Hipp hipp, hurra hurra hurra hurra!

Söndagen den fjärde december år 1887, för exakt 125 år sedan, bildades Sveriges äldsta fotbollsförening – Örgryte IS – något vi har att tacka en grupp ungdomar, med ordförande Wilhelm Friberg i spetsen, för. För det är på grund av det där entimmas långa mötet i december år 1887 där ett skridskosällskap bildades som vi har fått möjligheten att fylla våra hjärtan med rödblått blod. Det är på grund av den där söndagen där allt började som vi har fått chansen uppleva både magiska och mindre magiska stunder tillsammans med likasinnade. Allt på grund av den grund som då lades. En helt underbar grund som nu har bringat fram en 125 år lång historia. En 125 år lång historia att vara stolt över. Att vara stolt över att man är en av den.

Det har hänt en hel del under dessa 125 år. 1892, fem år efter att Örgryte Idrottssällskap först sett ljuset, spelades den första fotbollsmatchen med moderna regler i Sverige. På Heden segrade ÖIS mot Lyckans Soldater. Segersiffrorna skrevs till 1-0 – mycket tack vare de Skottar som ÖIS hade i sitt lag. Så här skrev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om matchen:

”I spelet deltogo 11 man från vardera av Idrottssällskapet LS (Lyckans Soldater) och Örgryte Idrottssällskap. Bland de senare befunno sig sex skottar, som visade en skicklighet i spelet vida överlägsen de svenska deltagarnas. Det var otvivelaktigt ganska lärorikt att se med vilken beräkning skottarna spelade och vilken uppmärksamhet de engagerade sin ledare. Under det att LS gossar måste nedlägga mycket mera ansträngnig och därmed följande kraftförbrukning i sin strid, så vann ÖIS en slutlig seger mera genom sin taktik. Det som spelades var det så kallade Associationsspelet och det skulle vara gjort inom 20 minuter. I den första dusten blev striden oavgjord, men i den andra segrade som ovan nämnt ÖIS (1-0) sedan LS under 17 minuter försvarat sin ställning.”

Mer än ett århundrade och många segrar senare – bland annat genom 12 SM-guld, det första 1896 och det senaste 1985, och ett Cup-guld – har berg-och-dalbanan gått åt båda håll. Både upp och ned. Och även om ingen av oss har varit med sedan begynnelsen så har många av oss trots allt tillräckligt med kött på benen och tillräckligt många Öisår på nacken att minnas tillbaka på brassar, topplaceringarna i början av 2000-talet och den cirkus som har varit sedan dess. Nervdaller i det allsvenska kvalet mot Assyriska 2004, degraderingen 2006, återtåget 2008 med allt vad det innebar samt det fria fall som mer eller mindre pågått konstant sedan dess.

Inte heller 40- och 50-talet var särskilt positiva från en rödblå synvinkel. Då huserade laget i dåvarande Division 2. Men när 50-talet gick mot sin ände återfick ÖIS greppet och mycket tack vare den spelande tränaren Gunnar Gren var Sällskapet åter i Allsvenskan år 1958 efter hela 19 års frånvaro. Säsongen därpå, 1959, fortsatte laget på den positiva vågen då man tack vare sin offensivinriktade fotboll slutade på en fjärde plats i sluttabellen. Men inte nog med det: hemmasnittet på Gamla Ullevi var 25 520 åskådare. Ett enastående facit som står sig än idag och som förmodligen också kommer att så göra väldigt lång tid framöver. Vid denna tidpunkt hade ÖIS den så omtyckte Agne Simonsson i anfallet, kamperad av Rune Börjesson. Något som benämns i en av verserna i Hobsons låt ”ÖIS är laget”:

När Simonsson och Börjesson, var med i rödblå laget
Och så kom Wing, och Örjan med, då var det stora slaget
Ett kämparlag med mästare, av unga tuffa grabbar
De gjorde mål som vi fick se, och aldrig några tabbar

Men trots ”det stora slaget” – där Agne Simonsson var med och tog VM-silver i världsmästerskapet 1958 och där han 1959 vann både Guldbollen och Bragdguldet efter sin match mot England på Wembley Stadium – blev det inget SM-guld. 1960 förbättrade man visserligen sitt resultat och kom trea efter IFK Norrköping och IFK Malmö, dessutom fick man epitetet Lirarnas lag för sin vilja att spela fotboll längs backen, men någon första plats bärgade man inte. Det närmsta ÖIS kom ett till guld under dessa år var fyra år senare då laget åter igen kom trea i tabellen – men med samma poäng som ettan Djurgården och tvåan Malmö. Marginaler, marginaler.

Nästa – och det senaste – guldet låg i ÖIS händer år 1985. Fem år senare hade man efter några up n’ down-perioder åter befäst sig i landets högsta serie. Visserligen hade man inte mycket att hämta i slutspelen – där åkte ÖIS ut relativt enkelt och snabbt – men år 1985 föll allt på rätt plats. Med Agne Simonsson från tränarposition och Sören Börjesson som vassaste spelare slog man rivalen IFK Göteborg i ett dubbelmöte. Hans Prytz, huvudtränare i dagens ÖIS, fanns även han med i laguppställningen.

Men något större lyft kommer aldrig därefter. ÖIS nådde inga högre höjder.  1986 åkte laget ur Europacupen med ett smack och även om Sällskapet 1988 fanns med i slutspelet efter att ha slutat fyra i tabellen så följdes det 1989 upp av en sämre säsong och 1990 var det bara att säga hejdå till högsta divisionen. Som näst sämsta lag åkte ÖIS ur och dessutom förlorade laget med 1-7 mot Djurgården. Örgrytes största förlust i Allsvenskan någonsin.

Det dröjde sedan till 90-talets avslutande år innan Örgryte IS var att räkna med igen. I laget fanns bland annat Marcus Allbäck som 1999 blev skyttekung efter att ha återvänt från danska och italienska utflykter. Vid rodret satt den nuvarande förbundskaptenen Erik Hamrén som på något vis lyckades vända 1998 års krislag till ett lag att räkna med redan -99. 2000 vann ÖIS sitt första och hittills enda Svenska Cupen-guld.

Därefter kan de flesta av er historien. Afonso och Paulinho Gúara gjorde lite vad de ville under några säsonger innan pulkabacken blev både brant och hal. Hal som tusan. Och snabbt utför gick det sannerligen. Afonso stack till Malmö FF och 2004 räddade Tryggvi Gudmunsson Örgrytes Allsvenska existens genom en snedspark på övertiden. Men tyvärr var det bara konstgjord andning. År 2006 var det för, jag vet inte hur många gånger i ordningen, avvinkning åt Allsvenskan efter ynka tre segrar på hela säsongen.

År 2007 blev ännu värre. ÖIS lyckades näppeligen med någonting i Superettan och det osade hett kring Janne Carlssons öron. I samma veva var FC Gothia på tapeten. Det var rörigt i alla led. Ingen hade koll på någonting och ÖIS var i fortsatt rullning. I anfallet befann sig ingen annan än Iheb Hamzeh och längre ned i banan sprang Jukka Sauso runt som ett irrvarv.

Till april 2008 var det 13 nya spelare i ÖIS. En total utrensning gjordes. Säsongen gick genom hela året galant och när Marcus Allbäck var tillbaka i Sällskapet till matchen mot Jönköping Södra stod det mer eller mindre klart att ingenting i Superettan skulle kunna stoppa ÖIS från Allsvenskt spel 2009. Och så blev det inte heller. I den näst sista omgången klev Öisrävarna Marcus Allbäck och Magnus Källander fram och pangade laget till en högre division.

Nu skriver vi snart 2013 och äntligen börjar pulkabacken plana ut en aning. Efter de tre efterföljande åren där allt gick så fel som det bara kunde gå (nästan i alla fall) så var det det här 125:e året som vände skutan. Åtminstone en bit. Nu är det positiva vindar igen. På Öisgården hörs skratt och framtidsvisioner. Men det skall skyndas långsamt. Ekonomin i förarsätet. Alltid. A. L. L. T. I. D. Men inte längre räds man utmaningar. Nu suktar man efter dem.

Och vem skall man tacka för detta om inte Wilhelm Friberg…

Mar 152012
 

Igår kom beskedet. Valter Tomaz Juniors tid i ÖIS är över.

Beskedet var väl föga oväntat med tanke på att han under den senaste tiden känts allt längre ifrån truppen. Som några skrivit så kunde avslutet blivit vackrare än vad det blev. Att det dröjde så länge innan Valter fick beskedet att han inte ingick i planerna är beklagligt. Att man väntar så länge att meddela en spelare i Valters ålder gör att han får problem med att hitta en ny klubb. Jag hoppas innerligt att Valter hittar någon klubb där han får den bästa behandlingen han kan få. Förhoppningsvis också någonstans i göteborgstrakten så att ett besök lite då och då är möjligt.

Själv blir jag ganska lätt fäst vid spelare och tar dom lätt till mitt hjärta, men få spelare har fastnat så djupt inom mig som Valter. När jag under förra året bevakade min första träning fanns det bara en spelare som fick mig att bli en aning starstrucked. Valter är en person som det är så självklart att man bara älskar, han har någon form av skimmer runt sig som gör att man känner en oerhörd respekt för honom.ja brukar tycka att allt snack om att ha ”det” är lite pajigt, men va det någon som hade ”det” så var det Valter Tomaz Junior. Det finns en aura runt Valter som man bara dras in i, på Idolspråk hade det förmodligen kallats för självklar utstrålning eller något i den stilen men jag tycker Valter är bättre än någon klyscha på Idolspråk. Valter är Valter.

Han är på många sätt något unikt. När han kom till ÖIS 1997 var han en av de första brassarna som kom till svensk fotboll och han är med stor sannolikhet den som lyckats allra bäst av de allra tidigaste brasseimporterna. Men det finns så mycket mer som är unikt med Valter Tomaz Junior. Han kom till ÖIS precis innan invasionen av mer spektakulära brassar som Paulinho, Afonso och Ailton, spelare som då sågs som mer öisiga än en hårdför och akrobatisk mittback. Så var det för mig i alla fall, när jag var yngre var det inte Valter som var favoriten utan av backarna var det väl på sin höjd Anders Prytz man la märke till. För han gjorde ibland coola frisparksmål. I takt med att jag mognat som supporter och människa har jag lärt mig att älska en spelare som Valter, jag har lärt mig att det han gör är vackert även det. Det är till och med så att det Valter gjort för ÖIS är bland det vackraste en nördig fotbollssupporter med ett sjuklig svaghet för ikoner kan uppleva.

Att som stenhård mittback bli ”folklig” i lirarnas lag är en bedrift.

Comebacken efter tiden i Molde gjordes mot Degerfors i Örebro och efter att direkt ha dragit på sig en skada blev han borta i ett antal månader, men sedan. I en regnig och lerig match mot Syrianska fick han återigen visa upp sig inför hemmapubliken och jag minns detta som ett av mina starkare läktarminnen de senaste åren. Bara en gång sedan dess har jag känt en sådan unison glädje och kärlek från en hel fotbollpublik och det var när Marcus Allbäck gjorde sin mini-comeback mot Motala i höstas. Varenda människa jag såg omkring mig hade ett leende på läpparna och när Valter redan efter några minuter avslutar matchen för en av spelarna i Syrianska igenom att sparka ner honom stiger jublet. I det ögonblicket blir Valter odödlig för alla öisare. I det ögonblicket är han hjälten som kom hem och gjorde precis vad folk ville att han skulle göra. Svårare än så behöver inte fotbollen vara.

I och med Valters avsked till ÖIS som spelare så går ju funderingarna i mitt huvud på samma sätt som de alltid gör när en spelare som kan betraktas som en ikon lägger skorna på hyllan, är han den sista i ett utdöende släkte? Kommer fler Valtrar komma fram? Är klubbkänslan död? Jag har egentligen inget svar på den frågan utan är ganska osäker. Kanske är det så vi håller på att se ett släkte fotbollsspelare försvinna. Självklart hoppas jag inte på det och självklart vill jag tro att en spelare som Jakob Lindström eller Joakim Hall kommer att stanna större delen av sin karriär i ÖIS, eller åtminstone återvända till ÖIS när utlandsäventyren är över. Men man vet aldrig. Om det skulle vara så att tiden av spelare som Valter snart är förbi så är jag glad att jag har upplevt lite av den.

En era som definitivt är slut är eran av brassar i ÖIS. Eller utländska spelare överlag. För första säsongen på länge kommer ÖIS detta år vara helt utan några utländska inslag, ser det ut som i varje fall. Detta är otroligt trist på något sätt, särskillt om man som jag vuxit upp med att ÖIS är ett lag med utländska influenser och som har någon form av internationell touch. Vi har förmodligen inte sett det sista av brassar i ÖIS men Valter var sannerligen slutet på en era.

Sambadefensiv och alla andra som förstår sig på fotboll tackar dig Valter och om du läser detta så vill jag att du ska veta att du kommer att vara saknad. Det är ju du som är Sambadefensiv.

 

Här kommer nu andra och sista delen av Radio Göteborgs hundraårsprogram om ÖIS från 1987, som återutsändes tidigare i dag med anledning av Sällskapets 125-årsjubileum. (Första delen sändes förra veckan, och finns här.)

Jag har inte hunnit lyssna på den själv än, men det skulle förvåna mig om inte andra delen är minst lika intressant som den första, en högtidsstund för historiskt intresserade Öisare. Mycket nöje! Öisandet börjar ca 8:55 in i klippet.

(Klippet är tillgängligt fram till 18:e mars.)

Feb 092012
 

I år fyller ju ÖIS som bekant 125 år. Som ett led i festligheterna kommer SR Göteborg att återutsända sitt jubileumsprogram från 100-årsjubileet 1987. Programmet är uppdelat i två 20-minutersavsnitt, varav det första sändes nu på förmiddagen. Andra delen kommer nästa torsdag.

Dessa första tjugo minuter, som är rena godiset för historiskt intresserade Öisare, kan (om försynen är med mig i försöken att bädda in SR:s spelare) avnjutas här. Öisandet börjar efter ca 5:35.

(Klippet är tillgängligt fram till 11:e mars.)

Dec 172011
 

Freddie Roths nycklar till 1998


Året inleds med ett kärt återseende för Freddie. Tidigare pojk- och ungdomsledaren Bosse Backmans återkom till klubben, nu som ansvarig för A-truppen. Bosse fanns i klubben 1982 då Freddie började spela för ÖIS, som 11-åring.

KGB, BB och en vårsäsong av guds nåde

Efter att ha haft Karl-Gunnar Björklund i klubben under 4 år behövdes en nytändning och det blev det verkligen. En strålande vårsäsong där laget var obesegrade fram till cupfinalerna mot Helsingborg. Kronan på verket var derbyt mot Ifk (se Mie 3:1). Sommaren kom, Jozo Matovac och Rambo försvann tillutlandet. Sedan gick det allt tyngre, uddamålsförluster och oavgjorda resultat radade upp sig.


Oturstalet, bojkott av fotbollsgalan och trygghet

Vi vann inte på 13 matcher! Det var en plågsam radda med uddamålsförluster och oavgjorda matcher. Bosse fick lämna in handduken och ersattes av en blivande ikon; Erik Hamrén. Med 6-7 omgångar kvar skulle han uträtta mirakel med en svårt sargad trupp utan självförtroende. Erik implementerade en spelidé som alla kunde relatera till och som hela laget köpte som sin egen. Små justeringar samt en förmåga att få spelarna att tro på sig själva. Hans engagemang och goda humör underlättade. Utan Erik hade det garanterat blivt degradering det året. Samtidigt är det alltid att betrakta som ett misslyckande när en tränare får gå. I Freddies ögon extra mycket, då det handlade om BB.
I första matchen blev det förlust mot Trelleborg, men Freddie poängterar att det kändes som att spelet hade blivit tryggare och det fanns en känsla av framgång i truppen. Ett av Trelleborgs mål rullades på intensivt på sändningen från ”fotbollsgalan” det året. Tilläggas skall att även en annan kandidat till årets mål hade kommit mot just ÖIS. Freddie har inte tittat på fotbollsgalan sedan dess.

Kostym, nycklar och en tragedi

Vändningen kom mot Frölunda, seger med 2-0 och en väldig lättnad i truppen. Sedan rullade det på, inte helt friktionsfritt, men det ramlade in segrar i nyckelmatcher. Öster borta 1-0, straffmål av Sjöstedt. Häcken hemma, dagen efter tragedin vid Backaplan då ett 100-tal ungdomar brann inne, vanns med 2-1. Resultatet innebar att kvalplatsen säkrades och Häcken åkte ur.

Hedersmedlemmar, Leif Sundell och vaktmästare

Avslutningsmatchen mot Aik var i sig själv meningslös. Kvalplatsen var säkrad och det fanns ingen möjlighet att klättra över det strecket. Väl uppe på Råsunda upptäckte spelarna att de ansvariga för planskötsel ”glömt” sätta på värmen, planen var genomfrusen och det var tjäle i marken. Mannen med hatten, den legendariske Stefan Söderbergh sprang runt som en galen tupp och skrek ”skandal”. Aik genomförde matchen med grusskor. Ingen av våra spelare hade annat än dobbar och det blev en parodi. I dubbel bemärkelse parodi. Aik hade två poäng upp till Helsingborg, som i sin tur skulle möta nedflyttningsklara Häcken. Mattias Larsson är hedersmedlem i Black Army efter att ha sänkt Helsingborg. Frågan är om inte matchens domare (Leif Sundell) också borde vara det. Sjöstedt hade en boll inne, men det dömdes bort. Ingen har fått reda på varför. Inte heller lär vi få reda på vad som hänt om målet godkänts.

Handboll, vit boll och utklassning

Kvalspel mot Umeå FC väntade. Bjässen Steve Galloways Umeå. Spelarna var nöjda med hur de lyckats reda ut säsongen, från att ha varit i princip uträknade fick man nu chansen att rädda sig kvar i allsvenskan. Som att planen på Råsunda inte vore nog så bjöd ett kylslaget Umeå upp till dans med ett rejält snöoväder, lagom till matchstart. Kung Bore på topphumör och med en rejäl illvilja mot fotboll. I snöflingor stora som handbollar spelades en match som delvis skulle avgöra vilken klubb vi skulle få se i allsvenskan 1999. Detta med en VIT boll! Det blev seger med 3-2 borta och en förlösande utklassning åpå hemmaplan, 3-0. Kontraktet säkrat och nu återstod bara att invänta en ny allsvensk säsong.


”Å min egen insats den säsongen är irrelevant med tanke på de skrala resultaten överlag det året… Jo, men visst. Vi spelade ju final i Svenska Cupen det året mot H-borg också. Förlorade på straffar. Eller rättare sagt… Mäster Sven räddade alla!;-) Å det gjorde han ju även mot Inter i slutminuterna i kvalet till CL… Ett händelserikt år minst sagt! (Freddie Roth)”

Ovanstående är nedskrivet med hjälp av benäget bistånd av Freddie Roth. Det är ÖIS år med hans ögon och hans ord som utgör bas för del två av ett otal rörande år 1998.

//Jeppe

 

Jag tänkte att det är ingen idé att skriva ett sammandrag från presskonferensen då liverapporteringen behandlade mer eller mindre allt som togs upp samt att det kommer komma upp en video från presskonferensen på ÖIS officiella hemsida lite senare. Därför tänkte jag att jag gör något som åtminstone jag själv gillar att läsa och skriva. Mina tankar som uppstod under och efter presskonferensen alltså.

* Joakim Geigert höll i presskonferensen och tydligen så kan det vara så att någon slags lösning kommer komma där han fortsätter att vara involverad i ÖIS. På vilket sätt vet jag inte ännu men man kan alltid hoppas att han kommer fortsätta på samma visa som han visslade innan han tvingades lämna.

* När det först kom fram att en sammanslagning skulle ske så blev jag livrädd. Det ska jag erkänna. Tanken på ett nytt lag som skulle heta Örgryte IS men med det för jävligt fula FC, eller några andra bokstäver, före fick mig att må illa. Att namnet fortsätter vara Örgryte IS är underbart. Frågan är bara om Örgryte IS (The Original) kommer dö och ett nytt Örgryte IS (The Newborn) utan vare sig rekord, anno 1887 eller historia kommer födas. Om så blir fallet är jag inte längre lika positiv till detta. Dock tror jag inte att det kommer ske eftersom det, som jag förstått det, bara är ÖFAB som kommer att gå i graven. I så fall: BRA!

* ÖIS har just nu ungefär 350 ungdomar medan Qviding har över 1000 aktiva ungdomar. Förutom att vi får en av Sveriges bästa ungdomsverksamheter med nästan 1 500 ungdomar så får vi en extrem ökning av medlemmar och vi vet alla vad medlemmar ger en klubb väl? Money baby! Är det någon som vet vad Qvidings medlemmar betalar förresten?

* Lars Ranängs skämt om FC Gothia fick mig att rysa till lite. Man märkte att FC Gothia är något han fortfarande gillar. Han är fortfarande relativt ensam om det som tur är.

* Hur blir det med spelarna då? Har Qviding några spelare som kan ta en plats i Superettans potentiellt bredaste trupp? De enda spelarna jag känner till i Qviding är Hannes Sahlin, Simon Chekroun och Christian Lindström. De två sistnämnda får såklart ingen plats nu eftersom de inte fick det när de spelade i ÖIS innan och Hannes Sahlin vet jag inte ens varför jag känner igen namnet på. Har jag någon bra anledning till att känna igen hans namn?

* Jag vågar mig nog på att säga att det blir spel i Superettan för oss den här säsongen. Dels för att det inte är schysst mot Sirius om de skulle få chansen. De kommer inte ha en chans att klara sig med tanke på att de bara får lite mer än en månad på sig för att rusta upp sig för Superettan och dels för att Qviding är det laget som skulle ta ÖIS plats om vi skickas ner. Jag tror att alla kan enas om att det blir bäst att låta ”det nya” ÖIS fortsätta spela i Superettan.

* Borde vi inte pusha mer för att Superettan är den roligaste serien i Sverige? I England snackar alla lagen i The Championship om att den serien är roligast i hela England och jag är nog beredd att hålla med om det. Vem fan bryr sig om Allsvenskan när Superettan finns liksom? I alla fall så länge som ÖIS spelar där.

* Det verkar som att en liten revolution angående värvningspolicyn kommer ske också. Det snackades om att i och med den stora ungdomsverksamheten som kommer bedrivas så ska man inte värva lika många spelare utifrån. Mycket, mycket bra! Vi har väl sett att väldigt många av värvningarna de senaste fem åren inte riktigt har varit lyckade. Som tur är så har de flesta av de dåliga värvningarna varit lån.

* Fredrik Holmberg känner jag också igen. Är inte han en ganska duktig defensiv mittfältare? Precis den plats vi behöver få in spelare på. Varför har inte Qviding en riktigt grym anfallare á la Pär Cederqvist eller Hannes Sigurdsson? Vi kanske får en chans att värva min drömvärvning Sigurdsson nu? Jag fyller snart år så jag önskar mig det åtminstone!

* Vi kan väl låta ungdomslagen heta Örgryte IS Qviding va? Jag tycker vi bjuder på den.

* ”Örgryte Idrottssällskap har tradition, historia och ett starkt varumärke”. Det citatet från Joacim Nordh, ordförande i Qviding, säger väl inget annat än att vi kommer att få behålla all vår historia va?

Feb 012011
 

I dag inleder vi en ny artikelserie som vi har valt att döpa efter Buzzcocks gamla slagdänga ”Whatever happened to?”. Vad vi gör i denna serie är att vi tar en resa längs med minnenas aveny och ”återbesöker” gamla ”legender” och ”kultlirare”. Det må så vara att det inte alltid rör sig om de allra mest skönspelande och namnkunniga lirarna, men det är också lite av charmen. De misslyckade värvningarna, halvmesyrerna och träbenen är en lika stor del av en klubbs historia som lirarna, legenderna och vinnarna.

Först ut är tre lirare som alla gjorde var sin (tämligen misslyckad) säsong i den allra finaste av tröjor. I ett fall varade sejouren inte mer än ett halvår. Samtliga spelade i ÖIS under mitten av 2000-talet. Och nej, ingen av dem rosade marknaden, men de är trots det förtjänta av vår uppmärksamhet. De tre spelarna är…

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Samuel Barlay?

Samuel Barlay kom från Malmö FF och spelade 18 matcher för ÖIS säsongen 2007

Samuel Barlay, eller Big Sammy som han kallas hemma i Sierra Leone, kom till ÖIS från Malmö FF som en delbetalning i Ola Toivonen-affären. På lån för en säsong. Barlay kom emellertid inte direkt från Malmö utan från IFK Mariehamn dit han blivit utlånad efter att han hade haft svårt att ta plats i Iff-Iff under guldsäsongen 2004 och den högst mediokra säsongen 2005.

I ÖIS var det tänkt att Barlay skulle ösa in mål och lära den unge anfallstalangen, Ken Fagerberg, alla tricks i boken. Efter bara några matcher stod det dock klart att förhållandet snarast skulle bli det omvända. Under sitt år i ÖIS floppade Big Sammy rejält. Sammanlagt blev det 18 matcher och fem mål. De allra flesta minns nog Barlay som tung, trög, orörlig och kantig. Vissa skulle säga att han var uddlös. Det spelade ingen roll var Janne Carlsson och Tomas Östlund försökte placera Barlay; anfallare eller offensiv mittfältare. Det vill sig inte riktigt. Det gick till och med så långt att Barlay petades av division 5-spelaren Andreas ”Kocken” Clarholm under den andra halvan av säsongen. Något som jag gissar att Big Sammy försökt förtränga under de senaste åren på fotbollens bakgård.

Efter året i ÖIS återvände Barlay till Åland och IFK Mariehamn där han spelade under 2008 och 2009. Inför säsongen 2010 värvades Barlay till Syrianska IF Kerburan i Division 1 där han gjorde fyra mål på tio matcher. Det blev dock bara ett år i Syrianska för Barlay, strax innan det internationella transferfönstret stängde skrev han på för FC Mughan i Azerbajdzjan. Innan han skrev på för Mughan var Barley på provspel hos vår seriekonkurrent Västerås SK.

Whatever happened to pick-up trucks?
Whatever happened to yellow pages?
Whatever happened to burning books?
Whatever happened to Nadir Benchenaa?

En gång i tiden var Nadir Benchenaa lika glödhet som britpopbandet Cast

Jag vet inte om det är någon som minns det, men en gång i tiden var Nadir Benchenaa svensk fotbolls motsvarighet till britpopbandet Cast. Han skulle vara Zlatan återuppstånden, men karriären har mer liknat Tony Flygares. När Nadir Benchenaa var 16 år såldes han från Hammarby IF till Stade Rennes. En framgångsrik karriär skulle ta sin början. Fem år – och en kortvarig Bajen-sejour – senare hamnade Benchenaa i ÖIS. Mitt i krisen. Året var 2005 och nyrekryterade tränaren Zoran Lukic tyckte att ÖIS hade lite väl tunn trupp för Allsvenskan. Goda råd var dyra. Enligt Lukic stavades lösningen på ÖIS problem N-A-D-I-R B-E-N-C-H-E-N-A-A och klubbledningen bestämde sig för att låna in den talangfulle vänsteryttern från Bajen.

För att vara diplomatisk kan man väl säga att Benchenaa lyckades så där i ÖIS. Trots ett idogt slit och en fin blick för spelet lyckades Benchenaa aldrig skaffa sig Zoran Lukics förtroende. Totalt blev det tio matcher (fem matcher från start och fem inhopp) och fyra assist. När jag nu sitter och försöker dra mig till minnes Benchenaas insatser i den rödblå tröjan kan jag bara minnas ett enda av dessa assist, framspelningen till Paulinho Guara i vårmötet med Djurgårdens IF FF. Christian Hemberg och Edwin Phiri finlirade sig fram på kanten. Väl i läge skickade Phiri in ett inlägg som Benchenaa stilfullt bröstade fram till Paulinho som givetvis gjorde processen kort. På volley! Ribba in! 2-2!

Även om just matchen mot Djurgården slutade i dur (eller nåja, en poäng är i alla fall bättre än ingen poäng) slutade Benchenaas år i ÖIS i moll. Och efter det har karriären bara gått neråt. Stuprätt. Efter den misslyckade sejouren i ÖIS gjorde Benchenaa en säsong i Assyriska i Superettan, en säsong i Gröndal i division 1 samt ett par gästspel i riktiga b-lag i Tyskland, Belgien och Azerbajdzjan? Under 2009 försökte Benchenaa sig på en comeback i storsatsande Dalkurd FF i division 1. Även det gick så där och i dag spelar Benchanaa i WA Tiemcen i den algeriska ligan.

Whatever happened to Chairman Mao?
Whatever happened to God above?
Whatever happened to the cow?
Whatever happened to Carlos Espinosa?

Carlos Espinosa gör just nu succé i den chilenska klubben Cobresal

Carlos Espinosa gjorde (provspels)debut i ÖIS träningsmatch mot Manchester City i juli 2007. Och det tog inte lång tid innan den nätta mittfältaren med den brislätta bolltouchen blev en publikfavorit på Valhalla Idrottsplats. Helt plötsligt var det många supportrar som kände igen Lirarnas lag. Äntligen hade laget fått tag i en spelare som kunde förse Ken Fagerberg och Boyd Mwila med de rätta bollarna.

Tyvärr blir inte livet alltid som man tänkt sig och Espinosa kom aldrig till sitt rätt i fysiskt tuffa Superettan. Det spelade ingen roll att Janne Carlsson valde att formera laget med tre defensiva mittfältare (Ivica Skiljo, Magnus Källander och Alexander Mellqvist) för att låta Espinosa få fritt spelrum i offensiven. Säsongen 2007 är en säsong som de flesta av oss vill glömma. Säsongen från helvetet. Under sina 13 matcher (tio från start och tre som inhoppare) i ÖIS lyckades Espinosa skrapa ihop tre poäng (ett mål och två assist).

Kontraktet mellan ÖIS och Espinosa skrevs på ett och ett halvt år, men redan efter ett halvår rämnade äktenskapet och Espinosa flyttade hem till Chile. Väl hemma i Chile har Espinosa gjort succé som regissör på mittfältet i klubbar som Deportes Melipilla (2008), Rangers (2009-2010) och Cobresal (2010-). Och för er som saknar den lille kvicke teknikern kan vi bjuda på följande klipp (många härliga strutar och assister utlovas, men man kan lugnt konstatera att det är en viss skillnad på den chilenska ligan och Superettan: var i helvete är närkamperna och försvarsspelet?):

Har du förslag på en spelare som du vill läsa om i ”Whatever happened to?” eller vill du själv lämna in ett bidrag kan du maila till oss på Sambadefensiv. Alla bidrag tas emot med öppen famn och ett brett bilhandlarleende.

 

Igår blev ÖIS grundare Wilhelm Friberg, tillsammans med Birger Rosengren, Bertil Nordahl och Tomas Brolin, invald i fotbollens Hall of Fame av Sveriges fotbollshistoriker och statistiker. Det var åttonde gången som det valdes in folk i Hall of Fame och för mig ter det sig rätt obegripligt hur det kan ha dröjt så länge innan han, som i princip, introducerade fotbollen i Sverige fick en plats.

http://svenskfotboll.se/arkiv/svensk-fotboll/2010/12/brolin-en-av-fyra-nya-i-hall-of-fame/

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha