Då var det så äntligen dags att slänga sig tillbaka in i historien och gräva ned sig i kring vilka sidospår gamla Öisare har tagit i sina fotbollskarriärer. Har någon blivit landslagsman? Har någon lagt skorna på hyllan? Har det hänt si, eller har det hänt så. Vi försöker helt enkelt rota fram information kring spelare som kanske inte riktigt florerar i skallen hos gemene Öisare dagligen, men som ändå satte avtryck hos föreningen på ett eller annat sätt. Och det kan man väl säga att följande trio har gjort. Ja, de kriterierna stämmer nog in på samtliga tre. En kom under 2006 när mörkret var som djupast, en annan värvades in då yttermittfältskrisen var som störst under 2010 och den tredje spåddes en lysande framtid och var av intresse för både Newcastle United och Middlesbrough FC i England. Men istället blev det ÖIS. Tyvärr kan man väl sammanfatta den värvningen som misslyckad, men i dag lever denna spelaren förmodligen rätt bra på sin fotboll. Betydligt bättre än han gjorde under sin tid som fotbollsspelare i Sverige i alla fall. Well, här är…
Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Elias Storm?

Elias Storm i en av sina 12 matcher i ÖIS-tröjan. Här drar han friskt i Anders Svenssons tröja i en match på Borås Arena under säsongen 2006.

Säsongen då Elias Storm kom till ÖIS är väl inget man direkt vill gräva ned sig i ännu en gång. Been there, done that som man brukar säga. Det var ett riktigt skitår för att tala klarspråk och ÖIS åkte ur Allsvenskan med dunder och brak trots att man lyckades behålla Áilton Almeida säsongen ut. Men de övriga i laget var helt enkelt inte bra nog. Det finns inga andra slutsatser att dra utav det. Tre segrar på 26 försök säger egentligen allt. ÖIS var inte ett lag för Allsvenskan. Åtminstone inte kvalitetsmässigt.

Men det var knappast till ÖIS fördel att de drogs med stora skadeproblem i de bakre leden under 2006. Inte mindre än tre försvarsgeneraler var åsidosatta på grund av skadeproblem – vilket i augusti månad fick ÖIS att skeppa ned den reslige mittbacken Elias Storm från Djurgårdens IF där speltiden var knapp i ett desperat försök att få ordning på defensiven. Valter Tomaz Jr drogs med ett skadat knä, Jukka Sauso hade svårigheter med känningar i sin rygg och Johan Anegrund var borta för resterande delen av säsongen. Någonting var så illa tvunget att göras – och då Storm bara hade fått fyra framträdanden i Djurgårdströjan på hela säsongen var det en ömsesidig viljan att få till en förändring. Både från Elias själv, men även från ÖIS sportchef Stefan Herre Eriksson samt tränartrojkan Sören Börjesson och assisterande Janne Carlsson. I mitten av augusti 2006 blev det klart – Storm skulle ansluta till ÖIS från Djurgårdens IF över säsongens avslutande omgångar.

Men det blev inte mer än så. Vid tolv framträdanden i den rödblå tröjan tog det slut. Tyvärr med en degradering till Superettan som facit. Kanske inte riktigt vad han, eller föreningen, hade väntat sig trots den prekära tabellsituationen. Inför sin debut (som för övrigt skedde i höstderbyt mot GAIS) uttryckte Elias själv att ÖIS är ett bättre lag än vad tabellen visar, men att det gäller att skippa skönspelet och istället kriga till sig de poäng som krävs. Ack, så fel han hade. Och med det fick han vara med på samma resa som säsongen innan då han var utlånad till GIF Sundsvall som även de trillade ur landets högsta division. Så väl supportrar som klubbledning var dock tillfredsställda med vad Elias Storm hade åstadkommit i Göteborg – men hans löneanspråk låg inte i nivå med vad ÖIS kunde erbjuda och därför fanns det ingen annan utväg än att tacka för tiden och vinka adjö.

Det tog ett tag innan Elias fann sin nya klubbadress. Han reste tillbaka till Stockholm men någon förlängning med Djurgårdens IF, vilka han hade tillhört sedan han tog steget från Division 2 till Allsvenskan som 23-åring, blev det inte. Inte heller stannade han inom Sveriges gränser. Istället bar det av på ett riktigt äventyr. Messiniakos GS i Greklands näst högsta division blev nästa anhalt. Ja, så var det väl tänkt i alla fall. Informationen kring detta är något tapphändig, men under samma säsong spelade han även tio matcher för FK Haugesund i Adeccoligan (Norge). En klubb han stannade i över säsongen 2009 med ett facit på 48 framträdanden (39 från start) och tre mål. Men under den avslutande säsongen blev det bara fyra matcher från start, och i takt med att Elias blev äldre så valde han att vända skutan hem till trygga Sverige. Vid 31 års ålder var nedtrappningen något av ett faktum och namnunderskriften klargjorde att satsande IK Sirius i Norrettan blev nästa klubbadress. Där var han visserligen given i mittförsvaret – 24  matcher varav samtliga från start skvallrar om det – men något Superettaavancemang var det inte tal om.

I de krokarna lade Elias Storm ned fotbollskarriären helt. Visserligen höll han igång i Division 6 under både 2011 och 2012, men det är knappt så att det bör nämnas. En fotbollsspelare tappar nog aldrig sin sport till fullo. Och det vittnar väl detta om. Det skall inte ses som mer än en kul grej, och då till och med Stefan Holm kan hålla på Divison 6-nivå i sitt Östre Deje IK får vi svart på vitt att det inte är tal om något blodigt allvar.

Det blev dock en sista – och det vågar vi nog tro på denna gång – comeback för Storms del. Efter ideliga ”nej tack” till klubbar som gladeligen hade plockat in Elias Storm så tackade han ja till Enköpings SK i Division 1 Norra i slutet av förra säsongen. Då låg Enköpings SK sist i serien och förhoppningen var att Storm skulle stabilisera laget till den grad att de kunde klättra sig upp över degraderingsstrecket. Det misslyckades dock helt. Åtta poäng drog laget in på hela säsongen och med det hade man 22 poäng upp till Väsby på rätt sida strecket. Det var med andra ord inte ens nära att Storms intåg skulle göra någon skillnad rent tabellmässigt.

 

 

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Steinþór Freyr Þorsteinsson?

 

Steinthor Freyr Thorsteinsson mitt upp i sin specialitet - sina inkast. Tyvärr bar det inte frukt i den mån som man hade önskat.

Steinthor Freyr Thorsteinsson, som han stavas för oss, kom även han till ÖIS när klubben var i ett ganska så prekärt läge. Inte riktigt som för Elias Storm – där var det tal om degradering till Superettan och laget låg sist i tabellen – men likväl hade klubbens och supportrarnas förhoppningar långt ifrån infriats fram till den där dagen i månadsskiftet juli och augusti då “Steine” blev officiellt klar för ÖIS. Klubben var i ett stort behov att förstärka på yttermittfältet då skadeproblemen var stora, och då fann man denna islänning som mest var känd för sina akrobatiska och alltid lika spektakulära inkast som nådde fram till motståndarnas straffområde från i stort sett varenda position längs med planen.

Men det blev ingen större succé i ÖIS. Och som grädde på moset försvann han från klubben redan efter en halv säsong trots att han vid ankomsten kritade på ett 2,5-årskontrakt. Facit blev totalt nio framträdanden (sju från start), två mål, ett gult kort och totalt fyra matcher där han inte ens blev inbytt. Men mest minns man den taffliga volleymissen mot Ängelholms FF på Valhalla IP som hade kunnat ge ÖIS segern. Ni kan historien, istället kvitterade gästerna till 3-3 och den riktigt djupa depressionen stod och väntade runt knuten på Valhalla IP. En riktig skitmatch och en riktig skitdomare som snuvade ÖIS på tre viktiga pinnar. Det är ingen idé att älta har min mor lärt mig, men det är svårt att inte göra det när man tänker tillbaka på den hårresande avblåsningen vid David Leinars regelrätta nickmål i duell med motståndarmålvakten.

Läs mer:

Lär er stänga matchen
Fem frågor för Steinthor Thorsteinsson
David Leinar: ”Vi är alldeles för snälla”
Spelarbetyg Örgryte IS – Ängelholms FF 3-3

I samband med konkursen i januari 2011 upphörde spelarnas kontrakt och det var aldrig tal om att Steinthor Thorsteinsson skulle följa med ÖIS ned i Söderettan. Särskilt inte med tanke på de rykten som gick angående den lönesumma som ÖIS valt att lägga på honom. Inte en chans att föreningen skulle få ihop de pengarna hemmahörande i landets tredje division. Men det var förmodligen inte det som fällde avgörandet. Nej, “Steine” ville väl hålla till högre upp i systemen. Och därför skrev han inför 2011 ett kontrakt med den norska klubben Sandnes Ulf (dit Jakob Olsson nu har blivit utlånad över säsongen 2013), vid tillfället hemmahörande i Adeccoligan (Norges näst högsta division). Och succén lät inte vänta på sig. Han hade åtminstone tränare Asle Andersens förtroende från start. Han spelade totalt 25 utav 30 matcher och han satt enbart på bänken i 90 minuter vid ett tillfälle. Målskörden var väl ingenting att hurra över i och för sig, det stannade på två mål precis som i ÖIS, men i övrigt var han en bidragande orsak till en klubbmässigt sätt väldigt framgångsrik säsong.

Ja, 2011 gick Sandnes Ulf åter upp i Tippeligaen efter en hel drös med år utanför densamma. Och om man skall sammanfatta deras säsong så kan man dra en parallell till hur IF Sylvia lade upp sitt resultat under samma säsong. Lagen inledde åtminstone lika knackigt för att sedan ge sig fan på’t och lägga in en växel till. Sandnes Ulf förlorade sex av säsongens åtta första matcher och just då var det nog varken glada miner hos Steinthor eller klubbledningen. Men så jobbade man sig tillbaka, vann 12 av de kommande 13 dusterna och avancemanget till Norges finrum säkrade man i säsongens näst sista match då man krossade Löv-Ham med hela 6-0 på hemmaplan.

Här är han - Steinthor Freyr Thorsteinsson - i sin klubblagsdress.

Sedan dess har det bara gått uppåt för Steinthor Thorsteinsson. Under Sandnes Ulfs comebacksäsong i Tippeligaen spelade han 29 matcher och stänkte därtill in sex bollar i nät. Ett bra facit för en yttermittfältare! Att han har utvecklats som spelare råder det inte heller något tvivel kring. Antal spelade matcher i Norges högsta liga skvallrar om att “Steine” kan behärska sig på den nivån vilket är kul att läsa. Han är dessutom fortsatt ett namn för det isländska landslaget där han så sent som i fredags var med i VM-kvalmatchen mot Slovenien. Något spel blev det tyvärr inte, men matchen vann de med slutsiffrorna 2-1.

Den 17 mars drog Tippeligaen i gång och för Sandnes Ulfs del blev det premiärförlust med 2-0 borta mot Strömsgodset. Steinthor Thorsteinsson fanns dock på planen och inledde det hela med att spela 90 minuter. Och det går väl inte att göra någon annan tolkning än att han fortsatt är på väg uppåt i sin karriär, åren till trots. Åtminstone har han nått en nivå som är god nog för att tampas med de allra bästa i Norge. Och det får man väl säga är mer än man trodde att han var kapabel till under tiden i ÖIS.

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Seif Kadhim?

Seif Kadhim under sin debutsäsong i ÖIS - alltså år 2009 - och i denna sekvens ser han inte helt nöjd ut

Sist ut för denna gång är Seif Kadhim – talangen som aldrig blommade ut och blev vad han hade potential till att bli. Han ansågs vara en stortalang och redan vid tonåren var han på väg att skriva på för Newcastle United i England, men istället vann ÖIS dragkampen om den unga och oslipade diamanten lagom till återkomsten till Allsvenskan 2009.

Som bekant fick ÖIS dock aldrig se prov på hans färdigheter. Nej, det blev aldrig någonting av Seif Kadhim i ÖIS. Det fanns vissa intentioner bitvis – men han var aldrig bra nog för att ta en startplats i a-laget. Debutsäsongen 2009 mynnade ut i endast ett inhopp och det var inte mycket muntrare i Superettan 2010. Där gick det så knackigt att han blev utlånad till Norrby IF i Division 1 Södra. Vid det laget hade han dragit på sig många tvivlare i ÖIS-leden. I Norrby IF gick det emellertid lite bättre, kanske återfick han lite självförtroende av att få spela a-lagsfotboll, men när låneperioden löpte ut blev det ingen förlängning vare sig i ÖIS eller Norrby IF. Istället hamnade han i en annan Division 1-klubb – Syrianska IF Kerburan – efter en tids provspel. Tyvärr skar det sig på det personliga planet och i samförstånd med klubben flyttade han ganska så snabbt tillbaka till familjen hemma i Umeå. En klubb som han också skrev kontrakt med kort därpå.

Under 2011 gick Seif Kadhim tillsammans med sitt Umeå FC upp i Superettan. Den sejouren blev dock bara ettårig och för Seifs del blev det sparsamt med speltid. Det gjorde att han den 24 september 2012 ännu en gång bröt sitt kontrakt trots att han hade avtal för ytterligare en säsong för att istället packa väskorna och ansluta till Duhok SC i Irak. Och det skall väl sägas att det var ett rejält uppbyte. Han bytte tråkiga och kalla Umeå mot ett betydligt varmare och behagligare Duhok – och som en ren och skär bonus fick han en plånbok tjockare än de allra flesta “stjärnorna” i Sveriges allsvenska. Dessutom fick han chansen att delta i den asiatiska Champions League. Pretty far from vad han hade kunnat åstadkomma med Umeå FC.

Ni kan för övrigt följa Seif Kadhim och hans irakiska äventyr på hans Twitter.

Feb 192013
 

Falkenbergs FF. Där har vi namnet på kvällens motståndare. Men det är också namnet på en förening som ÖIS har haft det förbaskat svårt för ”det senaste”. Tittar man tillbaka på lagens fem senaste möten så har ÖIS endast vunnit ett av dem. Två av dem har slutat med ett oavgjort resultat och samma antal har hamnat rakt ned i Falkenberg FF:s vinstbössa. Man får faktiskt gå så långt tillbaka i tiden som den 2 september 2008 för att hitta ÖIS senaste viktoria (2-1 på Falkenbergs IP efter mål signerat den så ifrågasatte Anton Holmberg samt Björn Anklev).

Om si så där ett halvår har det passerat fem år sedan dess. Fem år! Det är något visst med det där Falkenbergsspöket. Åtminstone är det för ÖIS del väldigt svåröverlistat. Låt oss bara hoppas att ÖIS lyckas bryta det mönstret i kväll och ta sig tillbaka in på ett vinnarspår mot Falkenberg. Det vore något, det! Inte heller har ÖIS lyckats göra särskilt många mål mot dem. Målkolumnen stannar på fem mål totalt, alltså ett mål per match i snitt. Där måste de höja sig. Ett mål per match håller inte. Men skall man finna något positivt i det är det att ett mål per match inte klingar med ÖIS anno 2012. Det är alldeles för lite. Visserligen ligger ÖIS snitt hittills under försäsongen på 1,66 mål per match vilket inte må vara överimponerande. Men då skall man ha med motståndet i beräkningarna. Ett mål mot BK Häcken är onekligen ett fint besked och ett mot GAIS får väl också anses som bra. De tre målen mot Utsiktens BK visar å sin sida bara på klasskillnaderna mellan lagen och Falkenberg ligger väl någonstans där emellan rent kvalitetsmässigt. Hur som helst: nu är det på tiden att ÖIS tar tag i Falkenbergs FF, visar upp lite tiki taka, och ställer det berömda skåpet där det skall stå.

2011-04-20, Svenska Cupen: ÖIS – Falkenbergs FF 0-3
Publik: 592
Fredrik Andersson – Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, David Leinar, Valter Tomaz Jr – Jakob Lindström, Sebastian Johansson, Danny Ervik, Jakob Olsson – Markus Anderberg, Oskar Wallén
(Joakim Hall, Jonathan Lindström, Ludvig Evenson, Luka Mijaljevic, Nicolas Sandberg, Peter Abrahamsson, Pontus Otterstedt)

Den senaste gången ÖIS tog sig an Falkenbergs FF var i Svenska Cupen. Ni minns det säkert, ÖIS spelade relativt bra men blev straffade å det grövsta av ett effektivt Falkenberg i den andra halvleken. Efter 55 minuter stänkte Stefan Rodevåg dit 0-1, en kvart senare ökade Tobias Nilsson på och i slutskedet av matchen fastställde Rodevåg slutresultatet till 0-3. Framför allt har Stefan Rodevågs öppningsmål etsat sig fast på näthinnan. Efter en snabb kontring av Falkenbergs FF efter det att Markus Anderberg avslutat mot bortamålet kunde Rodevåg lobba in bollen från 40 meters håll. Det på grund av att Fredrik Andersson placerat sig helfel och lämnat målet vidöppet vid en onårbar höjdboll. Och Rodevåg var snabb i tanken och gjorde precis vad han behövde. Riktigt, riktigt surt! Ännu surare var att ÖIS bara dagar tidigare hade förlorat mot Skövde AIK i Söderettanpremiären på Gamla Ullevi med 1-3. En riktig skitstart på säsongen! Men trots allt gav denna match en liten strimma hopp. ÖIS var inte alls ofarliga under långa stunder. Hade bara David Leinar, Valter Tomaz Jr och Jakob Olsson varit lite mer distinkta i sina avslut så hade resultatet kanske sett annorlunda ut när Bojan Pandzic blåste av matchen. Men så blev det tyvärr inte. Och i och med det gick ÖIS poänglösa av planen mot Falkenbergs FF för fjärde gången i rad.

2010-08-24, Superettan: ÖIS – Falkenbergs FF 1-2
Publik: 1981
Peter Abrahamsson – Danny Ervik, David Leinar, Robin Jonsson, Valter Tomaz Jr – Steinthor Thorsteinsson, Pavel Zavadil, Markus Gustafsson, Björn Anklev – Álvaro Santos, Markus Anderberg
(Alex Perreira, Alexander Mellqvist, Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, Jakob Olsson, Nicolas Sandberg, Victor Skoglund)

Vi får ta oss enda bak till Superettasäsongen 2010 för att finna nästa möte med Falkenbergs FF. Och det är ingen vidare munter syn (och icke heller läsning). Facit under denna säsong blev en pinne. Förlust med 1-2 på hemmaplan men trots allt en 1-1:a på Falkenbergs IP. Men det är på intet sätt godkänt för ett lag som av många var tippade att hamna topp tre inför säsongen. Och kanske beskriver Martin Johanssons rubrik från matchreferatet den kvällen det allra bäst: ”Magplask på Gamla Ullevi”. För att inte tala om Janne Anderssons totalsågning av laget: ”Vi brinner inte för det och det stör mig något fruktansvärt”. Nej, det var inte mycket som var med ÖIS. Allra minst resultatet. Visserligen kom man igen efter ett ettmålsunderläge men när Christoffer Karlsson på pass från Mikael Boman satte 1-2 i den 87:e matchminuten var det becksvart på Gamla Ullevi. Som så många gånger under det hemska 2010. Och detta som man nästan hade glömt bort…

2010-05-17, Superettan: Falkenbergs FF – ÖIS 1-1

Publik: 1371
Peter Abrahamsson – Björn Anklev, Dennis Jonsson, Robin Jonsson, Tommy von Brömsen – Markus Gustafsson, Sebastian Johansson, Pavel Zavadil, Alex Perreira – Ken Fagerberg, Álvaro Santos
(Christofer Bengtsson, Danny Ervik, David Leinar, Luka Mijaljevic, Nicolas Sandberg, Seif Kadhim, Victor Skoglund)

Visserligen var ÖIS fortsatt obesegrade under 2010 i och med att man lyckades med att knipa en poäng nere på Falkenbergs IP, men i övrigt var det inte mycket som fanns att glädjas åt. Som så många gånger förr under den olycksdrabbade säsongen 2010 levde inte ÖIS upp till sina förväntningar. Istället stod man för halvdassiga och bajsnödiga insatser. Det var så det såg ut under i stort sett hela året, med vissa undantag. Denna match var inte ett av de undantagen. Och då hade man ändå ledningen med sig in i halvtidsvilan tack vare Álvaro Santos. Ett mål som inte kan beskrivas som annat än ett riktigt turmål. Det var en strumprullare som snuddade vid en försvarare och ställde Stojan Lukic totalt. Men under andra halvleken tappade ÖIS allt, allt och precis allt. Någonting som gjorde båda Jannarna förbannade och besvikna. Janne Andersson menade på att ÖIS hade gjort säsongens sämsta prestation och till Tomas Levin berättade Janne Carlsson att ÖIS ”inte gör någonting och inte agerar”. Inte direkt vad man vill läsa, kanske. Men just därför tappade ÖIS sin ledning i slutet av matchen då David Svensson kvitterade.

2009-03-03, träningsmatch: ÖIS – Falkenbergs FF 2-2
David Stenman – Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, David Leinar, Adam Eriksson – Markus Gustafsson, Martin Dohlsten, Danny Ervik, Pavel Zavadil – Björn Anklev, Boyd Mwila
(Jonathan Lindström, Markus Anderberg, Patrik Elmander, Seif Kadhim, Victor Skoglund)

En av ÖIS bättre matcher mot Falkenbergs FF spelades nog 2009 ändå. Det var i och för sig bara tal om en träningsmatch på Öisgården och inte heller kunde ÖIS hålla tätt och försvara en tvåmålsledning, men rent spelmässigt var det rätt OK från hemmalagets sida. Man gjorde 1-0 genom Boyd Mwila redan efter sju minuter och sedan fortsatte ÖIS-pressen mot Stojan Lukic. Utökade ledningen gjorde Danny Ervik – han som just nu håller till i just Falkenbergs FF – med en riktig drömträff från 25 meters håll. Helt otagbart för Stojan Lukic. Men så hände någonting i uppstarten av den andra halvleken. Enklast att förklara det med är nog att säga att ÖIS satt kvar i omklädningsrummet. I den 50:e matchminuten kunde Erik Johansson reducera efter tafatt försvarsspel och bara två-tre minuter därpå krutade han in ett skott som går en jämn kamp till mötes om matchens snyggaste tillsammans med Danny Erviks smällkaramell i mitten av första halvlek. Så typiskt ÖIS, på något sätt. Att tappa ledningar. Så känns det ibland, i alla fall. Matchen slutade alltså 2-2 trots att Boyd Mwila med kvarten kvar var nära att sätta sitt andra och ÖIS tredje för kvällen, men då fanns det en räddande försvarsängel på mållinjen för Falkenbergs del.

2008-09-02, Superettan: Falkenbergs FF – ÖIS 1-2
Publik:
3613
Peter Abrahamsson – Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, Robin Jonsson, Anders Prytz – Christian Lindström, Magnus Källander, Pavel Zavadil, Alexander Mellqvist – Björn Anklev, Anton Holmberg
(Marcus Dahlin, Markus Gustafsson, Mentor Zhubi, Patrik Elmander, Victor Skoglund)

Anton Holmberg av alla tänkbara alternativ. Där har vi killen som senast har skjutit hem en seger för ÖIS mot Falkenbergs FF. Snudd på otroligt! Och det skedde på Falkenbergs IP inför cirka 900 ditresta Öisare. Snacka om perfekt tillfälle att visa vad man går för. Dessutom var det han som krutade in det avgörande målet till 2-0. Vad var oddsen på det inför matchen? Falkenbergs FF lyckades givetvis spräcka ÖIS nolla – vad annars liksom – men inte tusan räckte det för någon poäng ändå. I och med det kunde ÖIS räkna in ännu en seger i det så framgångsrika året 2008. Men vad man då inte visste var att ÖIS på de fyra och ett halv kommande åren skulle möta samma lag utan att vinna en enda gång. Men i kväll! Då djävlar. Då är det dags att råda bot på det! Time to get a new winning streak going! Kunde vi vinna tre raka under 2007 och 2008 kan vi det nu också. Det slår vi fast! Danny med flera: se upp! Vi är redo! Är ni?

 

Även om gårdagen mestadels ägnades åt att sörja Sebastian Johanssons avsked från ÖIS så fanns det trots allt lite att glädjas åt på annat håll. Nämligen att en annan Öisare kickade fotboll för U21-landslaget i Walsall mot England (i en träningsmatch som för övrigt slutade med hemmaseger, 4-0, där det aldrig var något snack om vilket lag som var bäst och skulle vinna). Och inte nog med det, det var dessutom Jonathan Azulays första framträdande i Sveriges U21-landslag någonsin. Det trots att han är född 1993 och det högst tillåtna födelseåret är 1992.

Speltiden i debuten blev en aning begränsad. Det blev faktiskt inte mer än ett inhopp som klockade totalt 18 minuter. Klent! Istället valde förbundskapten Håkan Ericson att satsa på Filip Helander, Malmö FF, och Alexander Milosevic, AIK som det startande mittbacksparet. Med facit i hand kunde det inte varit ett sämre beslut. Fyra bollar i arslet. Långt ifrån godkänt av de två allsvenska herrarna! Time to step eller lämna över en av platserna till ÖIS mittbacksgeneral Azulay.

Hör du det, Ericson?

Nu!

Även om det blev ett inhopp för Azulays del – tillslut – så skedde det inte på favoritpositionen i mittbacksförsvaret. Istället fick han nöja sig med att byta av Mattias Johansson på högerbacksplatsen. Enligt utsago kom han undan med skinnet i behåll trots att han lyckades med att kapa Conor Wickham på det sätt att han erhöll ett gult kort. Men förhoppningsvis säger det bara vem Jonathan Azulay är. En benhård spelare som inte släpper en djävel över bron. Inte ens David Leinar kan gå säker. Och det säger en hel del då Leinar har promenerat runt obehindrat på ÖIS-gården sedan Valter Tomaz Jr packade ihop och drog vidare. Kanske, kanske, kanske har vi nu någon med samma tuffhet igen. Medge att det vore fantastiskt.

Apr 072012
 

Jaha.

Precis så var känslan efter dagens drabbning mot Assyriska. En vinst är alltid en vinst men i övrigt var det väl i ärlighetens namn inte så mycket att hurra för. Stundtals såg det ut som ett gäng glada pojkar som kickade boll på en gräsplätt första dagen på sommarlovet, men tyvärr var det långa stunder i matchen som inte såg lika bra ut.

Om vi börjar med det trista så var försvarsspelet stundtals ganska trist att se. David Leinar och Robin Jonsson var en duo mer dynamisk än Dupontarna senast det begav sig. Tyvärr har David Leinars långa skadefrånvaro gjort att de två inte har fått möjlighet att återigen svetsa sig samman utan denna försäsongs ”dynamic duo” har istället blivit Hannes Sahlin och Robin Jonsson som fungerat över förväntan. De två har verkligen överraskat och varit riktigt bra men David Leinar och Robin Jonsson måste ändå ses som det mittlås som är det optimala. David Leinars exceptionella huvudspel och fysiska fördelar gentemot övriga spelare i serien hade varit slöseri att inte använda. Men då gäller det också att de två forna kumpanerna får spela ihop sig och framförallt att David Leinar får varva upp motorerna och komma igång på riktigt.

Nu låter det som att försvarsspelet var dåligt men så var inte fallet. Målet fredades och bakåt var det tätare än i Långedrag, (jag skäms, men jag var tvungen) inga mål insläppta. Men det såg stundtals lite taffligt ut och en och annan kommunikationsmiss uppstod, framförallt i första halvlek och det blev stundtals lite för spännande. En ganska förvånande detalj som oroar en aning var att Assyriskas allra farligaste chanser kom på hörnor. Att ett lag som Assyriska som inte är alltför välväxta hotar som mest på hörnor när David Leinar är tillbaka i startelvan oroar en aning. Så borde det inte se ut.

Något annat som även det var aningen trist var den oskärpa som präglade hela den första halvleken. Passningarna såg stundtals inte alls bra ut och detta förstörde en hel del omställningar bland annat som hade kunnat bli riktigt roliga. Det gjorde även att man i första halvlek fick problem att etablera ett tryck mot det Assyriska målet och på så sätt ta tag i matchen. Passningsspelet tog sig dock i andra halvlek och blev bättre.

Den tredje trista detaljen är den höga pressen som inte riktigt fungerade denna matchen heller och som mycket annat var det även här den första halvleken som var den sämsta. Alltför många gånger fick motståndarna i godan ro springa igenom mittfältet och alldeles för lätt etablera ett spel runt det rödblå straffområdet. Mot lag som Assyriska är detta inte något jätteproblem då ÖIS ganska fort avväpnade dem innan de kom till farligheter men mot bättre motstånd kan detta bli ett problem. Men som sagt blev även detta bättre i andra halvlek då ÖIS på ett helt annat sätt lyckades ta tag i mittfältet och vann tillbaka bollen tidigare.

Känslan är dock att detta blir mycket bättre när Sebastian Johansson är tillbaka i spel. Frågan är bara vem han ska peta?

Hade valet vart tvunget att göras idag skulle nog Jakob Lindström varit den som fått stiga åt sidan. Även om Filip Holländer spelade på kanten idag så är han en central spelare och bör hålla till i mitten, spelar han dessutom som idag så finns det inte en enda innermittfältare i hela serien som petar honom. Sättet Filip Holländer spelat på denna försäsongen är helt enastående och hans förmåga att driva upp bollen i anfall från eget straffområde helt på egen hand för att sedan fördela den vidare till spelare i bra lägen är helt j**la enastående. En spelare som Filip Holländer saknades lite förra året då Sebastian Johansson och Jakob Lindström ibland blev lite för lika varandra och föll lite för långt ner i banan för att kunna hota framåt.

Filip Holländer har visat sig ha precis de egenskaperna som laget saknat sedan Markus Gustavsson valde att gå över till den onda sidan. Även om han inte riktigt ännu har samma förmåga att slå avgörande passningar än som Markus Gustavsson tillslut fick så har han en hårdhet och en aggressivitet som Markus Gustavsson aldrig visade upp i den rödblå tröjan. Men som han däremot tydligen visat prov på i Gais. Detta syntes tydligt i första halvlek då han både en och två gånger landade i slänten mellan vägen och konstgräset efter att ursinnit ha satsat in i en nickduell och fått med sig både det ena och andra ut från planen. För mig var Filip Holländer planens bästa spelare idag. Det var nog inte heller sista gången han var det.

En annan spelare som skötte sig bättre än förväntat var Pontus Otterstedt. I matchen mot Huskvarna då han senast fick chansen som högerback klarade han inte riktigt av det. Denna gången såg det däremot mycket bättre ut och det faktum att  både Pontus Otterstedt och Johan Pettersson som alternativ på högerbacksplatsen bakom Christofer Bengtsson glädjer.

Även Johan Hedman visade under den andra halvleken då ÖIS började se ”öisiga” ut att han faktiskt passar förbaskat bra in i det spelet. Just hans förmåga att hitta kreativa lösningar då laget rullar boll runt motståndarnas straffområde kan förhoppningsvis röra om en hel del i grytan i framtiden. Just i slutet av andra halvlek såg det ut precis som att han, David Björkeryd och några till var dom där glada pojkarna som kickade boll på någons bakgård. Andra halvan av andra halvlek såg det ruggigt bra ut. Trixande, joxande och klackande i en fin blandning, lägg därtill ett bra passningsspel och en lyckad hög press.

Sedan bör väl också Johan Hedmans mål kommenteras. Ni kanske undrar varför Bobbie Fribergs yngre bror Johan försökte sig på en dribblingsräd i slutet av matchen?

Sambadefensiv har svaret! För att hitta anledningen till Johan Fribergs till synes helt omotiverade hybris så måste vi förflytta oss tillbaka till förra hösten och Wallenstamhallen i Mölnlycke. I hallen anordnas en av de största och mest prestigefyllda futsalturneringarna i Sverige. Spelare som Ken Fagerberg, Valon Gashi, Kamal Mustafa, Ivica Skiljo, Patrik Ekwall, Geert den Ouden och Johan Friberg Da Cruz deltar. Efter två kvällars intensivt matchande är ett lag bestående av spelare från Assyriska BK i final och väl där ställs man mot ett lag från Skövde som imponerat stort tidigare i turneringen.

Matchen som inte är den mest underhållande och slutar 0-0 och går till förlängning. En stund in i förlängningen får Johan Friberg Da Cruz bollen och kliver några steg upp i banan, snart kommer en spelare mot honom och försöker ta bollen av honom. Denna spelare fintar sig Friberg förbi och fortsätter med en ursinnig hastighet mot mål och efter att ha mer elelr mindre snubblat sig förbi två till spelare så väljer han att skjuta, han snubblar till en aning men skottet går stenhårt upp i nättaket på på handbollsmålet och Fribergs lag tar hem vinsten på 8000 kronor och en biljett till en match på San Siro med AC Milan.

Med detta färskt i minnet valde Johan Friberg Da Cruz att försöka sig på att dribbla Johan Hedman och resultatet blev inte riktigt som förra gången. Dock måste det nämnas att Johan Hedmans kroppsfint fullständiga förnedrande av målvakten var oerhört underhållande att se. Så bra, så snyggt, så öisigt.

Men för att sammanfatta matchen så var det en vinst och lite ”skönt lir” på slutet. Inte så mycket mer.

Men det tråkigaste av allt var så klart att han uteblev. Ikonen, hjälten och den förste brassen i Sverige Valter Tomaz Junior skadade sig på träningen kvällen innan matchen och tyvärr fick vi alla på plats inte chansen att tacka honom. Jag räknar därför kallt med att han tackas av på Gamla Ullevi under någon av matcherna i år. Egentligen hade väl en hel match i hans ära varit på sin plats men det kanske inte blir så.

Svagt.

 

Förra helgen kom beskedet att Valter Tomaz Junior ansluter till Assyriska BKs satsning mot högre höjder. Som den största värvningen i klubbens historia är tanken att han ska bli en av de viktigaste delarna i det lagbygge som ska ta klubben till Söderettan någon gång i framtiden. Förmodligen inte inom en alltför avlägsen framtid heller. Förra året var man ytterst nära att knipa en söderettanplats, men fick se sig slagna av Gautihoid som istället knep uppflyttningsplatsen.

Gissningsvis har Assyriska inte lagt ner satsningen på att gå upp denna säsongen utan är nog snarare ännu starkare. Därmed blir fredagens match en alldeles utmärkt näst sista match inför seriestarten. ÖIS har nämnligen planerat in en så kallad Assar Rönnlund-uppladdning. Assar Rönnlund berättar nämligen i SVT-sportens briljanta milleniekrönika om hur han inför ett mästerskap tränade enligt alla konstens regler för att sedan vila sig i form. Skillnaden var att han kände sig så otålig och lite nervös dagen innan det var dags för tävling att han tog sig ut i skogen och, ursäkta språket, körde skiten ur sig. För att dagen efter vinna en mästerskapsmedalj. (det finns en risk att jag har fel och att det var Sixten Jernberg)

På samma sätt som Assar Rönnlund (eller om de va den gode Sixten) laddade upp, laddar nu ÖIS upp inför seriestarten. Assyriska BK är en av de på pappret lättare matcherna och efter den kommer skogsrundan, eller som den heter på öis.se, mötet med Elfsborgs U21 lag som kan bli en av de tuffare under försäsongen.

Men även ett lag från en lägre division ska slås och vi kan väl vara ärliga med varandra direkt: Efter ”matchen” mot Qviding förra veckan så krävs det en hel del för att överträffa den bedriften. Ännu en seger i storlek en 7-0 har jag svårt att tro på av ganska självklara skäl. Troligtvis kommer det att dröja ett bra tag innan ÖIS återigen vinner med 7-0 mot ett lag som är större än Grundsund.

Vad som däremot känns realistiskt att förvänta sig är en ganska stabil seger och ett spel som är ännu ett steg bättre än det som visats upp i tidigare matcher. Jag är ju nämligen aningen gammaldags i min syn på fotboll och föredrar gärna att ÖIS inte bara vinner utan även spelar vacker fotboll. Detta är något som det varit lite sisådär med under försäsongen men efterhand har det blivit lite bättre. Förhoppningsvis fortsätter utvecklingen i rätt riktning och rörligheten och bolltrillandet blir ännu ett steg bättre i morgondagens drabbning.

Det tränades dock inte speciellt mycket spel under dagens träning som mestadels ägnades åt avslut samt drillande av spelarna i någon form av frisparksvariant. Det börjas märkas allt mer att försäsongen börjar lida mot sitt slut och att serien kommer allt närmre. Träningarna innan match börjar alltmer se ut så som en träning dagen innan en match bör se ut. Det tränades idag dubbelt så mycket avslut som det tidigare gjort och fokus låg alltmer på detaljer än på en mer allsidig träning som det tidigare har gjort.

Just nu har A-lagstränarna Hans Prytz och Jonas Karlén satt upp ett rullande schema för vilka av tipselitspelarna som ska träna med A-laget och vilken vecka som vilka spelare ska träna. Denna veckan föll turen på Henrik Carlsson och Carl Hawunger och en av dessa två unga talanger stärkte definitivt sina aktier under torsdagseftermiddagen. Henrik Carlsson var stundtals imponerande effektiv och gjorde stötte in inlägg efter inlägg. Först va det en lite nätt skarvning med pannan, nästa gång var det en stenhård volley i nättaket och en tredje gång en bredsida vid stolproten. Med andra ord kan alla därute sluta oroa sig för att återväxten på anfallssidan är klen. Även under de anfallare som redan  finns i A-laget finns det stor potential.

Henrik Carlsson är kanske den av de spelare under A-laget just nu som är mest lovande i hela klubben. Under förra året var anfallaren som är född 1995 den klarast lysande stjärnan i det Tipselit Yngre som vann det mesta utom Gothia Cup förra säsongen och även om han mestadels höll till i Tipselit Äldre och gjorde det riktigt bra även under den något sparsamma speltiden där. Carlsson är en ganska allsidig anfallare som även har en farlig frisparksfot och mycket väl kan få lite speltid under den kommande säsongen även i A-laget.

Förutom Henrik Carlssons imponerande spel så fastnade jag återigen för Filip Holländers tillsslag. Det är lite som när man var yngre och för första gången var på universeum och någon speedad guide visade ett experiment som man inte riktigt förstod hur det fungerade även om man försökte. På samma sätt kan jag fascinerat stå och titta på Filip Holländers tillslag. På något underligt sätt träffar han bollen så att den ser ut att gå högt för att sedan dyka med dubbel hastighet och istället smita in precis nere vid stolproten. Det har även visat sig vara ganska effektivt då Holländer, de få gånger han skjuter faktiskt gör mål. Eller åtminstone orsakar stora problem för målvakten. Fascinerande var ordet.

Utöver Holländer och Carlsson var det mest som det brukar. Oskar Wallén var bestämd och såg säker ut, Jeremejeffs avslut imponerade, Emil Karlsson såg lite trubbig ut och Christoffer Bengtsson hördes mest. Allt i sin ordning med andra ord.

Markus Anderberg tränade för fullt och såg som vanligt pigg ut, men han ingår inte i truppen till matchen mot Assyriska. Förmodligen är detta för att man inte vill släppa ut honom på planen i match förrän man är riktigt säkra på att han är helt återställd från skada. Sen måste det också bero på att man inte vill släppa ut honom på samma plan som Valter. Det hade kunnat få förödande konsekvenser. Det måste vara orsaken. Här är resten av truppen:

1. Peter Abrahamsson
2. Christofer Bengtsson
3. Joakim Hall
5. David Björkeryd
6. Hannes Sahlin
7. Jakob Lindström
9. Tommy Lycén
10. Oskar Wallén
13. Johan Hedman
14. Emil Karlsson
16. Pontus Otterstedt
17. Robin Jonsson
20. Filip Holländer
24. Sebastian Johansson
25. Johan Pettersson
27. Alexander Jeremejeff
44. David Leinar

Lite förvånande att Sebastian Johansson ingår i truppen då han inte syntes till på plastgräset under de dryga 90 minuterna som träningen pågick. I övrigt innehåller truppen inga större överraskningar.

Fredrik Andersson är påväg tillbaka från sin skada och hade idag blivit av med sitt gips kring handen och förmodligen är han snart tillbaka i spel. Något som dock gladde några kring planen i Fredrik Anderssons frånvaro var att det innebar en comeback för Freddie Roth mellan stolparna. För er som undrar så gav han ett mycket erfaret och lugnt intryck.

Utifrån denna trupp har jag bara ett krav, och det är att jag vill se David Leinar från start. Det är hög tid att få igång honom nu, han behöver definitivt matchträning efter sin långa frånvaro.

Då säger vi så och ses klockan 13.00 på ÖIS-gården i morgon!

Mar 152012
 

Igår kom beskedet. Valter Tomaz Juniors tid i ÖIS är över.

Beskedet var väl föga oväntat med tanke på att han under den senaste tiden känts allt längre ifrån truppen. Som några skrivit så kunde avslutet blivit vackrare än vad det blev. Att det dröjde så länge innan Valter fick beskedet att han inte ingick i planerna är beklagligt. Att man väntar så länge att meddela en spelare i Valters ålder gör att han får problem med att hitta en ny klubb. Jag hoppas innerligt att Valter hittar någon klubb där han får den bästa behandlingen han kan få. Förhoppningsvis också någonstans i göteborgstrakten så att ett besök lite då och då är möjligt.

Själv blir jag ganska lätt fäst vid spelare och tar dom lätt till mitt hjärta, men få spelare har fastnat så djupt inom mig som Valter. När jag under förra året bevakade min första träning fanns det bara en spelare som fick mig att bli en aning starstrucked. Valter är en person som det är så självklart att man bara älskar, han har någon form av skimmer runt sig som gör att man känner en oerhörd respekt för honom.ja brukar tycka att allt snack om att ha ”det” är lite pajigt, men va det någon som hade ”det” så var det Valter Tomaz Junior. Det finns en aura runt Valter som man bara dras in i, på Idolspråk hade det förmodligen kallats för självklar utstrålning eller något i den stilen men jag tycker Valter är bättre än någon klyscha på Idolspråk. Valter är Valter.

Han är på många sätt något unikt. När han kom till ÖIS 1997 var han en av de första brassarna som kom till svensk fotboll och han är med stor sannolikhet den som lyckats allra bäst av de allra tidigaste brasseimporterna. Men det finns så mycket mer som är unikt med Valter Tomaz Junior. Han kom till ÖIS precis innan invasionen av mer spektakulära brassar som Paulinho, Afonso och Ailton, spelare som då sågs som mer öisiga än en hårdför och akrobatisk mittback. Så var det för mig i alla fall, när jag var yngre var det inte Valter som var favoriten utan av backarna var det väl på sin höjd Anders Prytz man la märke till. För han gjorde ibland coola frisparksmål. I takt med att jag mognat som supporter och människa har jag lärt mig att älska en spelare som Valter, jag har lärt mig att det han gör är vackert även det. Det är till och med så att det Valter gjort för ÖIS är bland det vackraste en nördig fotbollssupporter med ett sjuklig svaghet för ikoner kan uppleva.

Att som stenhård mittback bli ”folklig” i lirarnas lag är en bedrift.

Comebacken efter tiden i Molde gjordes mot Degerfors i Örebro och efter att direkt ha dragit på sig en skada blev han borta i ett antal månader, men sedan. I en regnig och lerig match mot Syrianska fick han återigen visa upp sig inför hemmapubliken och jag minns detta som ett av mina starkare läktarminnen de senaste åren. Bara en gång sedan dess har jag känt en sådan unison glädje och kärlek från en hel fotbollpublik och det var när Marcus Allbäck gjorde sin mini-comeback mot Motala i höstas. Varenda människa jag såg omkring mig hade ett leende på läpparna och när Valter redan efter några minuter avslutar matchen för en av spelarna i Syrianska igenom att sparka ner honom stiger jublet. I det ögonblicket blir Valter odödlig för alla öisare. I det ögonblicket är han hjälten som kom hem och gjorde precis vad folk ville att han skulle göra. Svårare än så behöver inte fotbollen vara.

I och med Valters avsked till ÖIS som spelare så går ju funderingarna i mitt huvud på samma sätt som de alltid gör när en spelare som kan betraktas som en ikon lägger skorna på hyllan, är han den sista i ett utdöende släkte? Kommer fler Valtrar komma fram? Är klubbkänslan död? Jag har egentligen inget svar på den frågan utan är ganska osäker. Kanske är det så vi håller på att se ett släkte fotbollsspelare försvinna. Självklart hoppas jag inte på det och självklart vill jag tro att en spelare som Jakob Lindström eller Joakim Hall kommer att stanna större delen av sin karriär i ÖIS, eller åtminstone återvända till ÖIS när utlandsäventyren är över. Men man vet aldrig. Om det skulle vara så att tiden av spelare som Valter snart är förbi så är jag glad att jag har upplevt lite av den.

En era som definitivt är slut är eran av brassar i ÖIS. Eller utländska spelare överlag. För första säsongen på länge kommer ÖIS detta år vara helt utan några utländska inslag, ser det ut som i varje fall. Detta är otroligt trist på något sätt, särskillt om man som jag vuxit upp med att ÖIS är ett lag med utländska influenser och som har någon form av internationell touch. Vi har förmodligen inte sett det sista av brassar i ÖIS men Valter var sannerligen slutet på en era.

Sambadefensiv och alla andra som förstår sig på fotboll tackar dig Valter och om du läser detta så vill jag att du ska veta att du kommer att vara saknad. Det är ju du som är Sambadefensiv.

 

Roberto Jakobsson ställde som vanligt upp för Sambadefensiv och gav sin syn på 2-2 mot FCT.

Tankar efter 2-2 mot Trollhättan?

- Man är besviken, så här efteråt. Vi ledde med både 1-0 och 2-1 och borde klarat av det. Hade vi fått spela på resultaten ett tag så hade det kanske ordnat upp sig, det var olyckligt att kvitteringarna kom så snabbt.

Spelet?

- Det var sådär, inget av lagen skapade mycket i första. Det öppnande upp sig och blev bättre fart i andra, det blev fler chanser åt bägge håll.

Den långa pausen?

- Det är nog lika för båda lagen – att man är lite orolig att komma upp i nivå igen.

Du hade gjort en del ändringar i startelvan.

- Danny var ju avstängd och eftersom vi ville ha snabbhet i backlinjen kom Valter in, samma tanke med Pontus. FCT brukar ju backa hem och kontra, det klarade vi bra, men det var värre med inläggen.

Andreas Clarholm?

- Det fattas fortfarande lite tempo, han behöver träna några veckor till innan han är på topp, men det ser bättre och bättre ut på träningarna. Jag hoppades att vi skulle skapa nåt med hans huvudspel på slutet.

De fyra spelarna som kom under sommaren har fått mycket speltid.

- Killarna behöver mer tid för att nå sitt max, men de tillför mycket vid matcher och träningar, konkurrensen är betydligt tuffare än i våras.

De hade behövts redan vid seriestarten?

- Så kan man tänka, nu är det som det är, men så hade man givetvis velat ha det från början.

Hur ser du på avslutningen av Söderettan?

- Vi får fortsätta jobba, laget har blivit mer stabilt under hösten, truppen mycket bredare och bänken bättre. Vi har bra förutsättningar att skaka samtliga lag som vi möter.

Fortfarande satsning på kvalplatsen eller en match i taget?

- Vi får ta en match i taget. Man ser hur jämna matcherna är, annars får man göra som Sylvia och rada upp segrar. Vi ska ladda om och försöka göra en bra insats mot Varberg. Det blir inspirerande att möta serieledarna.

 

Sambadefensiv fortsätter traditionen att prata med Patrik Elmander varje gång han gör mål. Efter att Patrik avgjort mor Oddevold i 93:e minuten, så fick också ge sin syn 2-1-vinsten.

Vad säger du om matchen?

- Det var svårspelat där ute, gräset var väldigt långt och bollen fastnade ofta, så vi fick inte igång nåt passningsspel. Vi hade hyfsad koll på Oddevold, utom när vi tappade bollen innan deras mål. Vi fick långa lagdelar emellanåt, men skapade ändå en del mot deras tröga mittbackar på våra skarvar. Hade bara bollen kommit förbi, så hade Kocken eller jag sprungit ifrån dem, så det kändes att det vara nära hela tiden.

Starkt att vinna med tio man.

- Det var bara att kämpa. Vi sa till varandra att lägen skulle komma om vi bara gjorde det. Efter 1-1-målet blev Oddevold rädda och började spela långbollar medan vi hittade ytor.

Segermål av dig efter 93 minuter.

- Valter slog en fin långboll. Jag ser att mittbacken är på väg att gå upp i duell, men missbedömer bollen och snubblar till. Då blev det friläge, en touch, lägger ner den och placerar den i hörnet

Lika kall som vanligt?

- Jag har varit i det läget några gånger förut…

Laget får extra självförtroende nu?

- Vi visar stark moral och viker inte ner oss. Vi gör det otroligt bra med tio man, vinner mittfältet och alla gör en kanonmatch

En vinst var nödvändig idag.

- Ja, tre poäng mot Sleipner och tre idag, det är bara vinster som gäller i det här läget.

Två hemmamatcher väntar nu, det betyder sex poäng och kliv uppåt?

- Hoppas verkligen det. Med dagens inställning kommer man långt och målchanser kommer förr eller senare.

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha