Feb 072013
 

Sambadefensiv har fått in ytterligare en gästkrönika och denna gång är det föga förvånande Sebastian Johansson och hans sorti som avhandlas. Och det går inte att säga annat än att gästskribent Johannes har samma känslor som majoriteten av oss andra. Det är piss att Sebban lämnat ÖIS, helt enkelt. Inte optimalt på något sätt. Tyvärr är det väl bara att gilla läget – och medan ni gör det kan ni läsa Johannes krönika nedan.

Att Sebastian Johansson har brutit sitt kontrakt med klubben vet ni redan. Men jag känner ändå att jag vill skriva några rader om saken. Vad kommer det egentligen att innebära för ÖIS 2013? Det kan vi naturligtvis inte vara säkra på, ingen utav oss, men vad passar då bättre än att spekulera?

Låt oss börja med att blicka tillbaka lite. Året är 2009 och ÖIS spelar i Allsvenskan. Det är dock inte så bra som det låter då Sällskapet endast lyckats skrapa ihop två poäng på den första halvan av serien (skall dock nämnas att ett utav dessa var när ÖIS kryssade emot 2009 års mästare AIK på Råsunda). Det gick minst sagt trögt för laget och efter en totalt misslyckad första halva av serien skedde det en hel del förändringar till den andra.

För det första plockades Åge Hareide in som ny huvudtränare och spelare som Roy Miller och Johan Sjöberg plockades in för att stärka upp det minst sagt darriga försvarsspelet.

Men så var de ju den där killen ifrån Halmstad också. Sebastian Johansson gjorde entré i klubben och jag minns hur jag frågade runt bland IFK-supportrar hur han var som spelare då jag visste att han tidigare i karriären även representerat just IFK.

Jag kommer ihåg bilden jag fick av Sebastian som fotbollsspelare utan att ens sett honom spela. Jag fick beskrivningen att han var en kämpe som inte höll igen i närkamperna och att han var en riktig ”köttare” men att han inte direkt hade några andra kvalitéer att skryta med.

När jag nu sitter och tänker tillbaka på den bild jag hade av Sebastian när han kom till ÖIS och jämför den med den bild jag har av Sebastian idag så kan man säga att den har förändrats en hel del. Att Sebastian Johansson är en spelare som kan smälla på i närkamperna och att han är en riktig kämpe med god inställning stämmer naturligtvis, men det finns så mycket mer med Sebastian som jag inte kan låta bli att älska. Han är inte bara duktig på att vinna boll med hjälp av sitt allt som oftast suveräna positionsspel, han är även väldigt duktig på att fördela boll och med det menar jag inte att han är en spelare som slår de där perfekta genomskärarna fram till forwards som leder till ett friläge. Nej, någon assistkung är han inte, men det är inte heller ofta han slår bort en passning.

Att Sebastian dessutom har ett lugn med bollen skall inte glömmas bort, så vad har vi?

Jo, en (defensiv) innermittfältare med följande kvalitéer: bollvinnare, positionssäker, bra närkampsspelare, bra passningsspelare och lugn med bollen. Lägg där till ledaregenskaperna han har visat upp inte minst i Söderettan de två senaste säsongerna.

Jag tror nämligen att Sebastian har haft en viss del i Jakob Lindstöms genombrott. Missförstå mig inte nu, Jakob är otroligt duktig fotbollsspelare som säkert hade kommit upp oavsett vem han haft bredvid sig på innermittfältet men att det varit en trygghet att ha Sebastian bredvid sig tror jag att vi alla kan hålla med om. Sebastian är en spelare du vill ha på din sida, så är det bara.

Enligt mig har vi nu tappat två tredjedelar av de tre viktigaste spelarna inför kommande säsong. Utöver Sebastian så räknar jag in Robin Jonsson och Peter Abrahamsson som de tre viktigaste spelarna inför Superettan. Sebastian kommer som det verkar inte bli ersatt innan säsongen drar igång och som ni vet är det ju inte helt omöjligt att vi får se Sebastian i den vackraste av tröjor redan till sommaren igen. Alltså är det så enkelt som att se inom laget – vilka alternativ finns och vad är det troliga.

Jag tycker precis som Kent att Häckenmatchen gav lite lugn. Johan Lundgren skötte sig exemplariskt. Han bevisade att även om Sebastian varit kvar i klubben skulle han och Jakob fått sig en rejäl fight om startplatsen till premiären.

Även om Johan Lundgren såg bra ut i lördags så måste man ju erkänna att det är ett oprövat kort i Superettan, något man knappast kan säga att Sebastian hade varit.

Utöver Jakob Lindström och Johan Lundgren så finns ju även Filip Holländer som nog inte kommer ge sig i kampen om en central plats på mittfältet i Superettan 2013 (även André Nilsson är ju innermitt men han är ju som bekant nyopererad för sin korsbandsskada).

Men det mest troliga är som sagt att det är just Jakob och Johan som tar hand om startplatserna tillsammans på innermittfältet i år. Spelar dessa två dessutom som de gjorde i lördags så tror jag faktiskt inte att vi behöver vara speciellt oroliga trots det tunga tappet. Om beskedet angående Sebastian istället hade kommit i fredags hade jag varit betydligt mer orolig än vad jag faktiskt är.

Sebastian Johansson är en utav de innermittfältare som har fäst sig hårdast i mitt hjärta under den tid jag aktivt följt klubben. Tillsammans med spelare som Pavel Zavadil och Magnus Källander känns detta tappet likvärdig i betydelse. Trots att han inte varit i klubben mer än fyra säsonger så känns det som att man tar farväl av en hjälte.

Johannes Jönsson

Maj 052012
 

Ni kan detta nu, tredje omgången denna säsong betyder? Just det ja, samma som förra året, nämligen Sylvia på bortaplan.

Förra säsongen kom den första segern för året i den fjärde omgången borta mot Östergötarna. Då var det Markus Anderberg och Niclas Elving som nätade. Kanske kan det bli Anderbergmål även imorgon.

Johan Wissmans försvunna enäggstvilling såg nämligen som alltid giftig ut under dagens träningspass som hölls på konstgräset. Med tanke på helgens underlag så har träningen förlagts till konstgräset under hela veckan. Som det tidigare nämnts så har Hasse och Nacka nu hittat rätt i hur de vill att en träning dagen innan match ska se ut. Traditionsenligt inleddes därför fredagens träning med en del häckhopp, slalomlöpning mellan koner samt springande mellan plastpinnar liggande i formen av en stege. Då denna del av träningen ger noll och ingenting att återberätta för en kära läsare går jag istället över till nästa övning.

Som var en passningsöv…Skit i det förresten vi hoppar till nästa.

Som var intressant på riktigt. Tvåmålsspel på helplan är något som sällan numera praktiseras. Under hela förra året hände det på sin höjd fem gånger av de träningar som jag själv bevittnade och under de första månaderna av detta året kan jag minnas en gång. Myten säger dock att Janne Andersson älskade spel på hela planen och alltid spelade startelvan mot reserverna. Tyvärr var det före min tid och det gör såklart mitt jobb svårare.

Fredagen till ära skulle det då äntligen spelas fotboll på riktigt under träningen elva mot elva på en fullstor fotbollsplan, härligt! Lagen som startade matchen formerades på följande sätt:

Gula: Peter Abrahamsson, Joakim Hall, Robin Jonsson, David Leinar, Johan Pettersson, David Björkeryd, Sebastian Johansson, Jakob Lindström, Filip Holländer, Emil Karlsson, Johan Hedman

Blåa: Fredrik Andersson, Pontus Otterstedt, Christofer Bengtsson, Rasmus Haraldsson (Tipselit), Hannes Sahlin, Tommy Lycén, Jonathan Lindström, Daniel Carlsson (Tipselit) Markus Anderberg, Oskar Wallén, David Corneliusson (Tipselit)

Ni ser inte i syne, ni är inte galna. Han är tillbaka i träning, den gode Bengtsson. Efter att i stort sett ha räknat bort större delen av vårsäsongen för en av försäsongens giganter så stod han helt plötsligt där på plasten och sken som en sol. Känslan av att han kanske inte skulle vara aktuell för spel under morgondagen infann sig dock ganska snabbt då han placerades som mittback och dessutom gick av planen efter tvåmålsspelet. Men alla livstecken från Christofer Bengtsson är i vilket fall som helst glädjande. Den enda spelaren som saknades under träningen var Alexander Jeremejeff som var sjuk.

Dock var inte firma Bengtsson/Haraldsson alltför lyckade som mittbacksduo. 3-0 till det gula laget slutade det hela efter att jag själv helt mirakulöst lyckats missa två av de tre målen. 2-0 målet som jag lyckades se var dock riktigt snyggt. Emil Karlsson hamnade i en löpduell med Rasmus Haraldsson som heroiskt sprang som aldrig förr och lyckades trycka ut Emil Karlsson ur vinkel. Tyvärr för den herosikt kämpande Haraldsson så var Emil inte ensam utan hade ingen mindre än David Björkeryd hack i häl och kunde enkelt peta bak bollen till en framrusande Björkeryd när han märkte att han hamnade ur vinkel och Björkeryd gör i sådana lägen inga som helst misstag utan tryckte dit bollen strax intill stolproten bakom Fredrik Andersson.

Efter ett tag började spelarna byta västar med varandra och förhoppningarna om att hitta eventuella mönster för att lista ut vilka spelare som kommer att ingå i startelvan mot Sylvia grusades totalt. Däremot kunde några andra frågor besvaras:

Är Oskar Wallén bättre på konstgräs än på riktigt gräs?

För ett tag sedan kändes teorin om att Oskar är bättre på konstgräs aningen löjlig och korkad. Men den motbevisades iallafall inte under dagens träningspass. Till skillnad från de senaste veckorna på naturgräset såg han faktiskt både piggare och mer bestämd ut. Det är väl ingen hemlighet att Oskar Wallén hemskt gärna får bollen i fart och springer över allt som kommer i hans väg. Denna taktik underlättas givetvis av att det underlag som bollen ska drivas på är platt och helt utan tuvor eller gropar. Därför känns det ju faktiskt ganska så rimligt.

Är Tommy Lycén verkligen så bra som han visade förra helgen?

Ingen kan påstå att Tommy Lycén gjorde ett dåligt inhopp i matchen mot det där laget med den vedervärdiga logotypen och det trista spelet. Tommy var riktigt bra och var start bidragande till att Oskar Wallén tillslut lyckades få in segermålet. Svaret på frågan är förmodligen ja. Det är nämligen svårt att prestera bättre än sin egen förmåga då man uppenbarligen då har den förmågan. (förstår ni? Äsch skit samma) Frågan kanske snarare är om Tommy kommer att kunna hålla sig kvar på den höga nivån och tillslut bli den där spelaren som vi alla hoppades på att han skulle vara när han under förra sommaren kritade på ett kontrakt.

Under försäsongen visade han flera gången (Norrby borta och Husqvarna hemma bl.a.) att han kan vara riktigt bra när allt fungerar som det ska för honom. Vad alla däremot måste lära sig att leva med är att Tommy inte är en klassisk yttermittfältare som slår inlägg. Tommys inlägg lämnar som bekant en hel del att önska men han är inte heller en spelare som bör användas så. Tommy bör spela på vänstersidan och vika in i planen med sin högerfot. Om han skulle få chansen i den rollen kan han säkerligen leva upp till de högt ställda förväntningarna.

Hur kommer startelvan mot Sylvia att se ut?

Efter att noggrant ha studerat vilka spelare som spelat tillsammans med vilka, vilka spelar som deltog i vilka övningar samt tillämpat viss uteslutningsförmåga har juryn kommit fram till följande:

Avbytare: Markus Anderberg, Jonathan Lindström, Pontus Otterstedt, Joakim Hall, Fredrik Andersson, Johan Hedman, David Björkeryd.

Att Peter Abrahamsson startar i mål är ungefär lika självklart som att Glenn Hysén har gått på myten om sig själv. Ungefär lika självskrivna är Robin Jonsson och David Leinar i mittförsvaret och detsamma gäller Hannes Sahlin på vänsterbackspositionen. Efter hans förträffliga insats mot Limhamn Bunkeflo så hade det varit en skräll modell större om han petas mot Sylvia.

Så kommer vi då till högerbackspostitionen. Den svåraste delen i hela laget att lista ut. Men efter timmar i djupa veck föll gissningen tillslut på Johan Pettersson som i det inledande tvåmålsspelet användes till höger i backlinjen. Något annat som talar för att det blir han och inte Pontus Ottersedt är att det tidigare under året inte riktigt känts som att Pontus Otterstedt fått det där förtroendet. Därför känns det som att man kommer att satsa på Johan Pettersson som under sin tid i Gais spelade en del som högerback därmed absolut inte är oprövad på positionen. Men det kan lika gärna bli Pontus som tar platsen.

Mittfältet formeras troligtvis till 3/4 likadant som mot Limhamn/Bunkeflo. Med den lilla skillnaden att Tommy Lycén kliver in till vänster och ersätter David Björkeryd. I anfallet får Oskar Wallén av allt att döma nytt förtroende.

Denna startelva ska alltså åka upp till Norrköping och hämta hem tre nya poäng. Jag önskar dem all lycka då jag själv tyvärr inte har förmånen att vara på plats.

Mot tre färska!

Mar 042011
 

Så var det då klart att ännu en spelare lämnar Örgryte. En efter en försvinner de och även om man hör positiva signaler från både spelare och personer inom ÖIS om att kontraktsunderskrifter är ”på gång”, så är det fortfarande fler folk som försvinner än skriver på. Denna gång är det Robin Jonsson som alltså skrivit på för Ljungskile. Efter åtta år i Sällskapet, varav fyra i a-truppen, lämnar Robin nu oss för spel i Superettan. Knappast oväntat, Robin har öppet sagt att han vill spela högre än i division ett och vi visste ju om att han provspelat i Ljungskile.

Robin Jonsson, numera i Ljungskile

Robin Jonsson bjuder Felix Sehlström på en åktur under ett träningspass.

Robin kom till Örgryte redan 2003 från Trollhättan och blev uppflyttad till a-truppen inför säsongen 2007. Tillsammans med Christian Lindström presenterades han av klubbchefen Stefan Herre Eriksson som en av de egna spelarna som det nya ÖIS skulle satsa på när man flyttats ned till Superettan och ekonomin behövde saneras. Sannolikt var det första året mer tänkt att vara ett se och lära-år men skador och problem i försvarsspelet gjorde att Robin snabbt fick en plats i laget. Efter att ha varit skadad de första matcherna så gjorde Robin debut i a-laget i cupmatchen mot Timrå och veckan efter blev det seriepremiär i bortamatchen mot Mjällby.

Året efter, det numera smått klassiska succéåret 2008, blev emellertid inte ett personligt succéår för Robin. Efter att ha fått mycket speltid under 2007 så hoppades han att bli bofast i laget som mittback men istället så blev han tränarnas fjärdeval på mittbacksplatsen. Trots detta fick Robin ganska mycket speltid då i princip samtliga mittbackar hade skadebekymmer och totalt spelade Robin 10 matcher det året. Han fick också göra sitt första mål för ÖIS i den betydelselösa sista bortamatchen mot Sirius. Boyd Mwila blev fälld och Robin som i princip var den enda som inte gjort mål i laget det året fick chansen att sätta bollen i nät. Bollen till vänster, målvakten till höger och premiärmålet var avklarat.

Inför säsongen 2009 var mittbacksordningen oförändrad. Robin var fast förankrad som fjärdealternativet och i hopp om att få mer speltid så fick Robin prova lite nya positioner under försäsongen. Efter två matcher som central defensiv mittfältare så hamnade Robin på högerbacksplatsen, en position som han spelat på under ungdomsåren och någon enstaka match under säsongen 2007. När säsongen väl drog igång hade Robin lyckats konkurrera ut Christofer Bengtsson om högerbacksplatsen. Tyvärr så visade det sig att ytterbacksplatserna skulle bli en av ÖIS akilleshälar under den allsvenska sejouren 2009. Hela försvarsspelet var i gungning och Robin hade stora problem på sin kant. Det var inte förrän Åge Hareide kom in efter halva säsongen som försvarsspelet sattes ordentligt på plats. I och med tränarbytet så flyttades även Robin tillbaka till mittbackplatsen och från och med andra halvan av säsongen 2009 så var Robin den givna ettan i mittförsvaret.

Förra säsongen så var det en mittback som hela tiden åtnjöt Janne Anderssons förtroende och det var just Robin Jonsson. Under den första halvan av säsongen så var också Robin en av ÖIS klart bästa spelare, oavsett om han fick spela med Valter Tomaz Jr, Dennis Jonsson eller David Leinar. Insatsen i hemmamatchen mot Hammarby var antagligen hans bästa någonsin i ÖIS-tröjan. Sambadefensiv gav Robin följande omdöme efter den matchen: ”Robin Jonsson var helt enkelt alldeles strålande. Fantastisk. Vi vill nog hävda att det här var den bästa match som vi har sett av en ÖIS-mittback sedan Johan Anegrunds glansdagar i början av 2000-talet.” I sin sista säsong med ÖIS spelade Robin 27 matcher och gjorde två mål.

Nu är då Robin Jonssons tid som Öisare över, åtminstone för den här gången. Vi kommer att sakna hans placeringsförmåga, hans spelförståelse och hans nästan lite blyga men aggressiva sätt att spela mittback. Givetvis önskar vi Robin lycka till i Ljungskile och tackar honom för sin insats i Öiströjan.

Aug 312010
 

Att påstå att Pavel Zavadil har varit ÖIS absolut viktigaste spelare under de senaste tre åren låter fjuttigt. Det är inte att göra Pavel Zavadils betydelse rättvisa. Han har varit viktigare än så. Det finns knappt ord för att beskriva Pavels betydelse under säsongerna 2008 och 2010. Han har varit lagets hjärna, hjärta och lungor.

Under sin tid i ÖIS har Pavel spelat 76 av 83 matcher. Samtliga från start. Och under de här matcherna har han mäktat med att göra 12 mål (0,16 mål per match) – sju spelmål, tre straffmål och två frisparksmål – och 27 assist (0,36 assist per match) – 17 assist 2008, 5 assist 2009 och 5 assist 2010. Han har spelat vänsterytter, offensiv mittfältare och defensiv mittfältare. Oavsett vad hans tränare har begärt av honom så har han ställt upp. För att sammanfatta: Pavel Zavadil är en av Sambadefensivs absoluta favoritspelare i dagens Rödblått – No shit Sherlock! – och vi har länge varit sugna att få till en intervju med lagets speldirigent och assistkung. Tyvärr har det funnits vissa språkliga barriärer som ställt till det, men för någon vecka sedan fick vi ett trevligt mail från en av Pavels nära vänner och då passade vi på att be om översättningshjälp för en intervju. Och som tur var accepterade Pavel Klein vår förfrågan. Så, mina damer och herrar, framför era ögon har ni vad vi har valt att kalla ”Den stora Pavel-intervju”.

Pavel Zavadil gratuleras av sina lagkamrater efter att ha gjort 0-1 mot IFK Norrköping

Innan vi bränner på för fullt med intervjun vill vi påpeka att inom en snar framtid går Pavel Zavadils kontrakt med ÖIS ut och vi förstår att det är många av er som är nyfikna på hur han ser på sin situation och sitt nuvarande kontrakt. Blir han kvar eller lämnar han för nya utmaningar? Vi kan väl kortfattat säga att som vi har förstått saker och ting har Dick Last och Pavel haft åtminstone ett möte om framtiden. Besked lär med andra ord komma inom kort. Av respekt för Pavel och för den situation som laget befinner sig i för tillfället valde vi att under intervjun inte ställa någon direkt fråga om Pavel har för avsikt att stanna i klubben eller inte. Om det kan man tycka både bu och bä, men det är det val som vi gjorde och det står vi för. I intervjun ställde vi dock frågor om hur han ser på sin framtid och sin tid i ÖIS. Det är det bästa vi kan erbjuda. Vi hoppas att det duger.

Jag tänkte att vi kunde inleda intervjun med en så pass enkel och grundläggande fråga som hur din fotbollskarriär startade?

Jag kommer från en fotbollsfamilj så fotbollen har alltid funnits där. Min pappa spelade i högsta ligan i Tjeckien och min bror, som är några år äldre än mig, gjorde det också, så man kan väl säga att jag har varit på fotbollsplanen sedan barnsben. Efter skolan gick jag till en fotbollsskola, en typ av fotbollsgymnasium. Jag har alltid varit intresserad av fotboll och när jag var liten var jag på planen hela dagarna.

Och när ungefär insåg du att du kunde leva på fotbollen; att det kunde vara ett karriärval?

Det har alltid varit mitt mål att spela fotboll på heltid. När jag fick mitt första kontrakt som ungdomsspelare så insåg jag att det skulle gå vägen.

I vilken klubb spelade du då?

Det första kontraktet jag skrev – det var ett ungdomskontrakt, ett juniorkontrakt – var i SK Sigma Olomouc, som också är min modersklubb. Sedan skulle jag göra lumpen, och som fotbollsspelare innebar det att man spelade fotboll och inte mycket annat, så då spelade jag i andraligan i en lokal klubb. Mitt första kontrakt i högsta serien var med Drnovice. Det var första gången som jag spelade i högsta serien och efter det hamnade jag i Sparta Prag. Det var direkt efter Drnovice.

Och hur gick det de där första åren i högsta ligan, du kan inte varit så gammal när du kom till Drnovice?

Jag var 21 år när jag kom till Drnovice, men det var annorlunda på den tiden. I dag har vi ungefär samma problem i Tjeckien som vi har i Sverige, det är massvis med juniorer och unga killar som får chansen att spela eftersom de erfarna och rutinerade spelarna försvinner till andra ligor. På den tiden när jag kom upp som ung spelare spelade de mer rutinerade spelarna fortfarande kvar i den inhemska ligan. När man kom som ung spelare till Sparta skulle man konkurrera med erfarna spelare som spelade i landslaget och så där. Det var inte så lätt. Sparta var en storklubb så jag fick verkligen anstränga mig för att visa att jag dög. Det var bara att försöka slå sig in i laget. På det sättet var det annorlunda mot vad det är i dag. I Sparta fanns det en etablerad förstauppställning så det var väldigt tufft att slå sig in där. Men det gick ju.

Hur många säsonger spelade du i tjeckiska ligan innan du hamnade i Mjällby?

Innan jag kom till Mjällby spelade jag fem säsonger i tjeckiska ligan och sedan hade jag ett halvår i Israel, i Maccabi Haifa, och sedan fick vi barn så jag flyttade hem till Tjeckien igen och spelade i Banik Ostrava, som också spelade i högsta serien. När jag kom till Mjällby hade jag bara ett kontrakt på tre månader. Det var en utlåning. Det var ingen övergång. Mjällby satsade på att gå upp och lånade in mig och jag gjorde tio eller kanske elva matcher för Mjällby den hösten.

Pavel sätter press på en motståndare i cupmatchen mot IF Gefle

Och hur kändes det att komma till Mjällby och göra elva matcher i nästhögsta serien i Sverige?

När jag kom till Mjällby hade jag egentligen ett tvåårskontrakt med Banik Ostrava. Men klubben hamnade i ekonomiska svårigheter och då kom de till mig och frågade om jag kunde tänka mig en utlåning. Om vi kunde hitta någonting eftersom klubben inte hade råd att betala de pengar som man var skyldig. Och då hittade min manager den här möjligheten att flytta till Mjällby i tre månader. Det var mitt i sommaren så jag tog det mer eller mindre som en semester. Jag tänkte att det blir något nytt, en ny erfarenhet, så jag åkte bara dit och spelade.

Efter tiden i Mjällby skrev jag ett treårskontrakt med Öster. Det var det året som klubben gick upp i Allsvenskan. Men efter ett år åkte vi ur och då spelade jag kvar i klubben ytterligare ett år innan jag blev utlånad till ÖIS 2008.

Jag förstår att det var år och dagar sedan du spelade i tjeckiska ligan, men om du skulle ge dig på att jämföra tjeckisk och svensk fotboll, vad ser du då för likheter och skillnader?

Det är inga större skillnader faktiskt. Det är lite mer fysiskt spel här i Sverige. Det är mycket spring och mycket närkamper här i Sverige, medan man hemma i Tjeckien spelar lite mer tekniskt och bollen går lite fortare – från fot till fot. Men det börjar också jämna ut sig. Det märker jag. Det är i och för sig länge sedan jag spelade i Tjeckien så det här är mer vad jag har sett på tv och när jag varit nere i Tjeckien och tittat på matcher.

Du har bland annat beskrivits som en typisk tjeckisk spelfördelare/playmaker av svenska tränare, är det en beskrivning som du gillar och känner igen dig i?

Hundra procent! *skratt* Nej då, jag skojar, men det är väl en beskrivning som jag känner igen mig i.  I år har jag väl i och för sig fått ägna mig lite mer åt det defensiva spelet än vad jag har gjort tidigare.

Jag tänkte precis komma till det, du har nu varit i ÖIS i nästan tre år och din roll på planen har förändrats en hel del. 2008 spelade du i en fri roll till vänster på mittfältet och i fjol spelade du ofta centralt i en något mer framskjuten position och i år har du så här långt varit det defensiva ankaret på mittfältet, hur ser du på dessa olika roller och hur din roll i ÖIS har utvecklats genom åren?

Jo, det stämmer att jag spelade i en fri roll 2008. Det var egentligen inte det optimala för mig, egentligen vill jag gärna spela i mitten för det har jag alltid gjort. Men när Janne [Carlsson] ville ha det så ställde jag upp. Och det fungerade ju. Det var helt OK. I dag finner jag mig lika väl i den lite mer tillbakadragna rollen på mittfältet. Man får anpassa sig och som en av de mer erfarna och rutinerade spelarna i laget kan jag anpassa mig och spela i olika roller. Det är inget problem, det fungerar bra. Jag har absolut inget emot det.

Samtidigt, om jag jämför Superettan 2008 med Superettan 2010, så tycker jag att det är mycket bättre spelare i Superettan i år. Det är mycket tuffare och hårdare. Det är mycket bättre spel nu. De lagen vi möter i år är mycket, mycket bättre än de vi mötte förra gången vi vara nere. Det är en klar skillnad. Då [2008] kunde vi föra en match på ett helt annat sätt även om vi inte spelade jättebra. Men jag märker helt klart att det är en skillnad i kvalitet mellan de två åren. I år är det mycket mer kamp och fler jämna matcher.

Okej då, jag kan väl lära dig - blivande division ett-spelare - ett och annat knep: så här gör jag t.ex. när jag snurrar upp en gubbe så att han blir så yr i huvudet att han känner sig illamående och måste lämna plan.

Under dina tre år i ÖIS har du ju också haft tre olika tränare – Janne Carlsson, Åge Hareide och nu Janne Andersson – jag tänkte därför be dig jämför de tre olika tränarna och hur du ser på dem som tränare? Det är kanske en svår fråga och du får säga till om du inte vill svara på det, det är helt OK.

När jag kom till ÖIS så hade vi Janne Carlsson som tränare. Det var väl hans andra säsong som huvudtränare och han är också yngst av de tre tränarna jag har haft under tiden i ÖIS. Han var i början av sin karriär, men vi tog oss upp i Allsvenskan.

Med Åge Hareide märkte man att han var erfaren och en helt annan tränare. Han kom med nya idéer och han visade tydligt hur han ville att vi skulle spela och uppträda på planen. Där var det liksom inga tveksamheter.

Janne Andersson är också ny i klubben och han har inte riktigt hunnit forma några egna idéer, men han snackar väldigt mycket med oss spelare. Men han har inte hunnit sätta sin prägel på det hela än.

Ja, det där en sådan där fråga som jag även tog upp med Björn [Anklev] när jag intervjuade honom innan sommaren som jag gärna skulle ta upp, och det är det att jag har sett en viss skillnad i hur ni tränar nu jämfört med när Åge tränade er. Då tränade ni väldigt mycket uppställt spel över helplan. Och ni nötte uppspelsvägar och försvarsspel och var väldigt inriktade på hur ni skulle möta olika motstånd. Men i dag ser man nästan aldrig det, hur kommer det sig?

Man får tänka på att när Åge kom så rörde det sig om tre månader eller någonting sådant. Då var det bara att så snabbt som möjligt rätta till vad som var fel. Vi var tvungna att få till något snabbt så Åge fick jobba lite annorlunda. Det var mer kortsiktiga mål, medan Janne Andersson jobbar mer på längre sikt. Det är en längre process. Men visst är det skillnader i hur vi tränade då och hur vi tränar nu, men det har sin förklaring i just det.

OK, om du skulle förklara hur ÖIS vill spela fotboll 2010 hur skulle du då beskriva och förklara det?

Nu är vi i ett läge där det är fler och fler matcher där det är ren kamp. Det är inte så mycket fotboll. Det är inget godis för ögat. Det är kanske inte så mycket för åskådarna, men vi som är på planen, vi vill spela fotboll. Det är inte alltid vi kan det, men vi vill det. Själva spelidén är att vi ska spela fotboll, men det funkar tyvärr inte alltid. Det har i år varit fler matcher där det bara är ren kamp, inte så mycket fotboll. Istället för så här spelar vi, så har det varit kamp och så får vi köra på det. Vi behöver mer tid för att få det att fungera.

Och nu har vi återigen en sådan här fråga som om du inte vill svara på den så hoppar vi över den, men jag undrar lite över hur du ser på din framtid? Ditt kontrakt med ÖIS går ut efter säsongen och jag är lite nyfiken på hur du ser på din framtida karriär?

Det är riktigt att mitt kontrakt går ut snart. Jag ser inte slutet på min karriär än. Vi får se vad som händer med ÖIS, men jag vill inte vänta in i det sista på något besked, så därför planerar jag inför framtiden, men vi får se vad som händer med ÖIS.

Pavel är en spelare som kan alla knep i boken

På vår hemsida har vi efter varje match en omröstning om matchens bästa spelare och du vinner den eller ligger i topp i omröstningarn match efter match, samtidigt går spelet minst sagt knackigt. Hur ser du på att du som spelare får dra ett väldigt tungt lass och att ÖIS är väldigt beroende – kanske lite för beroende – av dig som spelare?

Det är kul att höra att jag vinner era omröstningar och allt beröm jag får och allt stöd under matcherna, men om laget är för mycket beroende av mig vågar jag inte säga. Det är vi kanske. Alla ska göra sitt på planen. Det jag saknar lite är de vinnarskallar som vi hade i [Magnus] Källander och [Anders] Prytz och [Marcus] Allbäck. Det är inte riktigt samma sak nu. Jag vet inte om vi har lite för unga spelare nu och om vi har fått till den här riktiga vinnarinstinkten i truppen. Säsongen 2008 kunde vi kämpa oss till en seger med 2-1, men det finns inte riktigt där i dag. Inte på samma sätt. Jag har själv väldigt svårt att smälta en förlust. Det tar lång tid. Det verkar inte som att alla i laget känner samma sak. När Källander och Prytz var med var inställningen att det ska vinnas även på träning. Om vi spelade fyra mot fyra på småmål så skulle man vinna matchen.

Men det saknas i dag? Jag tänkte på det att när Åge kom in förra säsongen la han stort fokus på att ni skulle vilja vinna i varje moment, även om ni så bara spelade tvåmål på en träning.

Jo, så var det på Åges tid. Det var full satsning. Man skulle vinna hela tiden. Det handlade om att lära sig att vinna och att vilja vinna, men i dag är det inte riktigt så. Det är inte så att inte Janne vill att vi ska vinna utan han vill det också, det är bara det att det inte riktigt finns där.

Hur kan man få fram det då?

Jag vet inte.

Nu är det sju matcher kvar [sex matcher nu], vad krävs – förutom fler vinnarskallar och att ni börjar vinna matcher – rent spelmässigt för att ni ska nå kvalplatsen – för det är väl den man får rikta in sig på – vad kan ni korrigera och göra för att vinna de matcher ni har kvar här på slutet?

Vi har sju matcher kvar och allting kan hända, men det känns också att vi inte har allt i egna händer. Vi är beroende av hur de andra lagen lyckas och vad de gör. Vinner Landskrona alla sina matcher som de har kvar spelar det ingen roll om vi vinner alla våra matcher. Det hjälper inte. Rent spelmässigt vet jag inte. Det finns inga råd som jag kan ge, att så här ska vi göra, vi ska ge allt och alla de här klicherna. Vi behöver få tid för att få spelet att fungera.

****

Vi valde också att avsluta intervjun med ett par snabbfrågor bara för att ni skulle få lite mer lättviktig och personnära information om Pavel.

Börjar du känna dig som Göteborgare?

Jag gillar Göteborg väldigt mycket.

Vad är det bästa respektive det sämsta med Göteborg?

Havet är det bästa. Vädret är det sämsta.

Om du fick välja vilken klubb som helst (förutom ÖIS) som du skulle få spela för, vilken klubb skulle du då välja?

Barcelona.

När du inte håller på och tränar och spelar matcher vad gillar du att göra då?

Jag har väl inga direkta fritidsintressen på det sättet, det är inte så att jag samlar frimärken, men när min son och flickvän är här så gillar vi att vara vid havet. Vi är tillsammans mycket, oftast ute. Det är de bra perioderna när de kommer hit.

Vilken arena spelar du helst hemmamatch på, Gamla Ullevi eller Valhalla?

Om underlaget vore bättre så skulle jag säga Ullevi.

Är du intresserad av att bli tränare när karriären är över?

Jag hoppas att min aktiva karriär varar ett tag till. Men efter karriären ser jag inte mig själv som tränare.

Aug 122010
 

Under 2000-talet har ÖIS haft sju olika huvudtränare. Alla med sina för- och nackdelar. En del bättre, en del sämre och några fullständigt katastrofala. Under min tid som Öisare har klubben hunnit med följande herrar: Erik Hamrén, Jukka Ikäläinen, Zoran Lukic, Sören Börjesson, Janne Carlsson, Åge Hareide och Janne Andersson. En gedigen samling, minst sagt. Och med tanke på att det är ett par dagar till nästa match – och att jag inte har något bättre för mig på dessa förbannade tågresor mellan X och Y – tänkte jag att det kunde vara kul med en liten tillbakablick på dessa sju herrar och deras gärningar och resultat som huvudtränare.

Inspirationen till den här artikeln fick jag när AIK knöt till sig Alex Miller för en dryg månad sedan och en AIK-bekant gjorde en sammanställning och betygsättning över samtliga huvudtränare som AIK haft under 2000-talet.

Självfallet behöver ÖIS och Sambadefensiv en likadan genomgång.

Inte sant?

Så klart!

Erik Hamrén (1998-2003) +++++

Be till gud så svarar Hamrén!

Erik Hamréns meriter som tränare för ÖIS talar för sig själv. Det finns liksom inget mer att säga. Under åren i ÖIS fylldes det hamrenska prisskåpet – för att inte tala om ÖIS-gårdens prisskåp – på med ett cupguld (2000), ett litet silver (2002) och ett allsvenskt brons (2003). Och ÖIS gick från jojo-gäng till topplag på bara ett par säsonger. För att inte tala om hur Lirarnas lag återupprättade sitt skamfilade rykte och återigen blev Lirarnas lag. I ÖIS-kretsar är Hamrén – av förståeliga skäl – untouchable. Med all rätt! När man ser till betyget på Hamréns tränargärning i ÖIS kan man inte göra så mycket annat än att sätta högsta betyg. Dessutom med en guldstjärna i kanten. Hur många av de som besöker Gamla Ullevi i dag blev inte Öisare under Hamréns glansdagar?

Samtidigt får man inte glömma bort att Hamrén förfogade över ett gäng gudabenådade fotbollsspelare under sin tid i ÖIS. Eller vad sägs om Marcus Allbäck, Johan Elmander, Niclas Sjöstedt, Johan Anegrund, Anders Prytz, Valter Tomaz Jr, Morgan Nilsson, Dick Last, Joakim Karlsson, Afonso Alves och Paulinho Guara. Och lägg då märke till att jag inte ens har nämnt mittfältarna Martin Ulander, Markus Johannesson, Magnus Källander och Jeffrey Aubynn. Satan i gatan vilket mittfält ÖIS hade på den här tiden. Helt klart en av de fem bästa mittfältsuppställningar som svenska fotboll har bevittnat under 2000-talet (i konkurrens med Djurgårdens under säsongerna 2002 och 2003, IF Elfsborgs under säsongerna 2008 och 2009 samt Kalmar FF:s under säsongen 2008).

För de här spelarna skapade Hamrén den optimala modellen och gav dem sedan frihet att vara precis hur kreativa, lekfulla och effektiva som de önskade. Därutöver gjorde han även följande saker: kokade gröt åt dem, pushade på dem, lärde dem att det är minst lika viktigt att underhålla som att vinna och att det viktigaste av allt ändå är att ha roligt när man lirar fotboll. Gör skitjobbet med ett leende så kommer finessen och liret av sig självt. Och med det kom också framgångarna. Frågan är om vi Öisare kommer att få uppleva en lika framgångsrik period inom en snar framtid eller om den tiden är förbi för gott.

Facit: 104 47 24 33 159-143 16 165 (1,59)

Be till gud så svarar Hamrén

Jukka Ikäläinen (2004) +

Jukka Ikäläinen introducerades som mannen som skulle ge sambafotbollen en sisuinjektion. I Ikäläinens uppdrag ingick dess värre också den något otacksamma uppgiften att ta över och förvalta det kungarike som Erik Hamrén hade byggt upp under sina sex år i ÖIS. Något diplomatiskt uttryckt kan man väl säga att det gick så där för Ikäläinen. Eller vad fan! Varför ska vi vara diplomatiska. Jag har fått nog av att smyga kring väggarna och viska saker som jag tycker och tänker. Nu får det vara slut på att svära under lugg och att knyta handen i fickan. Det är väl bättre att vi är raka, öppna och ärliga och tar bladet från munnen och säger som det är: det gick helt åt helvete; Jukka Ikäläinen var en fullständig katastrof.

Från toppen till botten på en säsong. Vad mer behöver du veta? Det enda som räddade oss från fullständig förnedring den säsongen var en lyckospark av Tryggvi Gudmundsson.

Så här i efterhand kan man ju undra vad det var som fick ÖIS att välja Ikäläinen som huvudtränare efter Erik Hamrén. Lockades man av hans vilda idéer om en synnerligen specialiserad och dynamisk fotboll där varje enskild spelare skulle vara väldigt nischad inom ett visst område eller trodde man bara att Ikäläinens snack om sisu och vinnarskallar skulle göra att ÖIS tog det där sista lilla steget till den absoluta toppen av tabellen? Så här i efterhand är valet av Ikäläinen som ny huvudtränare fullkomligt obegripligt. Mannen hade ingenting. Siltch. Nada. Nothing.

Med facit i hand kan man också konstatera att Ikäläinen var en felrekrytering. Jag vill till och med hävda att Ikäläinen var början på slutet, eller hur man nu ska säga. Efter att Ikäläinen fick sätta sitt märke på ÖIS har inget varit sig likt. Efter Ikäläinen har ÖIS varit svensk fotbolls jojo-lag numero uno. Ikäläinen fick till slut lämna klubben och kläckte i det sammanhanget ur sig det fantastiska citatet: ”Jag skulle bli väldigt överraskad om något hände nu eftersom jag de senaste dagarna planerat intensivt med klubbledningen inför kommande säsong.” Dagen efter fick Ikäläinen äntligen lämna klubben.

Och bara så att ni vet, det finns en logisk förklaring till varför så många Öisare gick från att dra blondinskämt till att dra skämt om Jukka Ikäläinen under säsongen 2004:

Valter Tomaz Jr står och städar sin bil uppe på ÖIS-gården när hans tränare, Jukka Ikäläinen, kommer ut och kollar ÖIS-gårdens brevlåda och går in igen.
Femton minuter passerar, och Valter står fortfarande kvar och städar sin bil, när Ikäläinen kommer ut igen. Och återigen kollar Ikäläinen  brevlådan. Och återigen går Ikäläinen in igen.
Valter går nu över till att vaxa huven på sin bil. Och efter ungefär 20 minuter eller kanske en halvtimme kommer Ikäläinen ut för att kolla brevlådan för tredje gången. Och för tredje gången går Ikäläinen in igen.
Samma visa upprepar sig en fjärde gång och nu har Valter fått nog och frågar Ikäläinen vad fan han håller på med.
- Jukka, varför springer du ut och in och kollar brevlådan hela tiden? Var inte brevbäraren här för över två timmar sedan. Vad håller du på med!?!
- Jo, men den där idiotiska datan säger hela tiden att jag har fått post!!!
End scene…

Facit: 26 6 9 11 24-35 (-11) 27 (1,04)

Zoran Lukic (2005 – maj 2006) ++

Norge har Skavlan. Sverige har Skrävlan. Zoran Lukic pratade vitt och brett om hur han skulle reformera ÖIS och göra laget till det nya Djurgårdens IF FF (ni som var med på den här tiden minns säkert att Djurgården, Zoran och ärke-bajaren Snuffe Åkeby var det nya svarta i Fotbolls-Sverige omkring 2004-2005). Under sina ett och ett halvt år som tränare för ÖIS skrapade Zoran Lukic ihop ett något bättre facit (1,09 poäng per match) än vad Jukka Ikäläinen (1,04 poäng per match) gjorde under föregående säsong. Inte illa! Mycket snack, men väldigt, väldigt lite verkstad. När det väl kom till praktik och att leverera resultat hade inte Skrävlan mycket att komma med.

Under våren 2006 lyckades Lukic dessutom med bedriften att coacha ett lag bestående av spelare som Ailton Almeida, Ola Toivonen, Boyd Mwila, Dick Last, Valter Tomaz Jr, Johan Anegrund och Anders Prytz till att ta fem poäng på nio omgångar. Hur i helvete gick det till? Jo, det ska jag tala om. Genom ett oerhört naivt försvarsspel, genom en taktik som inte passade spelarmaterialet och genom att hänga ut spelare i media. Lukic fick också lämna klubben med svansen mellan benen och har därefter levt en undanskymd tillvaro i kvartersklubben Qviding FIF (med undantag av en tolvmatcherssejour i Djurgården under 2009 – som givetvis slutade i totalt fiasko – vad annat!) och det trots att Lukic såg sig själv som guds gåva till svensk fotboll och snackade vitt och brett om anbud från Tyskland och Holland och ditten och datten. Nej, Zoran ”Skrävlan” Lukic var bara ytterligare en i raden av felrekryteringar efter Erik Hamrén.

Herr Lukic ska dock ha kredd för att han drog in en hel del stålar till Sällskapet. Utan Lukic som huvudtränare hade sannolikt aldrig Ola Toivonen skrivit på för klubben. Cha-cha-ching! Och om det kollektiva minnet inte sviker oss så var det tack vare Zorans gift of gab som ÖIS fick så bra betalt för Ailton Almeida. Vi säljer inte under 40 miljoner! Klirr i kassan som räddade klubben från konkurs. Så där har ni det, helt värdelös var han inte den gode Zoran, även om han sannolikt var en bättre talare och förhandlare än taktiker och matchcoach [Tack för påminnelsen, Tml].

Facit: 35 10 8 17 43-56 (-13) 38 (1,09)

Zoran Lukic kan allting: Hur man tar allsvenskt guld, hur man gör spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen till förlorare och hur man gör tillvaron i Qviding dräglig.

Sören Börjesson (maj 2006 – november 2006) +

Sören Börjesson är en legend. Så är det bara. Man kan inte skriva något ont om Sören Börjesson utan att straffas i efterlivet. Så är det bara. Men låt mig bara säga en sak, någon allsvensk tränare var Sören Börjesson inte. På tok för snäll och gosig för att göra ÖIS korgossar till en vinstmaskin. När Börjesson borde lärt spelare som Robin Ganemyr, Boyd Mwila och Henri Scheweleff att tugga taggtråd lät han dem istället försöka lira sig ur bottenträsket. Öisigt, men inte helt rätt taktik om man vill spela allsvenskt. Ska man vara helt ärlig fick Börjesson förvisso ta över ett sjunkande skepp från Zoran Lukic. Hur Börjesson än försökte kunde han aldrig få skutan på rätt köl. Inte konstigt med tanke på att råttorna redan höll på att lämna skeppet: Ailton Almeida blev klar för FC Köpenhamn, medan Johan Anegrund funderade på pension och Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz längtade bort. Resultatet vet vi alla, en 14:e plats i Allsvenskan och degradering till Superettan. Därpå följde den hemska säsongen 2007, men med den har inte Sören Börjesson så mycket att göra.

Facit: 17 3 5 9 18-30 (-12) 14 (0,82)

Janne Carlsson (november 2006 – juni 2009) +

Av de sju tränare som ÖIS har haft under 2000-talet har nog Janne Carlsson haft den allra mest otacksamma uppgiften. För det första fick han ta över tränarsysslan i ungefär samma stund som klubben gick in i en djup kris. Några månader innan Carlsson tog över stafettpinnen från Sören Börjesson var ÖIS timmar från en konkurs. Något som skulle få konsekvenser ungefär ett år senare i den s.k. Gothiagate. Som om inte det var nog fick Carlsson dessutom ta över ett lag som precis degraderats från Allsvenskan och med allmän spelarflykt som följd. Ola Toivonen försvann till Malmö FF, Ailton Almedia såldes till FC Köpenhamn, Johan Anegrund la skorna på hyllan, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz drog i väg till Norge, Tuomas Uusimäki flyttade hem till Finland och låneavtalet med Elias Storm gick ut. Mellan säsongerna 2006 och 2007 tappade ÖIS spelare motsvarande 123 matcher från start. Snacka om att inleda i motlut.

Carlsson kavlade dock upp ärmarna och gav sig den på att lyckas även om han var tvungen att förlita sig på ungtuppar som Ken Fagerberg och Robin Jonsson, inlånade spelare som Samuel Barley och Ze Rony och köttare som Ivica Skiljo och Iheb Hamzeh samt anfallsvapnet långa bollar i tomma intet och håll tummarna för att alla heter Ken i Göteborg. Säsongen 2007 blev också en fullständig katastrof med ett lag som inte trivdes med varandra och som inte hade en aning om vad som krävdes för att bli ett stabilt superettanlag. Och Janne Carlsson bidrog verkligen till detta genom att allt för ofta lyfta upp Iheb Hamzeh eller Jukka Sauso i anfallet och börja skicka långt. Om vi ska vara snälla kan vi väl säga att Carlssons ära och framtid som ÖIS-tränare räddades av Ken Fagerbergs och Andreas ”Kocken” Clarholms fina säsong. I övrigt gör vi nog bäst i att sopa in Carlssons första säsong som huvudtränare långt under mattan dit bara dammråttorna vågar bege sig.

Säsongen 2008 gick dock i dur. Till stor del tack vara värvningarna av Pavel Zavadil, Dennis Jonsson, Tommy von Brömsen, Christofer Bengtsson, Björn Anklev och Marcus Allbäck. Carlsson tog plats i baksätet och lät spelarna visa vägen. Fortfarande med hjälp av en hel del långa bollar, men också med lite lir genom 2008-års assistkung Zavadil och ett grymt köttigt och kompakt försvarsspel. Förstaplats i Superettan och uppflyttning.

Då började också det helvete som vi helst inte vill tala om. Än mindre dra oss till minnes.

Jag är ledsen, men jag måste ta upp de tolv första matcherna under säsongen 2009. Jag menar det går inte att blunda för två poäng på tolv omgångar. Det bara går inte! Visst, man kan snacka om skador och oflyt och om Dick Lasts tabbar, men man kan lika gärna snacka om felvärderingar av spelarmaterial, en svag och icke-fungerande taktik, bristande analys av motståndarnas styrkor och svagheter och ett oerhört naivt och extremt svagt försvarsspel. Samtliga dessa senare förklaringar ligger på Janne Carlssons bord. Skyldig till alla åtalspunkter! Det är bara att inse att Carlsson inte var mogen för att ta sig ann ett bottenlag i Allsvenskan. Och därmed blev han följaktligen också degraderad till assisterande tränare igen. Om man ska säga något om betyget så är det väl att en bra säsong och två riktiga katastrofsäsonger inte kan ge så mycket annat än en etta i betyg. Det är trist, men så är fallet. Livet är helt enkelt hårt mot de hårda.

Avslutningsvis måste jag bara tillägga att Janne Carlsson helt klart har ballar av stål och att det är något som han ska ha all respekt för. Alla som står ut med hot och hembesök och allt vad det innebär för familj och psykisk hälsa och som ändå klarar av att gå till jobbet och ta fighten dag efter dag är OK i min bok.

For those about to rock – We salute you!

Facit: 72 27 14 31 102-107 (-5) 95 (1,32)

Åge Hareide (juni 2009 – oktober 2009) ++

Vi var många som lät oss bli förförda av Åge Hareide. Inget lustigt med det. Efter en katastrofal vårsäsong där ÖIS under Janne Carlsson, Dick Lasts och Marcus Allbäcks ledning tagit två poäng på tolv matcher gjorde Hareide entré med buller och bång. Nu skulle det bli ordning och reda på torpet. Blåställ på! Och ingen mer skit i det blå skåpet. Nu skulle vinsterna börja trilla in. Och det första Hareide gjorde var att införa de gemensamma frukostarna som Erik Hamrén hade kört med under sin tid som tränare. Ändra rutiner, knyt ann till traditionen – helt rätt och riktigt!

Hareide lanserades med en gång som någon form av frälsare. Med all rätt? Undertecknad föll definitivt i fällan. Kanske för att Hareide röt till när spelarna inte skötte sig på träning. Nu skulle det bli slut på lallandet och snacket om goa gubbar och bra stämning. En kris ska behandlas som en kris och en tränare ska inte vara spelarnas polare. Kanske för att Hareide tycktes vara en tränare som var helt besatt av detaljer. Inget mer slarv i försvaret eller enkla bolltapp på mittfältet. Slarvar du, bänkas du! Svårare än så var det inte. Kanske för att Hareide var en tränare som tycktes ta allt på största allvar. Skit i hur tabelläget ser ut, skit i våren, vi har vår egen tabell: Hösttabellen. Kanske för att Hareide var en tränare som kunde låta spelarna  ägna timmar åt att nöta uppspel och löpvägar. Ingenting fick lämnas åt slumpen och varje lag hade styrkor och svagheter som kunde minimeras eller utnyttjas. Kanske för att Hareide inte var Janne Carlsson.

Om man ser till Åge Hareides resultat över 18 matcher kan man dock konstatera att han inte fick ut så väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Under tiden med Hareide snittade ÖIS 1,28 poäng per match. Visst, det är bättre än vad man gjorde med Carlsson, Last och Allbäck vid rodret (0,17 poäng per match), men det är fortfarande pretty fucking far from OK som Marsellus Wallace hade sagt. Det sägs dessutom att han tråkade ut spelarna rejält genom att hela tiden köra samma övningar om och om och om igen. Ingen variation. Och inte fan lyckades han med sin uppgift. Det är bara att kolla i vilken serie ÖIS spelar i år. Och ska vi vara helt ärliga är det mångt och mycket Hareides förtjänst. Om han bara hade tagit bortamatchen mot Djurgårdens IF FF på allvar och inte ställt upp med trebackslinje eller låtit Alex Perreira gå ner som vänsterback i andra halvlek. Ja, då hade ÖIS kanske spelat kvar i Allsvenskan och inte blivit ett kryssgäng i Superettan. Avslutade dessutom synnerligen osnyggt när han använde klubben som en bricka i spelet om den fortsatta karriären. Höll ÖIS, Lars Ranäng och Dick Last på halster i en månad innan han lämnade besked om att han inte hade för avsikt att fortsätta i klubben. Inte särskilt vackert!

Facit: 18 6 5 7 22-26 (-4) 23 (1,28 poäng per match)

Åge Hareide lovade oss guld och gröna skogar, men gav oss skuld och röda knogar

Jan Andersson (2009-) ++ (under utredning)

Egentligen hade det varit roligare om den här artikeln hade publicerats när ÖIS stod på 4-4-2, men så blev det inte, utan nu publiceras den när ÖIS står på 6-12-2. Inte riktigt lika roligt, men what the hell. Inledningsvis vill jag säga att jag hoppas att det här är sista gången jag behöver skriva det här (för jag hoppas verkligen att VÄNDNINGEN kommer på måndag): Janne Andersson har verkligen inte haft någon lätt inledning på sin sejour som ÖIS-tränare. Skador, skador och åter skador. Under Anderssons första halvår i klubben har merparten av spelarna i startelvan och de som befinner sig precis utanför startelvan varit skadade en eller annan gång. Spelet har också blivit därefter. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Anderssons ÖIS tillägnat årets säsongen till Stena Lines ägare och ärke-Öisarna Sten Allan och Dan Sten Olsson. I övrigt får man väl säga att Andersson fortfarande är under utredning. Juryn sitter fortfarande i överläggningar. Men man kan också konstatera att just nu ser det inte bra ut. Bevis om tröga och orörliga ÖIS som bara tjongar långt och som bara spelar oavgjort ligger i högar på åklagarens bord. På advokatens bort är det nästan tomt. Andersson förfogar i dagsläget över ett lag som inte kan vinna matcher. Dessutom ett lag som spelar ett synnerligen o-Öisigt spel, med extremt mycket långa bollar – uppemot 70-80 procent tjongisar – och som har förtvivlat svårt att stänga matcher. Det är bara att hålla tummarna för att advokaten pulls an OJ!

Facit: 20 6 12 2 32-24 (8) 30 (1,5 poäng per match)

Mannen som har lite för mycket gemensamt med Arne Hegerfors och Björn Skifs.

Den här texten hade givetvis kunnat avslutas med en omröstning, men jag har valt att inte göra det eftersom jag utgår från att Erik Hamrén skulle ta hem en sådan omröstning med 100 procent av rösterna. Det är liksom inte rättvist att jämföra Jukka Ikäläinen och Janne Carlsson med en tränare som till och med kan få Zlatan Ibrahimovic att leverera i landslaget.

Be till gud att Hamrén kommer tillbaka till ÖIS en dag!
Jun 112010
 

Efter en viss fördröjning på grund av arbete och familjeliv kommer äntligen del fyra i intervjuserien ”Med bindel om armen”. I denna del snackar vi taktik, spelsystem och tränare. De föregående delarna i intervjun hittar ni här, här och här.

Avslutningsvis tänkte jag att vi kunde prata lite om ÖIS spel och hur det är tänkt att ni ska spela den här säsongen. Om du skulle förklara för en person som inte sett någon match med ÖIS den senaste säsongen hur ni spelar och hur ni vill spela, vad skulle du säga då?

I grund och botten spelar vi 4-4-2. Tanken är sedan att vi ska ha ett blandspel. Om man kan säga så. Vi blandar längre bollar med kortpassningsspel och då är det ganska naturligt att vi ska börja med lite längre bollar för att få motståndarnas lag lite mer utspritt. Det vet man när man spelar i backlinjen; att får man många bollar bakom sig så faller man omedvetet som backlinje, vilket gör att det blir större ytor att spela i. Vi vill spela ett ganska rakt spel, vilket betyder att vi ska ha ganska snabba omställningar och ta oss framåt i planen hela tiden. Vi ska inte spela så mycket i sidled utan försöka spela en lagdel framåt för varje passning. Enkelt sammanfattat: vi vill spela ett rakt blandspel där vi hela tiden tar oss framåt.

En fråga som har kommit upp efter matchen mot Sundsvall, anpassar årets ÖIS sitt spel efter motstånd eller spelar ni likadant oavsett motstånd? I matchen mot Sundsvall gick ni t.ex. från 4-4-2 till 4-4-1-1 för att sedan gå tillbaka till 4-4-2.

Nej, jag tror nog att vi först och främst anpassar vårt spel efter vilket material vi har och vilka spelare vi har på planen, men också efter hur vi känner att det är bäst att spela mot ett visst lag. Sedan finns det självklart en tanke om att möta hur motståndarna spelar.

Jag tänker mig i alla fall att det måste finnas en tanke om att man vill utnyttja motståndarlagets svagheter etc.

Absolut. Det gör det. Dels åker ju våra Jannar och ser väldigt mycket matcher och dels har vi spioner som kollar på de matcher som Janne och Janne inte kan se. Först utgår man från vad man själv vill göra och sedan kan man vrida det åt något håll beroende på hur motståndarna spelar och på så vis försöka utnyttja motståndarnas svagheter. Men det är klart, möter man ett lag som spelar 4-3-3 då får man ju tänka om. Helt klart.

Hur ser lagets taktikgenomgångar innan match ut? Får ni speciella instruktioner beroende på vilka spelare som ni kommer att möta? Du sa t.ex. tidigare att det är lätt att möta vissa spelare eftersom man vet att de bara kan gå åt ett håll. Är det här sådan ni får information om motståndarna innan match?

Ja, det får vi. Det är återigen det här med scoutingen som tränarna gör. Det börjar väl egentligen två dagar innan match. Då kan man börja se hur laget ska se ut. Fram till dess är det blandat med startelvor och så vidare. Två dagar innan match kan man dock börja ana hur Janne har tänkt sig. Dagen innan match är det mer ren taktik om hur vi ska spela: uppspel, fasta situationer och liknande. Då får vi även en genomgång på hur motståndarna spelar. Vilken uppställning och vilket spelsystem de har. På matchdagen har vi sedan en samling där vi återigen går igenom hur vi själva ska spela och hur motståndarna spelar, men då får vi också information om hur specifika motståndare spelar och vilka kvaliteter de har -  t.ex. hur deras bästa vänsterytter spelar. Så visst vet man innan match om en spelare man möter kan gå åt båda håll eller inte.

Det är ju en skillnad mot Allsvenskan också för där har man ju ganska bra koll ändå. Det är svårare i Superettan, så där är det viktigt att tränarna gör den här scoutningen. Jag tycker att vi i år har rätt bra koll på hur motståndarna spelar.

Om du då ser till det egna spelet, vad är styrkorna respektive svagheterna med ert sätt att spela denna säsong?

Den främsta styrkan är att jag tycker att vi blir ganska tunga att möta. Vi har forwards som är starka när vi slår den långa bollen. De är väldigt starka skulle jag vilja säga. De är duktiga på att hålla i bollen och är också farliga framåt. Sedan om vi tar kortpassningsspelet så har vi ju Sebastian som vinner väldigt mycket boll och Pavel som har en fantastisk speluppfattning och en fantastisk doja. Där ligger väl vår styrka i år. Lite beroende på vad vi har på kanterna så har vi ju också styrkor i det spelet. Har vi Perreira så har vi jättebra inlägg och har vi Mackan Gustafsson så har vi en spelare som är väldigt teknisk och väldigt snabb och sedan försöker vi ytterbackar fylla på på kanterna. Vår styrka är att vi har spelare för att spela det spel som vi vill spela. Det passar oss bra.

Sedan vad ska man säga om svagheterna. Det är ju lite beroende på matchbild och beroende på dagsform. Låt säga att båda forwards har en dålig dag, då får vi inte fast bollen och då fungerar inte det långa spelet eller så får inte mittfältarna tag på bollen och då blir vi väldigt sårbara bakåt eftersom vi spelar med ganska offensiva ytterbackar. Jag kan inte se någon systematisk svaghet. Det finns inget som vi har haft svårt med match efter match. Inte på det sättet. Det är också något som är positivt, men det är klart, det finns alltid saker att rätta till.

Till stor del handlar det om att alla spelare måste upp till den nivå som de ska vara på. Annars blir det inte bra. Alla måste följa den spelplan vi har och göra sin uppgift.

Jag tänkte också att vi skulle prata lite om Pavels nya roll i laget. Till början spelade han längre upp i planen, men nu har ni dragit tillbaka Pavel en bit i planen och jag undrar lite hur tankarna kring detta drag har gått och hur du tycker att det har fungerat i praktiken?

Jag tycker att det har fungerat bra. Han [Pavel] har ju den rollen att han ligger och fiskar bollar strax framför vår backlinje. Alla våra mittbackar – Robin, Dennis och Leinar – är väldigt duktiga på huvudet och väldigt brytningssäkra, vilket gör att det dimper ner mycket bollar där. Då är Pavel det perfekta valet att ha där för att plocka upp bollarna och fördela dessa vidare. Det tycker jag att han har gjort bra. Tanken är att han ska ha bollen  i uppspelsfasen. Det har även fungerat bra att han har kommit ner och hämtat boll från backlinjen. Det gäller att utnyttja hans bollbehandling så mycket som möjligt. Det är det han är bra på. Han är vår bästa bollbehandlare och då tycker jag att det är han som ska ha bollarna och inte vi ”spridare”.

*skratt*

OK, nu kommer kanske en knepig fråga, men jag undrar om inte årets ÖIS är lite för beroende av att Pavel och Álvaro Santos? Som mot Sundsvall nu senast där Álvaro saknades och de hade en spelare som satt som ett klistermärke på Pavel under hela första halvlek.

Nej, jag tycker inte det. Sedan tror jag självklart att det är lätt att man lutar sig tillbaka lite mycket på de här två spelarna. Framförallt på Álvaro som har gjort mycket mål och när han inte är med så gäller det att vi andra är beredda på att ta hans jobb och verkligen göra det. Så att det inte kommer som en chock att han inte är med. Jag tror vi har material nog för att täcka upp för både Pavel och Álvaro och fortfarande göra det väldigt bra, men jag tror också att det finns en risk att vi förlitar oss för mycket på dem. Det är också något som det är viktigt att vi jobbar med. Det är en svår avvägning för när de är med ska de ta ett stort ansvar och de ska få ett stort utrymme. Samtidigt måste vi ha täckning där så att den spelare som får den uppgiften när Pavel eller Álvaro inte är med kan göra ett bra jobb.

Under de tre år som du har varit i klubben har du varit med om tre huvudtränare – Janne Carlsson, Åge Hareide och Janne Andersson – och jag undrar om du utifrån det skulle kunna säga något om vad ett tränarbyte gör för skillnad för laget?

Det beror ju förstås på om tränaren för in något nytt eller inte. Om vi ska ta förra året när Åge kom in så införde han inte så mycket nytt. Det som hände då var att alla spelare fick en liten boast av att nu är det allvar. Att Åge kom in var ett tecken från klubben att nu är det allvar och nu får ni skärpa till er. Nu lägger vi resurser på en ny tränare och att vi ska klara oss kvar, vilket jag tycker att man egentligen inte ska behöva göra, men omedvetet blir det så. Med det tränarbyte som skedde förra året så kom det också in mycket spelare: nya spelare och gamla spelare som kom tillbaka vilket gjorde att vi fick en helt annan ruljans i det hela.

Om man sedan ser till Janne som kom i år så har egentligen inte spelsättet förändrats. Det är inte jätteannorlunda. Det är istället smågrejer som har förändrats. Saker som är nog så viktiga som t.ex. att man kanske tränar fasta situationer på ett annorlunda sätt. Kanske lite mer noggrant. Nu ska jag väl inte säga att vi inte gjorde det noggrant förra säsongen, men Janne C hade kanske en annan syn på att vi skulle satsa mer på uppspelen än på fasta situationer.

Men som jag sa, det handlar framförallt om vad tränarna för in för nytt. I det stora hela tror jag mer att det handlar om det mentala och att man får en förändring som kan göra att man kommer ur en negativ trend.

För mig som står vid sidan av planen kan jag ändå tycka mig se en skillnad i hur ni tränar dagen innan match nu jämfört med när Åge Hareide var i klubben. Med Åge nötte ni mycket mer uppspel och sådana saker dagen innan match medan träningarna nu har en annan inriktning. Med Janne kör ni mest matchspel och lite fasta situationer. Det är inte alls lika mycket fokus på försvarsspel och egna uppspel.

Ja, det har du helt rätt i, man ser inte riktigt sådana grejer när man är inne i det, men nu när du säger det så stämmer det. Där har vi en stor skillnad mellan Åge och Janne. Åge var mer inne på detaljer taktiskt medan Janne vill ha i gång oss mer fysiskt när det väl gäller. Det där är väl där varje tränare har sin filosofi och de får läsa av lite hur läget i laget är. Just nu tror jag att det passar ganska bra att sätta fart på oss och det tycker jag också har visat sig i början av matcherna där vi är med och är bra, förutom matchen mot Syrianska.

Hur har då träning, matchning och coachning förändrats sedan Janne Andersson kom in i ÖIS?

Janne Andersson är väldigt noggrann när det gäller alla sådana här saker som jag nämnt tidigare, vad det gäller motståndare och att var och en ska veta exakt vad de ska göra. Vet var och en exakt vad de ska göra och de gör det så blir det aldrig några konstigheter. Jag kan väl känna att det är det som han har fört in i ÖIS nu. Det är ganska mycket mer detaljrikt när det gäller vad var och en ska veta och göra.

Träningsmässigt är det alltså ingen skillnad?

Nej, de har väl varit ganska lika där allihopa. Jag kan väl tycka att Åge var ganska idéfattig på övningar. Det var något man lade märke till efter att han varit i ÖIS ett par månader. Det var väldigt mycket samma sak hela tiden. Han hade vissa favoriter som han körde fullt ut.

Hur var det då, tröttnar man som spelare då?

Lite så blir det ju. Man vill gärna ha lite nya grejer och det tycker jag att vi har fått med Janne. Nu har han i och för sig bara varit här sedan i vintras men än så länge har vi bra träningar. Det är väl egentligen bara dagen före match som träningarna är likadana hela tiden.

Apr 012010
 

1 april. En träningsmatch kvar, mot Henkes BoIS. 11 dagar till premiären mot AIK:s b-lag. Transferfönstret stängt. Lagd trupp ligger.

Nu börjar peppen.

Jag har nämnt tidigare att jag ser ÖIS som pappersfavoriter i år, trots många starka lag och intressanta värvningar så står jag fast vid min åsikt. Vi har, på pappret, bäst bredd kombinerat med spets och rutin. Då ska man vara favoriter.

Jag hör heller inte till den kategorin supportrar som vill baissa sitt lag på förhand för att slippa bli besviken om/när det skiter sig. Jag gillar istället den här perioden strax före säsongsstart när allt man har är förhoppningar. Om blommande junisar. Om veteraner som reser sig ur askan. Om klasspelare som verkligen är klasspelare. Om succévärvningar. Om tränare som faktiskt vet hur man coachar ett lag. Jag vill drömma och detta är stunden att göra det. Fram till premiären kommer jag bara se positiva bilder. Går vi sen in och gör en pissmatch mot Väsby får jag ta den smällen då.

Jag är härdad.

Varit ÖISare så länge att jag klarar det.

Fast innan jag går in i ett lyckligt och naivt rus av uppladdning måste jag rensa ut allt negativt. So here goes.

Allt som kan gå åt helvete säsongen 2010:

Vi börjar bakifrån. Som flickan sa.

Peter Abrahamsson går sönder. Skulle Peter gå sönder så sitter vi där. Med tummen i brevlådan. Skägget i röven. Inget ont om Viktor Skoglund, har sett honom för lite för att göra en riktigt ärlig bedömning, men ett är säkert, han saknar all form av erfarenhet. Risken för ett Stenman-scenario är överhängande. Ska isf Dicken kastas in? Han var tveksam redan sin sista säsong som aktiv och han lär knappast blivit bättre. Bengan? Kan han varva upp för en säsong i SE? Tveksamt. Nä, går Peter Abrahamsson sönder lär drömmen om allsvenskan om inte krossas så åtminstone kräva ett duktigt reparationsarbete.

Backlinjen visar sig precis som förra året vara för långsam. Förvisso är det en serie längre ner i systemet men i år kommer ÖIS med stor sannolikhet vara spelförande och därmed ligga högre med backlinjen=>ytor bakom=>rödblå backlinje avslöjas med byxorna nere. Nu har vi i och för sig värvat Valter, men hans status är minst sagt oklar, Robin som är lite rappare än gossarna som startade i början av förra året har kommit in i mitten, men han är ju knappast nån vinthund han heller, Anklev är förvisso hyggligt snabb, men han är högerback och kommer dessutom om Janne A får som han vill gå med rätt mycket i offensiven. Nä, långt slående ängagäng med en snabb forward kan mycket väl bli vårt fall i år.

Vänsterbacken. Tombolan som kommer att avgöra vem som hamnar därute har väl inte stannat är men vem det än blir; Adam, TvB, Alex, Valter eller Sören Börjesson, så kommer det vara ett stort frågetecken. Risken är att det ser ut som när svenska landslaget spelade Micke Nilsson på högerbacken och samtliga motståndare överbelastade sin vänstersida för att de visste var luckorna fanns och mycket riktigt fick betalt för det. Ska vi dessutom spela med defensivt tveksamma spelare framför kan det bli riktigt roligt för motståndarnas högerbreddare i år.

Ett allmänt dåligt försvarsspel. Måste alltid finnas med som en tänkbar anledning till en usel rödblå säsong.

Tjuriga mittfältare. Vi har en hel uppsjö kompetenta centrala fältare. All kan inte spela hela tiden. All the people can’t be all right all the time. I think Abraham Lincoln said that. Köper Pavel/Mellqvist/MarGus en plats på kanten/bänken. Kommer Janne A kunna peta Seb en gång till om det visar sig att han inte funkar när ÖIS ska föra spelet. MarGus verkar bli petad till premiären. Biter han ihop? Det här ska vara hans säsong, fixar han att kriga sig in i laget eller blir han frustrerad. Hur kul tycker Danny att det är att inte ens vara nära? Risken är att vi sitter med en massa mittfältare som antingen är irriterade för att de inte får spela eller känner sig osäkra på sin plats/roll i laget. Eftersom mittfältet är ett lags hjärta, hjärna och lungor är det i princip omöjligt att vara ett topplag om fältet fallerar.

Avsaknad av naturliga kantspelare. Vi har en massa killar som kan lira centralt, vissa av dessa gör sig ok på en kant. Men vi saknar en kvick, teknisk, kreativ kantspelare som kan slå sin gubbe och få till ett stiligt inspel. Killar som Seif och Elving är väl spelartypen, men Seif verkar blomma dåligt och Elving är skadad. Ingen av dessa kommer klara av att vara killen som plågar superettans ytterbackar vecka efter vecka. Den enda riktigt naturliga ytterfältare vi har som visat nånting på elitnivå är Alex och han är, världens minst effektiva överstegsfinter till trots, inte killen som slår sin gubbe. Alex är en one trick pony. Han slår bra inlägg och inspel. Punkt. Och nej. Inte Björn heller, han krigar och sliter, men slår sin gubbe gör han sällan, dessutom brukar inspelen vara sådär. Risken är att vi kommer få det jobbigt mot lag som backar hem och stänger till centralt. Vilket troligen är ganska många lag i år.

Vi saknar för övrigt  en riktig dribbler, nån som bryter mönstret. Vet att vissa påstår att Pavel kan snurra, men jag har då fan inte sett det.

Ken och Alvaro blir bara kvar under vårsäsongen. Om Ken och/eller Midtjylland inte vill förlänga och Alvaro går till ukrainska div 2 så går vi från superettans bästa anfall till Nico/Luka/Anderberg längst fram, knappast ett anfall som skjuter oss uppåt i seriesystemet även om samtliga är jäkligt spännande spelare. Som kan bli nåt. Om ett par år. Försvinner herrar Santos-Fagerberg, vilket inte bara är sannolikt utan ganska troligt så lär det plockas in provspelare och chansvärvningar. Luktar inte avancemang om vi uttrycker det så.

Alvaro går sönder samtidigt som Ken är lika frustrerad som hösten 2007. Go’natt anfallsspel. Samma skäl som ovan, med undantaget att om det sker redan under våren kan vi inte få hit nån ersättare. Ja, det skulle vara en kontraktslös chansbrasse eller nå’t. Yes!

Janne Andersson fortsätter trenden från HBK att göra sämre och sämre resultat för varje år som går, han visar sig vara lika stel som Jukka, lika taktiskt slarvig som Zoran, lika defensiv som KGB osv.

Försäsongens knackiga spel fortsätter in i allvaret.

Det visar sig att alla killar som höjde sig under förra hösten gjorde det enbart tack vare Åge. Janne&Janne håller inte alls samma klass.

ÖIS försöker föra spelet och odla passningsspel på usla planer. Tilt! Långsparkande motståndare är förkrossande effektiva.

Övriga lag är helt enkelt för starka. Assyriskas värvningar visar sig vara klockrena. Norling ett geni. Syrianska med en lysande Barsom och en sylvass Ijeh går fram som en ångvält. Hammarby är outstanding på Söderstadion, Rami är värd sin lön, Linus Hallenius dominerar och Tobias Holmqvist börjar göra mål, Maic Sema och Simon Helg leker fotboll. Jukka Sauso ser till att J-Södra stänger till fullständigt bakåt. Peking vaknar ur koman. Henke visar sig vara en svensk motsvarighet till Mourinho. Giffarna sparkar upp norrlandsfönstret. Och norrlandsdörren också. Spränger bort norrlandstaket. Trampar rakt över norrlandsstaketet. Skövlar norrlandsskogen. Bygger ett stort norrlandshus med virket från den skövlade skogen. Bränner ner norrlandshuset de byggt. Bara för att de kan.

Alvaro grinar. Pavel tycker det är trist att spela superettan. Mellqvist, Valter, Leinar, Dennis, Anderberg går skadade. MarGus är arg över lite speltid. Ken blir avstängd. Seb blir avstängd. Peter A hittar inte matchformen. Leinar spelar anfallare. Valter hamnar på mittfältet. Alex blir mittback. Anklev kreatör på innermittfältet. Mellqvist som forward. Han har ju targetegenskaper.

Iheb Hamzeh värvas både för att lösa forwardsproblemen och få upp stämningen i laget.

Så. Lite av det som kan skita sig i år. Finns så klart mycket mer. Och under perioder kommer det att göra det. Frågan är bara hur spelare, ledare och vi supportrar agerar då. När skiten träffar fläkten. Börjar vi tjura eller knyter vi nävarna, kavlar upp ärmarna, kör ner skallen mellan axlarna och öser. Eller viker vi ner oss? Viker du ner dig? Va? Låt mig ställa frågan en gång till;

What you gonna do when shit hits the fan?
Are you gonna stand and fight like a man?
Will you be as hard as you say you are?
Or you gonna run and go get your bodyguard?

Feb 272010
 

Grundläggande saker gällande försvarsspel i fotboll:

  • Man dribblar inte som sista man, särskilt inte om man är helt tekniskt obegåvad och gör dragningarna i ultrarapid
  • På sin egen sista tredjedel tar man aldrig med sig bollen inåt i banan om man inte är etthundra procent bensäker på att man inte kommer förlora den
  • Du har inte råd att drälla med bollen på eget mittfält
  • När bollen ska rensas bort ifrån eget mål är det bättre att rensa långt än att rensa högt

Ett tillägg på ovanstående får vara att det är grundläggande saker för alla spelare som inte ska försvara ÖIS mål under den här försäsongen. Jag är seriös när jag säger att dagens första halvlek var det sämsta jag någonsin sett i försvarsväg. Eller ja, Norrköping hemma hösten 2007 var nog värre men detta var fan inte långt borta. Under de 45 första minuterna bjuder ÖIS Ängelholm på fem helt livsfarliga lägen och det är bara ren tur att man inte släpper in ett enda mål.

Det börjar med att Ängelholm har ÖIS under press och ÖIS försöker spela loss bollen i backlinjen, ungefär fem meter utanför straffområdet. Björn får bollen på sin högerbacksplats lite halvt pressad av en motspelare men istället för att gå med bollen ut mot sidlinjen tar han med sig den rätt in i planen. En usel förstatouch och en Ängelholmsspelare kommer emellan och skapar sig ett friläge men har ganska snäv vinkel och sätter bollen i gaveln. Nu är det möjligt att jag blandar ihop situationerna men något sånt var det i alla fall och poängen är att det var ett vedervärdigt försvarsspel av Björn.

Nästa gång var det Adam och Tommy som helt tappade sin djupledsspringande gubbe som kom in perfekt bakom ÖIS backlinje och hade han inte avslutat som en kratta så hade det varit 1-0 där. Antingen så avslutade han rätt på Peter eller så var det den gången som Peter gjorde en bra räddning. Men att släppa en gubbe fri från nästan halva plan med hela backlinjen samlad och inte ens vara i närheten av att få kontakt med honom är sopkasst.

Sedan var det Tommy som skulle försöka spela lite Sambadefensiv, synd bara att han glömde bort att  han är totalt värdelös på att dribbla och bjöd Ängelholms anfallare på ett friläge som han sköt en bit över. Vad fan ska man säga egentligen? Men det värsta av allt är att det inte slutar där…

Efter det är det Danny som tror att man kan använda hur många tillslag som helst centralt på egen planhalva. Blir enkelt av med bollen och Ängelholm väggar sig fram till ett friläge där Ängelholmsspelaren väljer att spela tillbaka in i mitten men då har Björn följt med sin gubbe och lyckas bryta bollen så att Peter kan ta om hand om den.

Man bjöds på något mer läge under den första halvleken men som Peter räddade, var nog inget allvarligt jämfört med det andra eftersom jag verkar ha förträngt det.

I andra halvlek rycker försvaret upp sig (något annat vore katastrofalt) men jag tycker fortfarande inte att det är bra. När man sätts under press har man enorma problem med att få iväg bollen den sparkas mer rätt upp i luften än långt bort åt helvete ut på någon närliggande åker. Dessutom känns försvarsspelet vid kvitteringen som allmänt tafatt, även om jag stod en bit ifrån situationen. Markus G tappar bollen ute på ÖIS högerkant och Ängelholm slår ytterligare en passning längs med högerkanten och sedan ett inlägg in i mitten där Ängelholms anfallare är oroväckande ensam. När Ängelholm vinner bollen blir det knappt en spelvändning då ÖIS har legat långt ner men man kommer ändå inte upp på rätt sida när bollen kommer in i straffområdet.

Som den förbannade amatör-förstå-sig-påare jag ändå är så kan jag ändå inte begripa hur jävla svårt det ska vara att försvara sig. Det handlar liksom inte att motståndarna är såpass bra utan det är ÖIS som är så in i helvete dåliga och så här dåliga kan det ju inte vara möjligt att vara och ändå spela på den här relativt höga nivån. Hur har man hamnat här? Har man alltid varit såhär råkass men ingen har märkt det tidigare eller har man helt plötsligt bara blivit värdelös? Hade Hareide sett det här under sin tid som ÖIS-tränare hade han garanterat slitit sitt hår och låtit spelarna få höra både ett och annat men med tanke på att det har sett ut såhär under alla matcher som Janne A har varit tränare så kan man fråga sig om det inte är på tiden att han ryter till och berättar för vissa att det här inte är acceptabelt. Från andra halvlek mot Häcken och fram tills idag har jag inte sett någon förbättring överhuvudtaget angående försvarsspelet, så man kan fråga sig vad det är man tränar på.

Hur såg det ut framåt då.

Nicolas gjorde mål på spelvändningen efter Dannys slarv. Peters långa utspark tror jag nådde Ken som frispelade Nico som lobbade bollen över Daniel Andersson som hade hamnat på mellanhand. Någon minut efter det blåste den löjligt dåliga domaren av Nico då han stressat Ängelholms mittback som tappade balansen och fick frispark med sig när Nico annars hade haft ett friläge till.

En liten stund senare (vi är i den första halvleken) fick Danny bollen på högerkanten av Markus och drev parallellt med kortlinjen och satte en pass snett inåt bakåt till Ken som inte fick någon riktig träff och bollen gick på en täckande Ängelholmsspelare. Innan halvleken var slut hann Ken också med att missa ett friläge. Efter en fast situation där Ängelholm flyttat upp sina mittbackar så kunde ÖIS starta en kontring och Ken var fri från halva plan och när det såg ut som att Ängelholms vänsterback var på väg ikapp tryckte Ken bara på lite till och fick ett par meter. Avslutet var dock, för att använda en FM-referens, närmare hörnflaggan än mål. Men han ser ruskigt snabb ut i alla fall.

Tror Nico också fick en till bra chans i första men jag kommer inte riktigt ihåg.

Jag vet inte om det har berott på att man anfallit åt det hållet där jag stått bäst till men jag tyckte ÖIS anfallsspel lyft sig ganska rejält i den andra halvleken, både idag och senast mot Jönköping. Ken hade något bra skott, Luka fick ett friläge efter ett fint anfall och man kombinerade sig stundtals igenom på ett riktigt bra sätt. De fasta situationerna från Markus och Alex var mycket bra och det blev ett farliga lägen och Nico borde nog gjort ett mål till men hans skarv gick strax över. Dessutom har Ken, Markus och Nicolas hittat varandra helt okej och man har skapat flera fina lägen.

Sett över hela matchen borde nog Ängelholm vunnit men ÖIS var närmare att få in ett segermål under den andra halvleken.

Bjuder på spelarbetyg och kommentarer med så slipper det bli ett inlägg till.

Peter Abrahamsson, 3+
Missbedömer ett inlägg då det blåst stark sidvind men i övrigt kändes det stabilt. Gjorde en fin räddning på ett av Ängelholms frilägen och kommer ut och täcker av skytten på ett bra sätt. Ligger dessutom bakom ÖIS ledningsmål med en fin utspark. Från min position såg inte kvitteringen helt otagbar ut men jag stod lite dumt till så jag reserverar mig för det.

————————————————————————-

Björn Anklev, 2
Blandar bra prestationer med mer tveksamma men när försvarsspelet ser ut som det gör överlag så kan man som kapten inte få ett högre betyg.

Dennis Jonsson, 3
Stabil på huvudet och var den enda i backlinjen som inte stod för någon riktig blunder. Tror att han klev av i halvtid och det var nog planerat.

Tommy von Brömsen, 1
Timar halvkasst, försöker sig på livsfarliga grejer och känns allmänt svajig. Förhoppningsvis slipper vi se honom i startelvan när det börjar dra ihop sig på riktigt och alla spelare har fått ordning på sina skavanker.

Adam Eriksson, 2-
Vi behöver en vänsterback. Vi behöver verkligen en riktig vänsterback. Hamnar fel i position och gjorde ett helt huvudlöst inkast i andra halvlek då han kastade bollen rätt in i planen till en Ängelholmsspelare.

————————————————————————-

Markus Gustafsson, 3
Jobbade bra i defensiven i första halvlek men slarvade ganska mycket i passningsspelet. Var inblandad i ett par fina sekvenser i första halvleken men spelade upp sig i andra trots att han tappar bollen i ett dumt läge i samband med Ängelholms kvittering. Slog bra fasta situationer hela matchen.

Sebastian Johansson, 3
Spelar aggressivt och ligger och skaver på Ängelholmsmittfältarna hela matchen. Spelade på gränsen till ett gult kort men domaren var kass så han klarade sig undan det.

Danny Ervik, 2+
Hamnar lite på mellanhand vid ett par gånger och glidtacklar väldigt mycket. Vinner dock en del boll men gör ingen jättematch, och det slarvet han gör i första halvlek får inte hända.

Seif Kadhim, 1
Kom runt på kanten fint en gång men inlägget var undermåligt och gick ut över kortlinjen. Var i övrigt helt osynlig.

————————————————————————-

Nicolas Sandberg, 3+
Gör mål, kämpar och sliter och lyckas även ta in bollen rätt så bra. Borde gjort ett mål till men han är på rätt väg i alla fall!

Ken Fagerberg, 3+
Får väldigt mycket bevakning på sig och det är inte sällan han har en försvarare som ryggsäck men ändå lyckas ta in och fördela bollen. Överarbetar en del situationer med en extra dragning istället för att slå ett inlägg eller att han försöker hitta en avgörande passning istället för att spela en enklare. Borde också gjort mål på sitt friläge. Ser dock bra ut på alla sätt och vis och problemet som jag ser är att vi ska bli alldeles för beroende av honom, att vi inte kommer kunna klara av att ha ett fungerande anfallsspel utan att Ken klarar av att hålla fast bollen däruppe.

————————————————————————-

Robin Jonsson, 3-
Ersatte någon av mittbackarna (troligtvis Dennis, tänkte aldrig på det) i paus och skötte sig okej men jag tror det är han som tappade markeringen vid Ängelholms markering.

Alex, 2+
Är inte så delaktig men det han gör gör han bra och han slår fina fasta situationer.

Luka Mijaljevic, 2
Spelade inte så länge men hade ett fint läge att avgöra matchen men slår till bollen med stödjebenet när han är helt fri med Daniel Andersson.