån han nu har förtroende att spela. Jag tycker det istället nästan är pinsamt när man blir glad över att Tommy lyckas med fler aktioner på plan än vad han misslyckas med under 90 min de få gånger det är verklighet. Jag vet faktiskt inte om Tommy kan bättre än vad han nu har visat upp i snart 2 säsonger och om han nu har utvecklats trots allt så är det iallafall inte som ytterback. Jag saknar Roy Miller mer än någonsin eller åtminstone den spelartypen Roy var. Visst, han var långt ifrån felfri men han var trots allt en räddande ängel efter den katastrof fyllda vår vi hade förra året och där merparten av motståndarnas anfall gick via vår ständigt läckande vänsterkant. Nej, ÖIS måste hitta ett bättre alternativ till Tommy von Brömsen på vänsterbacksplatsen för annars kommer vi fortsätta bli överspelade den vägen hela vägen in i höstmörkret.

Sen vet jag inte om det är lönt att prata negativt om fler spelare utan det säger sig självt hur det står till och hur utvecklingskurvan går om man dessutom inte får förtroendet att spela matcher. Adam Eriksson, Danny Ervik? Vad skall hända med de här båda herrarna i framtiden? Just nu så känns det som om de bara är utfyllnadsspelare för att ha något på bänken att byta in då skador (gud förbjude!) börjar komma. Hur f-n kan man tro att spelare som Adam och Danny skall kunna axla ansvar om de på sin höjd får springa loss ett par halvlekar under en säsong? Jag hade inte sagt något om de var gamla uvar som hade sin karriär mer bakom sig än framför men nu är det just det – De är unga, lovande än sålänge, men snart är också den tiden förbi och frågan är hur länge de har tålamod att vänta på sin chans. Kanske är det också så att de faktiskt inte räcker till och att det är av den enkla anledningen som de inte får spela. Ja, men varför ser man då inte till att låna ut dem eller göra sig av med den till förmån för nya krafter? Ok, det är inte så enkelt, men jag tror ni förstår tanken? Vi behöver utvecklingsbara spelare. Vi behöver spelare som har vinnarskallar. Vi behöver dessutom rätt mycket av det båda.

Innan säsongen började så kändes ÖIS trupp spännande, ung, frisk och fräsch. Nåja, kanske lite överdrivet uttryckt där men det kändes ändå som om att vi hade ett bättre lag än många andra lag i Superettan med en viss reservation för de övriga tippade topplagen. Det fanns en skön naiv vilja om att nå stordåd med tanke på den relativt unga medelåldern som blev resultatet av att gamlingarna Allbäck och Källander lämnade truppen. En ny etablerad tränare som Janne Andersson är ju heller inte fy skam. Jag trodde personligen att vi skulle få se mer av den där riviga fotbollen där man likt testosteronstinna kamphundar krigade till sig varenda boll och kämpade in bollar mer på kraft än på skönspel. Vi har inte fått se mycket bollar i mål alls tyvärr men visst har vi fått se laget kämpa, dock utan den där glöden och glädjen. Det ser krampaktigt ut där man istället förlitar sig på Alvaro Santos friska vader och Pavel Zavadils frisparkar var 20:e frisparksläge. När sedan ungdomen Ken Fagerberg tycks ha lärt sig älska den röda färgen i Danmarks flagga så infernaliskt att han t o m drar sig ut mot hörnflaggans samma färg så börjar man undra. Ken som med tiden blev symbolen för ÖIS som lag där frustrationen, ilskan och färgen i ansiktet tog samma röda färg som matchtröjan. Var har vi spetsen? Var har vi killerinstinkten? Vem fan vill vinna och göra målen i laget?

Det jag hoppas på nu till sommaren är att vår käre Dick Last ser över sitt hus och diskuterar grundligt med Janne Andersson om vad som behövs för att hämta upp det här som vi håller på att förlora. Vem får komma och vem får gå? Chansen att ta en kvalplats och vara med där upp i toppen och slåss är inte över men det måste hända något nu, och det får gärna hända fort. Jag vägrar att tro att Janne Andersson är den dåliga länken i det här arbetet som ÖIS har påbörjat. Nej, jag tror helt enkelt att det vi ser nu är resultatet av ett felbalanserat lag där man istället för kvalitet har kollat på kvantitet och skjutit från höften när man har kollat på vad laget behöver för egenskaper. För mig är det uppenbart att spelare som sedan länge har fått förtroendet men ännu inte visar någon märkbar förbättring sedan de kom till A-laget bör få se en alternativ väg i sin karriär. ÖIS behöver stabilitet, rutin och spets. Det är inte gratis men absolut något som behövs om det här skall gå vägen. I nuläget har vi ungdomlig färgring i laget med allt vad det innebär och med en formkurva lika nyckfullt som ett EKG i puberteten. Har man tur och medgång så kan man vinna allt med det, men i nuläget när det går laget emot så har vi allt att förlora.

Samtidigt. Jag skulle gärna vilja se en handlingsplan från ÖIS-gården där spelare kommer till ÖIS med ett uttalat syfte och där viljan att samarbeta är ömsesidig och faktiskt leder någonstans. Innan den handlingsplanen finns eller på något sett visar sig på gräsmattan så känns det inte aktuellt att lida sig igenom kvalfylld höst och knipa halmstrået till Allsvenskan för att sedan uppleva år 2009 i repris p g a ett lagbygge som inte var anpassat för det. Nej, måste vi bygga om så ser jag hellre att vi gör det långsiktigt, i den lugna takt som behövs och samtidigt släpper visionen om derbyn mot IFK Göteborg i Allsvenskan redan nästa år. Visst kommer det bli tufft ekonomiskt men om vi kan bevisa att vi faktiskt hanterar våra sponsorers pengar på ett vist sätt så kanske det i långa loppen inte spelar så stor roll. Den dagen då laget är moget att ta det stora steget så är jag ganska säker på att sponsorerna också är med på tåget, även då.

Nu låter det här kanske som att jag har gett upp säsongen redan. Ja, hjärnan säger kanske så, men hjärtat säger givetvis något annat. Jag kommer ju fortfarande stå där och lida och kasta ur mig okvädesord till domaren när det går emot de rödblå i matcherna som kommer. Jag kommer givetvis skrika ut min glädje då laget gör mål. Man lever i nuet och i det som sker runt omkring en. I hjärtat är allt som vanligt och någonstans där inne så finns kanske hoppet ändå.